Empatistörda människor dyker man på nu och då och jag vet aldrig om jag ska tycka synd om dom för att dom inte fått lära sig att känna empati eller om jag bara ska bli förbannad för att dom inte tänker till. Emma Jangestig (den sk Arbogamamman) har börjat blogga på Aftonbladet. Hon har också gett ut en bok nu som heter “Varför gråter inte Emma”, där titeln kom till efter att många människor funderat på hur hon kunde vara så “glad” trots att hennes barn mördats, varför man inte såg en gråtande Emma på vartenda tidningsuppslag eller i varenda intervju. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte funderat på det för det har jag, dock har jag aldrig för en sekund trott att det är för att hon inte bryr sig,däremot har jag funderat om hon riktigt tagit in det som hänt.
De flesta av oss inser att Emma varit med om något av det mest fruktansvärda man kan vara med om.Hennes barn blev mördade alldeles i hennes närhet och hon kunde inte rädda dom. Hon höll själv på att dö men klarade sig mirakulöst. Många gånger när det sker svåra olyckor så är det vanligt att de överlevande klandrar sig själva för att just dom överlevde, tänk då att vara en överlevande mamma.Ingen som inte varit med om det kan förstås förstå vad hon går igenom, vi har också svårt att förstå att man klarar sig igenom det utan att bli totalt galen.
Så till saken. Jag läste nu på Emmas blogg en kommentar som jag tycker är så störd och så ful så jag blir irriterad på författaren:
Jag vill ju inte verka negativ eller sa , det ar en fruktansvard handelse du gatt igenom och det gar inte att forestalla sig hur du upplevde det som hande och dina alskade barn men det som gor mig irriterad ar hur glad du ar for boken osv men det skulle inte ha funnits nan bok faktisk for normalt sett sa skulle dinab arn ha levt , hur kan du vara sa stolt osv med tanke pa vad som ligger bakom din bok ?! Men vem ar jag att doma ?!
Som jag tolkar kommentaren så är det en slags anklagelse, om Emma är glad för något så bryr hon sig inte tillräckligt mycket om barnen. Frågan är om kommentarsförfattaren tycker det är okej för Emma att vara glad över den dotter hon nu fått, för om inte Max och Saga varit döda så kanske hon inte skulle skaffat ett barn till?Kan Emma uttala sig i media om denna händelse,eller ska hon undvika det för om inte barnen varit döda så skulle inte media ha varit intresserade?Jag tycker Emma varit ganska tydlig med att hon skrivit boken för att föra Max och Sagas minne vidare,hon är alltså glad för att hon kan göra det. Såna här människor stör mig enormt, vad fyller en sån där kommentar för funktion annat än att såra eller skada?
Men denna kommentarsförfattare är inte den enda som varit riktigt osmaklig i den här historien, det finns ju ett par trådar på Flashback där en användare skrivit riktigt vidriga kommentarer (något hon är ganska ensam om i detta fall).
“Nu handlade det om ålandsbilder där paret E och T (Emma & sambo.Min anm.) skålar glatt med varann, och där E blir omkramad av en polare. Denna resa gjordes i början av juli och alla som sett dessa bilder ryser då de ser Es sorgselösa ögon.
“Det väcker en avsky och förundran över hur man sörjer sina döda barn med att åka på partyresor nästan i direktanslutning till ens barns begravning.”
“Jag kan säga att jag har börjat få en avsmak från familjen J. med bihang.”
“Jag har tagit del av förhör samt deras vittnesmål i rätten som är ihopkok av familjen J.
Jävla subbkultur i denna familj.”” Däremot finns det fakta i bilder att E och T drog iväg på Ålandskryssning och parta med E systrar+ resp.man kort tid efter att barnen hade begravts.Fy fan, säger alla som jag visar bilderna till.
Alla som sett bilderna reagerar över Es överlyckliga ögon där ingen sorg finns.”
Man tål alltså inte att Emma försöker gå vidare,man vill se henne isolera sig och gråta annars sörjer hon inte. Dessutom kan man avgöra om hon sörjer eller inte genom att titta på hennes ögon. Och att reagera på att hon blir “omkramad av en polare”, är det också konstigt menar man? Det är så sinnessjukt att ens tänka tanken att hon inte sörjer sina barn. Vad är det som gör folk så kalla att dom till och med på något sätt avundas en människa i Emmas situation? Kan man tänka att Emma på resan kände sig lättad att rättegångarna var över och att hennes barns mördare fått livstids fängelse? Nej jag vet inte,ska jag tycka synd om dom att dom inte fått förmågan att känna empati, eller ska jag bara se dom som idioter? Jag beundrar Emma enormt för att hon överhuvudtaget klarat sig igenom detta. Och jag önskar henne det bästa av allt i framtiden….
Emmas bok
Loading ...
Jag minns det där fruktansvärda.
Hoppas den där kvinnan som utförde dåden, får livtidsfängelse.Synd vi inte har dödsstraff i Sverige. För den som tager en annan människas liv har väl ingen rätt att leva .Eller är det för skonsamt.Inte säkert heller att hon har samvetskval eller ånger. Varför kosta samhället en massa pengar.
Sen släpps hon ut för prydligt uppförande.
Var finns denna hemska människa, var hon inte tyska, tyska fängelser kanske är ett strå värre än de svenska.
Ska inte läsa den boken, så tragiskt ändå.
Vad är det för människor som sitter och skriver såna kommentarer? Ingen utomstående har med hennes sorgearbete att göra. Det finns många sätt att hantera – eller för den delen – inte hantera sorg och ibland vill man bara fly undan för en stund. Packa in sorgen bak i huvudet i en sekund eller två, för att orka leva.
Hoppas hon får en möjlighet att finna en tillvaro som känns bra för henne efter allt hon gått igenom.
Marie_Louise: Jo hon fick livstids fängelse så hon blir nog kvar ett tag och så länge hon inte erkänner brotten så lär hon inte friges heller.
Ulrika: Ja man undrar ju? Det känns som någon märklig avundsjuka tycker jag, sen har jag ju otroligt svårt att förstå vad man är avundsjuk på. Ja det finns massor av sätt att hantera sorg på, mycket beror på vad man har för stöd, vad man har för tro,vad man är för person, men inget sätt är fel.Ja jag hoppas också verkligen att hon får en möjlighet att ändå få ett liv efter det här hemska
Tack för ett bra inlägg i debatten om Emmas rätt att sörja och bearbeta på ett sätt som fungerar bäst för henne. Vissa skribenter på Flashback utmärker sig mer än andra. Skribenten “Tulpanpernilla”, som du citerar, har verkligen “utmärkt” sig själv.
Anna: Ja nog undrar man vad som får en människa att missunna en person som fått sina barn mördade att bli kramad av en vän eller att få glömma det hemska för en stund? Förmodligen en person som själv glidit på en räkmacka genom livet, en person vars värsta upplevelse är att grannkärringen köpt en dyrare väska än henne eller nåt…
Det finns värre. När jag sökte på titeln på google kom följande upp:
27 okt 2010 … Emma kanske inte gråter för att hon slog ihjäl barnen själv. Slå sig själv i skallen med en hammare kan en idiot göra. …
http://www.radda-sverige.nu/2010/10/…/varfor-grater-inte-emma/
Det känns väldigt smaklöst. Jag tror inte Emma slog ihjäl sina egna barn. Däremot tror jag inte att hon sörjer dem speciellt mycket heller, en del människor är “kalla”. Men det är hennes ensak och vad har någon annan med det att göra?
Hanna:Snacka om störd människa. Det var väl typ 15 hammarslag i skallen hon fick, det känns väl lite väl att tro att man klarar av det på sig själv, ett par tre stycken möjligen. Skrämmande att läsa att denna människa varit nämndeman när hon inte verkar ha någon verklighetsuppfattning alls.
Jag kan förstås lika lite som alla andra inte veta huruvida hon sörjer eller inte, men jag förutsätter att hon gör det för om hon inte tyckte mer om sina barn än att hon sörjer när dom är döda så förmodar jag att de skulle varit vanvårdade också.
Det finns väl ingen mal hur man ska vara när man sörjer? Ingen kan veta hur det ser ut på insidan hos Emma. Vi har inte ens med det att göra. (Sedan så är det väl bra, hur konstigt vi än tycker det är, för henne om hon inte sörjer)
Hanna, Du känner Emma antar jag, eftersom du tycker dig veta någonting alls om hur mycket eller lite hon sörjer. Antagligen inte så mycket eftersom hon också är “kall” enligt dig. Oavsett vilket får det dig att framstå som en mindre sympatiskt person. Om du nu känner henne är det lägre än lågt att surfa runt på nätet och slänga ur dig nedlåtande omdömen på det sätt du gör här. Om du inte känner henne tillhör du den grupp Catta skriver om i inlägget. Alltså gruppen idioter utan ett spår av empati i sig. Och det borde vara förbjudet att vara så korkad att man tror att allas sorg ser likadan ut.
Du har helt rätt i att du inte har med det att göra, men ändå tror du att din åsikt om Emmas sorgearbete är viktig nog att delge andra. Varför då, undrar jag?
Marie_Louise…….om ingen som har dödat en annan människa förtjänar att leva måste ju någon ta ihjäl den som dödar den som dömts till döden…..i konsekvensens namn…tror det tar fort slut på folk då.
Dödsstraff är inget ett civiliserat samhälle ska ha överhuvudtaget.
Sen tycker jag den här inställningen är både upprörande och skrämmande. Alla människors sorg ser olika ut och hanteras på olika sätt. Gemensamt är däremot att den inte är till för andra att rota runt i och bedöma som mer eller mindre värdig. Att ens försöka avgöra om en vilt främmande människas sorg är äkta eller inte når ju höjden av osmaklighet.
Det är precis som med bilden av hur en våldtagen kvinna bör bete sig. “De riktiga våldäktsoffrena” som någon så talande skrev. De kvinnor som inte följer mallen och kanske till och med ser glad ut någon gång ljuger förstås. Och självklart står det alla fritt att avgöra detta också. Usch!
Så rätt Magda. Sorgen har många ansikten.
Hur Emma hanterar sin sorg kan inte någon annan ifrågasätta. Hon gör det på det sätt hon kan o klarar.
Att ta in det som skedde o leva med det var dag är mycket begärt. Psyket har en otrolig överlevnadskapacitet. Ibland kan det vara nödvändigt att stänga av vissa bilder o skeenden för att alls kunna överleva.
Vad jag förstår försöker hon att fokusera på det positiva.
Det är inte fel. Det är hennes sätt att hantera sorgen o smärtan.
Andra gör på annat vis.
Man ska inte heller glömma att det inte gått så lång tid.
Vad framtiden bär med sig för Emma vet vi inte.
Kanske hamnar hon i en posttraumatisk chock, kanske slipper hon det.
En sak är nog i alla fall säker, hennes liv kan aldrig mer bli vad det en gång var.
Att det sitter folk som häcklar o ifrågasätter o smädar, ja det är rent avskyvärt.
Svårt att förstå vad som triggar den sortens beteende . Jag har faktiskt svårare att förstå det än Emmas sätt att hantera sin sorg.
En fd nämndeman som uttrycker sig som hon gör på sin blogg, hujeda mig ! Ett sådant avskräde till kvinna !
Hmm:Nej alla är vi olika och hanterar saker på olika sätt och det som syns på utsidan behöver ha föga med insidan att göra
Murphy: Förutom det så brukar jag tänka att dödsstraff är egentligen förmodligen lindrigare än att behöva leva med vissa saker
Magda:Jag vet inte vad folk har för mallar,hur länge man ska isolera sig,gråta (öppet), låta bli att le osv för att det ska anses vara äkta? Själv tror jag att jag grät mer när vi tog bort katten än när min bror dog, förmodligen för att det var planerat och jag hann våndas,medan mordet på min bror blev en stor chock så det blev liksom inte verkligt,man fick ta det bit för bit. Det innebar inte att jag inte sörjde,bara att det var svårt att fatta att det var sant.Det låter ju hemskt,men är inte desto mindre sant,men nog har jag sörjt fast de flesta inte såg några tårar..
Allin:Jo en nämndeman med det synen är skrämmande.Det skull vara intressant att se hennes utslag i olika domar…
Jag har läst andra texter som den f.d nämndemannen/kvinnan har skrivit samt haft kontakt med henne via ett av hennes företag. Denna brist på empati är en genomgående röd tråd i hela hennes verksamhet. Texter som hon skriver är ofta dåligt underbyggda, saknar sammanhang och hon drar långtgående slutsatser av ett magert underlag. Sök gärna på nätet och läs annat hon skriver. Särskilt kommentarerna under där man försöker resonera med henne. Nu har hon tagit bort den funktionen på vissa ställen. Ett praktiskt sätt att slippa kritik. Detta är en anledning till varför Catta ska ha respekt. Hon vågar framföra sina åsikter, argumentera och stå för dom. Att sitta bakom ett tangentbord och kritisera någon annans sorg är hjärtlöst, oförskämt och säger mycket om hur den människan är som person.
Bubblan:Ja det räckte att läsa det där för att inse att hon inte är som hon ska tycker jag och jag kan tänka mig att det är hela hennes personlighet. Hur i helvete kan något dylikt väljas in som nämndeman?
Pingback: Om att nästan slå ihjäl sig själv… | CattasBubbla
Pingback: Författarvillkoren och godheten
Jag hoppas att dessa människor inte behöver uppleva sorgen efter ett förlorat barn…
Jag sörjer min lilla Tindra varje dag, ibland är det bara en molande känsla av tomhet, som att en tung mörk matta ligger över mig vad jag än gör…ibland imploderar bröstet…all luft tar slut, tårarna slutar inte rinna och det är så svårt att andas att jag inte kan skrika högt fast jag vill…men…jag hittar ändå saker att glädjas åt, jag har lite humor kvar, en fin familj att vara tillsammans med, fina vänner och en trädgård att påta i. Skulle jag bara ha sorgen och inte förmågan att se det andra…då skulle jag nog ta livet av mig.
Det verkar som att Emma lyckats gå vidare i livet och jag önskar att dessa människor kan låta henne göra det!
Kram
Hej Jenny
Först, du vet vem jag (bloggägaren) är va (Catrin,spegelbaren,kattvakt osv) eller ramlade du in av en slump ?
Sen… Jag tror att ingen som förlorat ett barn kan förstå hur det är,man kan tänka sig och bara tanken är fruktansvärd,det är ju den största skräcken för alla föräldrar. Jag följde ju er kamp med Tindra och kan säga att det var fler än en gång jag satt med tårarna rinnandes, jag vågade knappt gå in på din blogg för jag var så rädd för vad jag skulle få se, jag ville inte se att det värsta tänkbara skulle komma. Hur var det då inte för dig….
Ja du har din familj, en massa människor som tycker om dig (jag tex!) , du har Freja och det är klart att man behöver ljusglimtar i livet om man ska klara av det,ensam är inte stark och definitivt inte om man förlorat det käraste man har.
Ja jag önskar också att folk bara kunde ge fan i att försöka skuldbelägga och hitta fel hos Emma, varför mår dom illa av att hon mår “bra”? Ingen av dom har suttit i hennes sits, det mest skrämmande är att det är vuxna (mestadels kvinnor) som anklagar henne för både det ena och det andra, jag bara äcklas….
Men du ska veta att jag tänker på dig näst intill varje dag Jenny trots att det var några år sen vi sågs nu (kattmuggen jag fick efter att ha varit kattvakt finns kvar!), och jag är så ledsen att ni skulle behöva gå igenom det här hemska, jag vet ju att du är en stark,sansad och klok människa och jag betvivlar inte alls att du tar dig igenom detta,men ni har drabbats av det absolut värsta och jag kan inte ens föreställa mig vad du känner inuti. Massor av kramar till dig och de dina Jenny!
Jag beundrar Emma för att hon (iallafall utåt sett, ingen kan ju veta något annat utom hon) minns sina barn med glädje, och inte ältar den tragedin som tog de. Jag beundrar Emma för att hon valde att leva, och inte lät sorgen förgöra henne. Jag beundrar Emma för att hon accepterade verkligheten och gick vidare, och inte ältande fastnade i det förgångna och blev bitter. Jag beundrar Emma för att hon väljer att älska, när de flesta skulle hatat. Men hat föder ingenting mer än ännu mer hat. Kärlek däremot kan ge mer kärlek, mer liv, mer glädje och begränsas inte till de levande, för de fysiskt döda är alltid levande i våra minnen och hjärtan.