Skadar omgivningens reaktioner mest?

Höjdhopparen Patrik Sjöberg, Yannick Tregaro och Christian Skaar Thomassen har nu alla gått ut med att de utsattes för sexuella övergrepp av den gemensamme tränaren (tillika Sjöbergs styvfar) Viljo Nousiainen. Patrik säger att vid tiden för övergreppen och under många år efteråt så har han inte velat berätta, han ville bara att det skulle försvinna. Yannick säger att han i sin tur kände skam och skuld för det som hände trots att han var ett barn.

I samma veva lobbar Ingrid Carlqvist för en bok av Susan A Clancy som heter The trauma myth”, boken går i stort sett ut på att det inte är värst traumatiskt för barn att utsättas för sexuella övergrepp av vuxna, utan det riktiga traumat kommer när de sedan får terapi och “hjälp”, när omgivningen talar om att det är ett trauma. Hon menar att själva övergreppet i sig ofta inte gör ont fysiskt, barnen förstår inte vad som händer eftersom de inte vet så mycket om sex, det begås oftast av en person barnet tycker om, och att barnen kan uppleva det som skönt men konstigt (detta åtminstone enligt ICs tolkning,jag har inte läst boken själv).

Susan intervjuade ett par hundra vuxna som utsatts för övergrepp som barn, medelåldern vid tiden för övergreppen var 10 år.De flesta som hon intervjuade hade aldrig berättat för någon om övergreppen tidigare, utan Susan var den förste som fick höra det. Då måste man fråga sig: Om de aldrig berättat om övergreppen tidigare, hur kan man då komma till slutsatsen att de mår sämre av den hjälp de får efteråt än av själva övergreppen då de omöjligen kan ha fått hjälp att bearbeta det när de aldrig berättat?

Några saker stör mig i det IC skriver:

“Men den som verkligen vill veta hur barn som varit med om incest eller andra sexuella övergrepp i barndomen mår, kan läsa The Trauma Myth av Susan A. Clancy.”

Hon har intervjuat en mycket liten del av alla offer som finns, kan man förutsätta att alla ska tycka och känna likadant? Beror det inte på VAD man utsatts för, av vem, när i åldern och andra omständigheter?

“Genom att ständigt behandla offren som om det som hände var fasansfullt och ger livslånga skador, utsätter de offren för nya och ibland ännu värre kränkningar än övergreppet i sig självt. Förstår ni så hemskt?”

Det ÄR fasansfullt, det ger ofta livslånga skador, kanske inte så hela livet krossas och man aldrig mer kan leva normalt,men ofta skadas tillit,relationer till andra människor,offren känner äckel och avsmak. Det hemska är att skriva att barnen kan uppleva det som skönt,för DET är verkligen att kränka offren, lite indirekt som att säga att “Du har inte varit med om något hemskt du tyckte ju om det”.

Jag har på nära håll sett två fall, deras efterföljande behandling har då inte bestått av att varken föräldrar eller terapeuter har matat dom med att deras liv kommer vara förstört , utan det har handlat om att få barnen att förstå att det är den vuxne som gjort fel, att barnet inte har någon skuld, att det är okej att vara ledsen men att det kommer bli bra. Det är så jävla överdrivet att påstå att terapeuter sitter och matar småungar med att deras liv kommer för evigt vara förstört, att någon gör det är säkert sant,men det är inte det normala.

Nej jag tyckte igår när jag läste ICs inlägg att det kändes som att hon bagatelliserade övergreppen (trots hennes försäkran att så inte är fallet) , att det inte är så jävla farligt, att det är vi som gör övergrepp till en big deal som skadar barnen värre än förövarna.Det ska sägas att IC flertalet gånger säger att det  är hemskt med övergrepp,men ändå så känns hennes texter ofta som om hon förminskar det.Lite intressant är följande uttalande av Susan:

What the fuck is wrong with all of these men? Sexual abuse is not women; it’s men. Every once in a while a woman will sexually abuse, but in 95 percent of cases it’s a man that is known to the child — a teacher, a friend, a family member.

Alla som läst hos IC vet att hon skriver enormt mycket om kvinnors kriminalitet,kvinnor som kidnappar,kvinnor som misshandlar,kvinnor som begår övergrepp. Susan påstår alltså att 95 % av alla övergrepp begås av män, är hon då fortfarande lika trovärdig i sina analyser?
Summan av kardemumman:

Barn far illa av övergrepp,många kanske inte far illa i stunden för att de inte fattar vad som händer,men när de väl börjar förstå vad som egentligen hänt. Det skadar många för livet,inte så att de inte kan ha ett fulländat liv,men det finns i bakhuvudet känslor av äckel,skam och skuld. Att skriva att många faktiskt tycker det är skönt till och med, är i mina ögon ren smygpropaganda för att pedofiler inte är så farliga,de tycker ju om barnen,de skadar dom ju inte, barnen är ju med på det, det är bara vi andra vuxna som matar barnen med att det är fel och hemskt.

Personligen (och jag pratar bara för mig här) så kan jag fortfarande bli fysiskt illamående när jag tänker på “farbror Alvar” och hans jävla doktorslek han ville ha med mig (då 5 år gammal) och min 4 årige kompis på,det kryper i kroppen på mig och hade han levt så hade jag åkt dit och gett honom en omgång. Och då tog jag ändå inte av mig kläderna,men min kompis gjorde det och jag såg vad han gjorde med henne. Så nog kan det skada även om det är nog så “lindriga” övergrepp. Har man det i tankarna i nästan 40 år så visst har det satt spår.Jag lever normalt, livet förstördes inte, men ibland kommer äckelkänslan över mig.

Jag förstår Patrik Sjöberg som pissade på sin styvfars grav. Jag förstår varför de inte ville berätta. Som utsatt känner man ofta att man har en egen skuld i saker som händer, att man gett fel signaler,att man gjort något fel, att man får skylla sig själv som inte sagt ifrån. Man är rädd att inte bli trodd, personen som begår övergreppet kanske ändå trots allt är en person man tycker om och som man inte vill förlora, man kanske är beroende av personen, man kanske är rädd att de andra vuxna ska bli arga och tro att man ljuger och att man ska förlora dom också. Det är lite för simpelt att förväxla det med att man bara känt sig konfunderad vid övergreppet.

Det är bra att såna som Sjöberg och Tregaro berättar, jag tror nämligen att många som är intresserade av barn på ett sjukligt sätt dras till ungdomsidrott och andra ställen där det är lätt att komma i kontakt och komma nära barnen. Att man berättar nu när förövaren är död och inte kan försvara sig är jag kluven till, jag tycker rent principiellt att man ska ha en möjlighet att bemöta sånt här.

Fler länkar

Viljo kallade det vetenskapliga test, Det är aldrig barnets fel, Tregaro också utsatt för övergrepp, RF vill syna pedofilregister

This entry was posted in Lite av varje and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

<----Välj en bildfil (JPG)