Kollade Sundsvalls Tidning idag för att se vad som hänt på ” hemmafronten” och blev rent chockad när jag läste en artikel om Morgan. Jag jobbade en period med Morgan på 90-talet, jag ska inte påstå att vi alltid gick bra ihop för då ljuger jag,han var tjurig och jag likaså och vi hade våra duster. Men vi satt också i fikarummet och hade ett antal intressanta diskussioner och i vissa avseenden så var vi helt ense. Nu ser jag i tidningen att han är död och att hans liv var så mycket misär det kan bli och det är tragiskt. Ingen människa i dagens Sverige ska behöva leva så.
Morgan hade alkoholproblem,han genomgick behandling på Korpberget och höll sig drogfri en längre tid och det var då vi arbetade tillsammans. Han var duktig på datorer och en massa annat och jobbade mycket. Uppenbarligen så började han sen att supa igen. När jag nu får se i tidningen hur han levt så är det så jävla tragiskt, han har alltså levt bland sopor och flugor och varit så söndersupen att han inte ens kunnat stå på sina ben ens när han var nykter. I Torsdags var socialjouren dit,man fick då hjälpa honom att stå och ge honom vatten.Han sa då själv att han behövde hjälp.Hans vän Kalle fick löfte om att sociala skulle titta till honom på Fredagen,men man hade då nöjt sig att prata med honom genom dörren.
Visst,socialtjänsten får inte tränga sig in,men jag anser ju att de redan under Torsdagen skulle tagit honom till sjukhuset och om han vägrat skulle man satt ett LVM på honom,det är därför dessa tvångslagar finns,just för att kunna rädda människor. Nu vet jag av erfarenhet att man i Sundsvall är dålig på missbruksproblematiken hos kommunen. Ett flertal gånger har jag pratat med föräldrar som haft unga barn (18-24 år) som hållit på att knarka ihjäl sig,men socialtjänsten har aldrig ansett att det varit illa nog. Helene Nylander som är områdeschef för socialtjänsten säger att man kan inte omhänderta någon pga sanitär olägenhet, nej men det var väl inte heller därför man bad om hjälp,utan för att han höll på att supa ihjäl sig?
Flera kommentatorer menar att han var vuxen och hade ansvar för sitt eget liv,förvisso,men han var vuxen och mycket sjuk. Vi kan jämföra med en svårt psykiskt sjuk person. Vi vet att den i sitt sjukdomstillstånd inte alltid är förmögen att inse att den behöver vård och medicinering och inser den inte det och man tror att det finns en fara för personens eller andras liv så tvångsomhändertar man personen enligt LPT. Samma gäller i fallet med Morgan, i en nykter stund inser han att han behöver hjälp och ber om det,men då han inte är nykter så inser han heller inte hjälpbehovet och är det då en fara för hans liv så ska han enligt lag tvångsomhändertas. Vill han inte ta emot hjälp så är det tvångsvård som gäller helt enkelt. Nu är inte tvångsvård en bra lösning jämt då den bästa chansen för ett drogfritt liv är en egen önskan om att ha det,men det kan vara nödvändigt för att rädda liv.
Det är inte meningen att man ska behöva dö för att bli fri sitt missbruk. Jag hoppas faktiskt att man anmäler detta,för detta är så jävla Sundsvall. Och jag hoppas att Morgan fått ro där han nu är för ingen ska behöva leva som han,men många gör det tyvärr…
Loading ...
Jag är oerhört kluven i denna typen av frågor. Visst misslyckas socialtjänsten ibland men man kan inte alltid skylla på dom. Att tvångsomhänderta alla som inte ser till sitt eget bästa är praktiskt omöjligt och gränsen är svår att dra. Nu levde han sin sista tid i misär och det är oerhört tragiskt. Samtidigt har han ett egen ansvar. Ja, jag vet att det är svårt med missbruk och att man behöver hjälp. Han sa att han ville ha hjälp men det hände inget, enligt hans själv. Hans barn var och hälsade på och blev inte insläppta. de verkar förnärmade över att någon skulle tycka att de har ett ansvar. Varför har de inte ett ansvar? Det är hans förälder men han anser att hans ansvar avslutas med att han ringt ett samtal? Ibland vill man så gärna hitta en syndabock så att göra livet enklare att förstå. Vi har alla ett eget ansvar för det liv vi lever och de val vi gör. Vissa hanterar detta på mindre bra sätt. Jag vill absolut inte strö salt i såren för hans familj och vänner men var finns hans eget ansvar?
Bubblan: Men han tog eget ansvar. Han bad om hjälp. Han var inte i fysiskt skick att kunna ta mer ansvar är så + vad skulle det vara?
Man hamnar inte i den sitsen han var i på en eftermiddag. Man tar inte heller steget från fungerande arbetskamrat/familjemedlem till misär på kort tid. Detta är en utveckling med mängder av val som tas under en längre tid. Jag tycker det är tragiskt men samtidigt kan man inte göra något om personen inte vill ha hjälp. Han bad om hjälp. Med vad? Mer dricka? Behandlingshem? Det är min fasta övertygelse att man måste låta människor lära sig ta ansvar och stå för konsekvenserna istället för att hjälpa dom genom att leta orsaker typ tuff uppväxt/skilsmässa/dålig ekonomi/arbetslöshet. Givetvis är detta jobbiga saker som vi alla hoppas slippa i livet men på vilket sätt hjälper vi människor genom att tycka synd om dom? Så småningom ska denna personen göra ett nytt val i en jobbig situation och utan självinsikt så är risken 99% att det blir flaskan igen. Återigen, oerhört tragiskt livsöde.
Bubblan: Det låter nästan som att du tycker att pga att han inte bad om hjälp tidigare får skylla sig själv. Om så är fallet, hur långt tidigare anser du att det hade varit ansvarsfullt av honom att be om hjälp?
Fan... blir så .. ja inte vet jag.
Känner att ilskan bubblar i mig nu..
Känner igen mycket i artikeln...
Här i Köping så är missbruksvården under all kritik...
Ska nog ta och skriva om detta fall jag med..
Kram vännen! <3
Hmm: Nu känner jag inte honom personligen men min erfarenhet av missbrukare gör att jag tror att han har bett om hjälp upprepade gånger tidigare. Antingen i samband med en önskan om behandlingshem eller gällande ekonomiskt bistånd. Men, oavsett antalet stödinsatser och behandlingshem, om personen inte ser sitt eget ansvar i situationen som kommer allt att upprepas. En missbrukare är oerhört manipulativ och kommer att säga allt du vill höra för att kunna ur en ev knipa. Om man ständigt "hjälper" missbrukaren genom att instämma i skuldbeläggandet av alla andra så kommer man aldrig att bryta den negativa spiralen. Människor är olika och vi gör olika val.
I kommunens arbete avseende missbruksvård ingår också en stor portion motivationsarbete. I första hand handlar det ju om att få personen ifråga att inse konsekvenserna av sitt missbruk och försöka hjälpa honom/henne att se meningen med att satsa på ett liv utan droger, men precis som Catta skriver har kommunen också ett ansvar för att vid behov ansöka om tvångsvård. Det finns möjligheter till omedelbart omhändertagande och avgiftning, något som även polis har möjlighet att göra.
Visst har vi alla ett eget ansvar, men för en grav missbrukare ser det annorlunda ut. Där har drogen/spriten tagit över den egna viljan och de kan inte ta rationella beslut.
Sedan är det sant att ingen kan bli nykter åt missbrukaren, det jobbet måste han/hon göra själv. För att klara det behövs dock massivt stöd, ett stöd som idag prioriterats bort inom socialtjänsten som får allt mer att göra och allt mindre pengar att göra det för. Så den här händelsen lär tyvärr följas av många fler.
Bubblan: nej man kan inte alltid skylla allt på soc,men man kan kräva att de åtminstone följer de lagar och riktlinjer som finns.Läser man hur LVM-texten är utformad så ser man att Morgan hörde till en av de som skulle tagits in för tvångsvård då han faktiskt riskerade att supa ihjäl sig,med facit i hand så gjorde han ju också det. Jag vet inte om du sett sånt här på nära håll,men jag tror att många som inte gjort det kan inte heller förstå hur svårt det är att få hjälp och vissa kommuner är sämre än andra. Som anhörig så kan du ringa dig blå och berätta om hur missbrukaren blir allt sämre och inte fattar att den håller på att dö,men det kostar pengar och många kommuner förminskar problemen.
Om man som anhörig inte blir insläppt,det går inte att få missbrukaren att fatta,då krävs ett tvångsingripande om det är fara för någons liv.Som anhörig har man ingen möjlighet att tvinga med personen,då blir det olaga frihetsberövande,en myndighet måste alltså ingripa. Jag tror inte hans anhöriga är förnärmade utan snarare att de är frustrerade att soc inte begriper att de inget kan göra,att det krävs tvång.
Vad gäller eget ansvar så bad han om hjälp när han var nykter för en stund, och i det läget skulle man tagit honom till sjukhuset som ett första steg,efter en rejäl fyllesväng så riskerar man faktiskt att dö. I övrigt så kan man inte räkna med att en alkis ska be om hjälp när han sitter i dimman,det är samma att man inte kan räkna med om att en svårt psykiskt sjuk människa ska göra det när den sitter i "dimman". Alkoholism räknas som en sjukdom och ska behandlas som en sån och man ska bemöta den sjuke på så sätt.Men jag tror att det handlar om pengar till största del
Kommunen har ett ansvar, helt klart. Men det jag vill få fram är en ändring i attityden gentemot t.ex missbrukare. Vi vill så väl att vi ibland mer skadar än hjälper. Oavsett missbruk (droger,sex, mat, spel) så måste det finnas en självinsikt. Kommunen kan inte hjälpa någon men man kan hjälpa missbrukaren att hjälpa sig själv.
kanske kan man inte hjälpa alla? Kanske vill inte alla ha hjälp? Kanske ser inte alla samma saker som problem?
Det finns alltid alternativet med tvångsvård. Man tar in personen och kan ge näring och vätska. Men, om personen inte vill sluta missbruka, så kommer det ett återfall. Det låter hårt men man måste vilja själv och alla vill inte. Varför man inte vill är en helt annan historia. Tyvärr är den också ofta tragisk.
Bubblan igen: Nej han har supit i många år.fått behandling och fungerat bra och sedan trillat dit igen. Jag vet inte men det är inte långsökt att tro att supandet började efter utlandstjänstgöringen då han drabbades av PTDS. Han har sökt hjälp hos kommunen och hos försvaret utan resultat,sen har det väl bara eskalerat. Han bad om hjälp att få återfallsbehandling,anhöriga bad om hjälp med tvångsvård och det handlar (inte för min del i alla fall) inte om att tycka synd om,utan om en sjuk människa som är i behov av vård och att man ska följa de lagar som finns.Annars kan man ju ta bort LVM-lagen om man anser att alla missbrukare ska ta eget ansvar,att dom är förmögna att göra det och att allt handlar om vilja. Är man sjuk och ber om hjälp så är såväl kommun som landsting enligt lag skyldiga att ge den hjälpen,precis som när du bryter ett ben,får en krisreaktion eller vad som helst, och detta gäller också missbrukare.
Sirpa: Jag tänkte på dig när jag skrev faktiskt,du känner nog igen en hel del av det förmodar jag,svårigheten som anhörig att få hjälp och svårigheten att få missbrukaren att fatta.
Kicki: Jag tror att i just det här fallet så var motivationsarbete ganska lönlöst,möjligen efter ett LVM. Men ska jag helt ärligt säga vad jag tror så har man tänkt att han är över 60 år,han har supit i så många år och är i så dåligt skick,han lär bara fortsätta efter behandling så det är ingen idé att ge honom någon (kasta pengar i sjön). I Sundsvall satsar man inte ens på unga herionister så varför skulle man bry sig om en halvgammal alkis?
Bubblan: Jag förstår vad du menar och där är jag med,det beror lite på missbruk,omfattning och ålder också. Det går inte att skylla ett missbruk på något annat än sig själv,man har aktivt valt det en gång i tiden innan det blev en sjukdom. Det finns människor som varit med om världens trauma men som ända inte valt att missbruka bort det onda utan sökt annan hjälp.Men när man väl sitter fast i det, då är det en annan sak,man har fortfarande ett val att vilja sluta,men man styr det inte lika lätt.
Man kan förmodligen inte hjälpa alla,alla vill inte ha hjälp men det ska vara oväsentligt om man ska gå efter lagen. Ja som jag sa,LVM är inte alltid en lösning,utan snarare ett akut omhändertagande för att förhindra dödsfall, men under tiden de vårdas ska motiveringsarbete och handlingsplan göras upp.På vissa funkar det,på andra inte. Men det är en lag som kommunen är skyldig att följa oavsett vad dom tror om möjligheterna till rehabilitering.Som du säger så slutar ingen om dom inte vill själv,men dom måste ju vara i skick att tänka rationellt innan dom kan ta vettiga beslut.
En sak jag reagerade över var detta uttalandet:
"- Men om personer vi möter inte bedöms missbruka fortgående går det inte att använda sig av den lagen och vi kan inte tvångsomhänderta en person för att det råder oordning i en lägenhet, säger hon."
Mannen ska ha varit nykter och klar när han bad om hjälp på torsdagen, det kan väl inte ha varit så snurrit att man bedömde att han inte hade ett fortgående missbruk?
Sen tycker jag nog att man måste skilja på de olika hjälpinsatserna. Oavsett missbruk eller ej så bad han om hjälp och hans tillstånd var mycket dåligt, om det var så att han nekade vård borde han blivit tvångsomhändertagen ändå pga av sitt skick och oförmåga att ta hand om sig.
Visst kan det vara sjukvårdens sak, men det borde soc känna till och se till att han hamnade under sjukvård, de på sjukhuset hade ju ingen aning om hur han levde...
catta: Givetvis ska kommunen följa lagen oavsett årets budgetunderskott. Jag är helt med på problematiken och svårigheten att ta rationella beslut när man befinner sig i ett missbruk. Det finns olika kortsiktiga lösningar att ta till som t ex tvångsvård men på långsikt är det ingen lösning. Det jag skulle vilja se är en mer konsekvensinriktad attityd direkt i arbetet. Låt oss säga att man lyckas fånga upp en missbrukare i 20 års åldern. I stället för att fokusera på det negativa och använda det som en ursäkt för ett visst beteende så tittar man på orsak och verkan. Om du gör si så inträffar så. Inte speciellt konstigt men många klarar inte av att stå fast. Alla dessa kreativa ursäkter och förklaringar man har hört genom åren och alla, alla, gick ut på att personen var utan ansvar.
Om jag fick bestämma så skulle resurserna i skolan mångdubblas. Fånga upp eleverna redan när man ser vart det lutar. Lär dom att dom kan påverka sitt eget liv, göra egna val. Lär dom att deras egen inställning är nyckeln. Konsekvenser när det blir fel och tonvis med positiv feedback när det blir rätt.
Nu verkar han ha fått sina problem under helt andra omständigheter och där har inte bara kommunen missat utan även försvarsmakten. Min man har gjort FN-tjänst och han fick samtal både under och efter missionen. De återkom även efter ca 1 år, tror jag, med uppföljning och erbjudande om stöd vid eventuella problem. Skickar man folk i krig ska man f-n ge dom stöd när de kommer hem. Problemet är ju då om man väljer att självmedicinera....
KiaW:Han var nykter och klar men så söndersupen att han inte kunde stå på sina egna ben,och otvivelaktigt så hade kommunen kännedom om ett missbruk som pågått i många många år. det blir ju delat ansvar där,kommunen ska se till att han får missbruksvård,men på sjukhuset måste man ge mediciner efter ett så kraftigt supande så man inte får delerium och kolar av. Så först sjukhus för avgiftning,sedan vårdplanering från kommunen.
Bubblan: Jag förstår hur du menar,men i Sundsvall är dom lika ointresserad att jobba mot missbruket oavsett om du är 20 eller 60 år och oavsett vilket skick du är i.Jag har jobbat med missbrukare där och vet hur det ser ut,man blir fan mörkrädd.Du ska veta hur många mammor till missbrukande ungdomar jag träffat ,mammor som inte ens vågar svara i telefonen för dom bara väntar på beskedet att någon ska berätta att ungen är död.De har larmat soc sedan ungarna varit 13-14 år,men inte fått hjälp ens med ett ynka drogtest.
Helt klart ska man börja i tid med insatser,och det ska vara krafttag direkt. Kolla ner på stan i Sundsvall så hittar du ungar i åk 7-8 som hänger på stan hela dagarna bland missbrukarna,inte en jävel som funderar på varför de inte är i skolan. Dom gånger jag ringt föräldrar jag känt till så har dom inte ens fått veta att ungen inte varit i skolan.
Morgan hade först nu blivit erbjuden traumaterapi,men han hann inte börja.De som erbjöd var en kompisgrupp som tydligen finns. Men det tog alltså 40 år innan han skulle få den,men det var förstås annorlunda på 70-talet,man fattade väl inte vad det kunde göra med människor att se så mycket elände.
Morgan!!! Jag blir så ledsen! Jag blir ledsen för dig, för dina närmaste och för alla andra som vill ha hjälp och inte får! Jag som varit en stolt socialarbetare i hela mitt yrkesliv skäms för var vår socialpolitik är på väg! Jag hittar inga ord. Jag hoppas att du äntligen fått frid. Du blir en till i raden som vi får minnas vid Korpbergets minnessten - "Till minne av dem som inte längre kan komma tillbaka"
Birgitta: Ja visst är det tragiskt,det skrävlas i det här landet om vilket välfärdssamhälle vi har, jo visst,men bara för de som inte är sjuka och i behov av vård.
Morgan har efter FN-tjänst på 70-talet brottats med sömnsvårigheter, mardrömmar, ångest och åtminstone de sista 15 åren med självmordstankar av och till. Som någon skrev så använde han alkoholen som själmedicinering. Har periodvis varit svårt deprimerad. Fick diagnosen posttraumatiskt stressyndrom av en psykiatriker på Danderyds sjukhus som bedriver forskning om gamla FN-veteraner. Jag har hört honom be om återfallsbehandling på Korpberget vid flera tillfällen under ett års tid. Han var dit på studiebesök i somras och ringde sedan socialsekreterare och bad om behandling igen. Vad jag vet så fick han inte ens ett skriftligt avslag så han kunde överklaga. Förutom PTS och alkoholism så led an också av hjärtproblem och en blödning i hjärnan som gett honom en fruktansvärd huvudvärk. Han bad i fjol om boendestöd och fick för några veckor sedan beslut att han skulle få det, dvs det tog ca ett år att få beslut och något stöd hann han inte få. Han hade mycket insikt i sina problem och insåg att han måste komma tillrätta med drickandet för att kunna gå i den traumaterapi som skulle komma i gång nästa år. Han försökte därför få komma till Korpberget för att åter bli nykter i avvaktan på beslut om pengar till terapi i Kungafonden
Margareta: Jag vet att Morgan hade insikt och jag kan också tänka mig att han under åren förstått att han behöver hjälp, och det är just det Sundsvalls kommun är så pissigt dålig på,att ge hjälp! Det spelar ingen roll om det handlar om unga som är på väg in i missbruk,unga som har ett kraftigt missbruk eller äldre som haft ett långvarigt missbruk.
Det må låta cyniskt att säga det,men jag tror att allt handlar om pengar, att det inte är intressant att lägga pengar på en "gammal alkis". Jag tror också att boendestöd kunnat ge honom en hel del i form av stöd både i hemmet och med allt omkring.
Fick han någon psykiatrisk hjälp för sina problem eller ansåg psykiatrin att missbruksvården skulle ta hand om honom?
Men jag hoppas verkligen att detta anmäls, jag förmodar att det finns åtminstone 2-3 st som hängt med under åren och funnits i hans närhet och kan berätta hur allt gått till
Jo det kommer att anmälas till Socialstyrelsen. Han har haft kontakt med psykiatrin ett par gånger men tyckte inte att de förstod hans situation och någon terapi erbjöds han inte. Via FNs Kamratstödsförening kom han med i ett projekt vid Danderyds sjukhus och var ner dit och träffade en psykiatriker tre ggr för diagnos och åtgärdsförslag. Morgan var imponerad av denna och tyckte att han plockade fram saker hos honom som han inte hade en aning om själv. Diagnosen blev Posttraumatiskt stressyndrom och 20 terapiträffar med en specialutbildad traumaterapeut rekommenderades. Kamratstödjarna hjälpte honom med ansökan om pengar till terapi från Kungafonden och slutgiltigt beslut där skulle tas när terapeuten kommit in med kostnadsberäkning. Det finns en terapeut i Sundsvall och han skulle ha träffat henne för några månader sedan men fick diarre och ringde och skulle återkomma om ny tid. Den 1 dec åkte en av hans FN-kompisar upp från Stockholm och följde med honom till terapeuten eftersom han inte kommit sig för med att fixa det själv. Diagnosen innebär ofta apati och handlingsförlamning. Han skulle ha börjat hos henne den 12 januari. Han gick några gånger hos en terapeut på RÅBA och tyckte att det var den första som förstod hans problem men avbokade en tid för han blev sjuk och skulle själv höra av sig om ny tid vilket han inte gjorde. Kunskapen inom socialtjänsten om vad diagnosen innebar verkar obefintlig inom socialtjänsten när man avslutade hans ärende om begäran om behandling för att han inte hört av sig.
Margareta: Bra!
Det är ju ett problem också med att ta sig för, som någon ovan skriver så har man ett eget ansvar,MEN samtidigt,är man sjuk så har man inte förmågan att handla i alla lägen och Morgan var väl där. Jag förstår verkligen inte varför inte ett omedelbart omhändertagande skedde när man såg status på både han och bostad, att han var nykter spelar ju ingen roll,även en alkoholist nyktrar ju till emellanåt,det innebär inte att de helt plötsligt är friska och tar kloka beslut och inser sina begränsningar
Under den sista veckan han levde fick bl a socialjouren upprepade larm från gode mannen och även från Morgans gode vän på Enhörningen. Torsdag hittade de honom liggandes på badrumsgolvet och bar honom till sängen eftersom han inte kunde stå på benen. Jouren kom dit och var mest intresserade enl vännen om han hade druckit något. Han var nykter kanske pga att han inte kunde stå på sina ben och handla någon alkohol. Han sa att han hade ont i hjärtat och kärlkramp och hade tagit nitroglycerin. Hade fortfarande ont. De kollade om han kunde stå på benen och det kunde han inte. Vännen kollade i kylskåpet och rapporterade att han inte hade rört något där och inte åtit och förmodligen inte druckit något. Han fick ett glas vatten av jouren och någon skulle komma nästa dag. Varje normal människa skulle ha ringt primärvårdsjouren och bett dem komma dit och göra en medicinsk bedömning innan man gick därifrån eller åtminstone frågat sjukvårdsupplysningen vad man skulle göra. Fredag ringde en socsekr på och han öppnade inte fast han sa att han skulle - men om han inte kunde stå på benen på torsdagkväll hade han knappast blivit så frisk av vattenglaset att han kunde öppna. De visste var nyckel fanns men hämtade den inte och gick in.