Hur mycket vågar man chansa?

Dagbladet har nu haft 3 artiklar inne om JB här i dagarna. Journalisten ringde ju hit och frågade vad jag tyckte om att han var ute och jag sa att jag flyttat till största delen just pga att JB var på väg ut, med tanke på hans hot mot mig så kändes det som det skulle bli aningen oroligt att bo kvar. Jag är kluven, han är ute och har en sysselsättning, är det då rätt att ta upp det tidigare brottet och uppmärksamma honom?

Både och skulle jag vilja påstå. För debatten om psykiatrin och främst då rättspsykiatrin är det viktigt att berätta hur det ser ut och JB är ett bra exempel på hur det brister. Här har vi en patient som är konstaterat ”obotbar”, man har sagt att hans störning, den som fick honom att tappa alla gränser och mörda en kamrat, inte går att bota med vare sig terapi eller medicin. Ändå släpper man ut honom,trots att han alltså är lika sjuk som vid brottstillfället. Han har inte erkänt det brott han begått, det måste ju betyda att han inte tar ansvar för det eller anser att det är fel,är inte det ett tecken på att han faktiskt fortfarande bör anses vara ganska farlig?

Man har bedömt att det finns risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag samt att han fortfarande lider av en allvarlig psykisk störning, borde man inte då ha en skyldighet att informera dom människor som ska arbeta med honom ”ute i det fria” om detta så de själv kan välja om de vill ta risken att vara i närheten? Borde man inte informera kommunen om detta så de kan placera honom på en lämplig inrättning där man minimerar risken att oskyldiga kan komma till skada om han skulle flippa igen?

Chefen på Karsudden Kenth Persson, som jag för övrigt anser är en högst osympatisk man, säger som alla dom här läkarna att ”Det handlar om vård,inte straff”, ja men då är väl tanken att de ska vårdas tills de är friska och ofarliga, inte att de ska släppas ut trots att de är lika sjuka som när de kom in och trots att man anser att det finns en risk för återfall? Han säger också ”– En hjärnskada är ingen psykisk åkomma och ingenting vi inom psyk­iatrin kan behandla”, Okej men varför fick han då rättspsykiatrisk vård,det måste ju innebära att man skulle satt honom i fängelse och vad hade straffet blivit då? Livstid (eftersom det var innan lagarna ändrades) ? Det måste ju också innebära att Erik Söderberg på kliniken i Sundsvall blå¨ljög mig rakt upp i ansiktet när han påstod att det var mycket viktigt att JB fick vara i närheten av sin familj för att kunna tillfriskna, han måste ju ha vetat att han aldrig kunde tillfriskna?

Ja jag vet inte hur mycket det är rimligt att man chansar,Kenth Persson har ju rätt när han säger att 100% kan man aldrig vara när det gäller att veta huruvida en patient kan återfalla, men om man anser att patienten är lika sjuk som vid tiden för brottet och man anser att det finns risk för återfall, är det då inte lite väl mycket chansningstagande att släppa ut den patienten då? Å andra sidan,nu har man bestämt sig för att släppa ut honom så då kanske han borde få chansen att sköta sitt ifred, jag vet inte…

This entry was posted in Livet hos oss and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload the CAPTCHA.

<----Välj en bildfil (JPG)