Jag är tillbringade mycket tid på ett fängelsefrån 5-6 år ålder till jag var i tonåren (morsan var plit), på den tiden var det okej att ta med sig ungar in dit så när jag inte hade någon som kunde passa mig var jag med morsan på jobbet. Jag var väl kanske 5 år när jag började vara där. Det enda jag inte fick vara med på var visitationerna. Jag älskade att vara där för alla killarna (gubbarna då) var alltid snälla med mig. Jag brevväxlade med några av dom,eller det var väl snarare så att jag redan på den tiden älskade att skriva och kommunicera (prata ihjäl folk) så jag skrev och dom kände sig väl tvingade att svara kan jag tro.
Jag hittade igen min gamla “brev och kortlåda” nu igen och det är så roligt att läsa igenom allt. Jag har ett antal brev från människor jag inte ens minns också men de flesta minns jag förstås.
Jag hittade bl.a ett brev från en kille på anstalten som då var 20 år som jag förmodligen skrivit till först och han var snäll nog att svara och dessutom svara på mina frågor som “Vem är din favoritserietidning” och “tycker du om katter” . Det var ju schysst att en så pass ung kille ens brydde sig vad en liten valp skrev. Till och med chefen på anstalten brevväxlade med mig. Morsan jobbade ju inom kriminalvården tills jag flyttade hemifrån så jag fick (på gott och ont) kontakt med många av internerna, ingen av dom har någonsin varit dum eller gjort något,tvärtom, det “onda” i det var väl möjligen då att flera skulle skydda mig på olika sätt vilket jag utnyttjade när jag började hamna på fel spår själv. Om någon äldre på stan började tjafsa med mig så var jag snabb att säga saker som “Jaha du kanske vet vem XX är” min motståndare svarade då ofta att jo det visste han/hon (stan var ju liten), och då kunde jag säga “Kanske du ska snacka med XX då innan du ens provar att ge dig på mig!!” Förjävla kaxig alltså.
Ja herregud, nog har man varit med och sett i sina dagar, fatta om man skulle ta med sig småungar in på kåken idag, vilket ramaskri. Men jag kan inte minnas att jag for illa av det på något sätt. Det var killarna som lärde mig spela både pingis och biljard, det var dom som alltid talade om att man skulle vara snäll med mamma för hon är det bästa man har,det var dom som tjatade om att jag aldrig skulle följa med någon jag inte kände. Det var som att ha ett stort gäng med extrapappor/storebröder,jag fick alltid uppmärksamhet. Det var en katt som lyckades komma in där också på anstalten, och hon fick ungar där senare, givetvis fick de inte ha katter där,men dom lyckades hålla henne gömd länge. Sanningen var väl att några plitar visste om den men höll tyst. Jag hittade en gammal dikt om detta som en av killarna skrev som låg i brevhögen:
Att av egen vilja gå i fångenskap, för att få lite herrsällskap
Ja det tyckte katten det var värt, särskilt som mottagandet blev så kärt
Livet blir så skönt och utan bekymmer, när tillvaron både mat och husrum rymmer
Mars älskogstiden är förliden,här har hon gått och bidat tiden
Så till sist så kom då nedkomstdagen,då det var dags att lätta på magen
Hon visste att välja i vårat gäng,hon la sig tillrätta i Lasses säng
Och innan dagen gått över till natt, hade det blivit tre till av våran katt
Nu övergav hon broder “Kalix” hem och härd, och skaffade sig en annan hyresvärd
På nedre botten i Lasses skåp hon flyttade in,och i en rad stod nyfikna karlar och tittade in
Små ynkliga kryp som får stora karlar att jollra till, Små ynkliga kryp som inte vet att stora karlar kan slå till
Ty vem katten kan vara säker på en plit,som kanske sparkar ut en med flit
Ja så väcker det fram en kattfamilj i en kartong, undangömd på treans paviljong
Loading ...
Det var en bra artikel. Tycker faktiskt att du ska pröva att få den publicerad. Amelia kanske?
Pär B; Jag tror inte Amelia är så intresserad av mitt liv, jag är ju inte ens G-kändis
Men det var intressant ett litet annorlunda perspektiv som jag tror en del skulle tycka det var intressant att läsa ändå. Ibland kan det vara bra att få en inblick i vad som händer på fängelser. Inte bara negativa saker.
Jag blir så fascinerad av att läsa om din uppväxt. Det är så långt ifrån den skyddade verkstad som en annan känner till.
Jag var väl i 20-års åldern innan jag ens fattade vad “plit” var
Trollan: Haha, ja jag tycker ju att mitt liv varit ganska “vanligt” men har förstått när man pratar med folk att det inte varit normalt alls
Ja jag älskade verkligen att vara på “kåken” som barn, alla killar var så snälla med mig jämt, när jag själv började spåra ur och hamnade på fosterhem så skrev flera till mig och talade om att jag måste sköta mig, jag skulle inte göra samma misstag som dom osv. Jag har nog bara positiva erfarenheter av det faktiskt, men med det inte sagt att jag inte förstår att de skadat andra människor,men det är väl helt enkelt så att man får inblick i att de allra flesta människor är inte bara ond eller god,även den största skitstöveln kan ha en bra sida.
Å så svarar du trollan med ännu mer intressanta saker. Var och en kan se att din berättelse är unik och innehåller det där som fascinerar. Speciellt i denna miljö. Jag vidhåller min tidigare ståndpunkt om publicering. Möjligtvis ska texten vara lite längre.
Pär B:Ja det kanske är så att jag har svårt att se att det skulle vara intressant för någon, för MIG har det varit alldeles vanligt liv, med lite strul här och där bara. fast visst förstår jag att så många kanske inte ränt på kåken som barn,men allt annat är ju sånt som händer ungdomar hela tiden