Sju år….

I dag har det gått sju år sedan jag fick samtalet som ingen människa vill ha. Ett samtal där en röst på andra sidan linjen säger att en nära har gått bort, i vårt fall min bror Tomas som på natten den 13;e Juli 2002 brutalt slogs ihjäl av sin barndomsvän.

I dag är det 7 år sedan hans sambo M fick påhälsning av två poliser som berättar att det hänt något. M som förekommer dom och säger: –Är det om det som stod i tidningen i morse, varvid poliserna svarar ja. Problemet var att M trodde att det var Tomas som slagit ihjäl JB då hon inte kunde tänka sig att JB skulle haft förmågan att klara av Tomas fysiskt. M tänkte att nu kommer barnens pappa att få livstids fängelse, livet är förstört för en massa människor, och M säger till polisen att barnen måste få träffa Tomas en sista gång, varvid poliserna säger att det löser sig och lämnar bostaden.

Senare mot kvällen eller om det var dagen efter så ringer M ner till häktet och frågar om det finns en möjlighet att hon och barnen kan få träffa Tomas, och mannen som svarar förstår inte vad hon menar. Till slut så säger polismannen att : –Har du inte förstått att Tomas är död? Varvid Marie bryter ihop totalt, det är inte Tomas som sitter i häktet, det är JB. Tomas är död. I den gemensamma bostaden skriker M rakt ut, deras 4 barn blir rädda och förstår ingenting, hon är ensam hemma med 4 barn i åldrarna 4 månader, 1 1/2 år, 7 och 8 år, och blir med ens klar över att hon kommer att förbli ensam.Barnen har nu bara henne och hon har bara dom.

Det har gått sju år sedan jag och min ena syster stod i hallen i Göteborg och sade till M att höra av sig om det fanns något vi kunde göra för att hjälpa dom och Tomas då 7-årige son skrek att : – Ni kan inte hjälpa oss för våran pappa är död, fattar ni, han är DÖD DÖD DÖD och då kommer man inte tillbaka, ingen kan hjälpa oss!!!

Det har gått sju år sedan den lille 1 1/2-åringen sa: –Krama mamma, mamma lessen.

Den första tiden sov jag på soffan alltid klädd i sovtröja och mysbyxor. Man placerade JB 4 minuter från min bostad och även om logiken sa mig att han var inlåst och inte skulle kunna dyka upp, så var känslan ren och skär skräck, och därför var jag tvungen att ligga på soffan så jag hade koll på ytterdörren. Mardrömmarna avlöste varandra,två var alltid återkommande.

Dröm 1: Jag kommer hem och Tomas sitter  i min soffa. Jag blir förvånad och frågar hur han kan sitta där, han har ju blivit mördad, varvid han skrattar och säger att dom har tagit fel, att det var han som mördade JB. Jag blir jätteglad att han inte var död förstås. Så vaknar jag och inser att det var en dröm och det är givetvis deprimerande.

1

Dröm 2: Jag är på rättegången och sitter i en jättemjuk soffa. Plötsligt så blir JB galen och alla springer ut utom jag för jag kommer inte upp. JB flyger på mig och ska döda mig och precis när han är över mig vaknar jag badande i svett och med ett hjärta som slår som en stånghammare.

I dag drömmer jag inte alls lika ofta, jag är inte alls lika skräckslagen. Det har förvandlats till att bli ett konstant obehag blandat med ilska över att en enda människa kan ställa till så att så många människor far illa. I dag har det gått sju år och det mesta har mattats av, allt var mer intensivt förut, såväl ilskan som hatet och sorgen. Av Tomas barn så har minstingen hunnit bli 7 och ett halvt år, näste har hunnit bli nästan 9 år, och storgrabbarna är 14 och 15 år. Livet har fortsatt för allihop på olika sätt, utom för Tomas som ligger begravd på Kvibergs kyrkogård i Göteborg utan möjlighet till fortsatt liv och framtid, utan möjlighet att se sina barn växa upp.

Jag har inte en aning vad som händer efter döden, men jag hoppas att Tomas sitter någonstans och har ro i vetskapen att vi alla här nere klarar oss, att han inte är glömd. Jag hoppas att han är med på något sätt och att han har det bra där han är……..

2

This entry was posted in Livet hos oss and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


<----Välj en bildfil (JPG)