Det är bara så jävla tragiskt med fyraåringen som hittats mördad i Ljungby, och jag vet inte, men jag får känslan att det kan vara andra barn inblandade i detta, vilket skulle göra det än mer tragiskt. En man har nu vittnat om att flera barn jagade den lille pojken och att det var en upprörd/hotfull stämning innan han försvann, mannen såg att andra barn jagade pojken mot skogen där han senare hittades död. Men varför agerar inte en vuxen om han ser att flera andra barn jagar en liten fyraåring och han anser att det är en hotfull stämning? Varför river man inte i eller går till föräldrarna och säger att “Nu får ni ta och gå ut och ta reda på ungarna ” ?
Pojken kommer från en stor familj, mamman har 7 barn tillsammans med sin man, varav de tre äldre med funktionshinder, och han har tre sedan tidigare. Tre av de äldre barnen har olika funktionshinder och barnen är födda väldigt tätt (-02, -03, -04, -06 (den mördade), -08, -09, -11) . Familjen har enligt AB flyttat 18 gånger på 9 år. Bara det visar ju att det funnits stora problem i familjen, vilka barn mår bra av att inte ha en fast punkt i tillvaron? Pappan sitter för närvarande inne för grov kvinnofridskränkning på mamman men ska släppas inom kort, så hon har alltså varit ensam med alla dessa små barn med allt vad det innebär, ändå har inte socialtjänsten på den tidigare orten ansett att hon behöver deras hjälp. De har inte ansett att barnen behöver deras hjälp. Och man kan inte låta bli att tänka “om”, det finns så många “om” i detta fall. Om socialtjänsten hjälpt dom, om låtsasfarmor fått ta med sig pojken dagarna innan han blev mördad, om de ynkliga vänner som visste om misshandeln inte varit så fega, om hon fått hjälp med avlastning,
Det är bara så tragiskt, jag tänker på alla dessa barn med en farsa som super och misshandlar deras mamma, de bor i en trea, konstanta flyttar, när har någon fått lugn och ro? Jag kan bara hoppas på att hon inte nu låter pappan flytta in igen, och om hon gör det att socialtjänsten säger stopp. Hon behöver hjälp av socialtjänsten, barnen behöver hjälp, men det dom inte behöver är en make/pappa som kommer “hem” och super och slåss. Socialtjänsten inledde en utredning i Augusti i år som fortfarande pågår, det var polisen som gjorde en anmälan och jag vet inte om det handlar om maken då som snart ska komma ut och oro därför, för inget tvångsomhändertagande av något barn var aktuellt i alla fall.
Mamman till den mördade pojken säger att livet måste gå vidare, hon har kritiserats på vissa nätforum för detta uttalande men vad fan ska hon göra ? Ensam med 6 barn i åldrarna 9, 8, 7, 3,2,1 år, hon kan inte bara sätta sig ner och släppa allt. Att livet måste gå vidare, att hon måste fortsätta kliva upp, laga mat, byta blöjor, handla, tvätta etc, innebär ju inte på något vis att hon inte sörjer den förlust hon gjort. Sen är det väl rimnligt att tänka sig att hon är i chock också. Sen blir jag bara så förbannad när jag läser domen på maken, en “vän” till familjen som tydligen förstått hur det ligger till med misshandel och annat, som säger att hon tycker att sånt får dom sköta själv. Jävla människa!! Jag hoppas att man nu ger mamman all hjälp hon kan tänkas behöva, och framför allt att man ger barnen det. Och jag hoppas att lösningen av mordet inte visar sig bli en ännu större tragedi.
Loading ...
Fruktansvärt att sådant ska behöva hända.
Han var väl utstött den lille pojken.Mobbing. Fy fanken.
Hoppas verkligen att kommunen ställer upp och hjälper mamman med vad hon nu kan behöva.
Marie-Louise: Nja som jag förstår det så var det väl just vid tillfället han och andra barn hamnade i luven på varandra, men det framgår inte att han var utstött normalt. Ja hon kommer nog behöva massor av hjälp, tänk när detta sjunker in riktigt
"Men varför agerar inte en vuxen om han ser att flera andra barn jagar en liten fyraåring och han anser att det är en hotfull stämning? Varför river man inte i eller går till föräldrarna och säger att: Nu får ni ta och gå ut och ta reda på ungarna ” ?
Exakt min tanke Catta!
Jag fattar dock inte hur du tycker att andra vuxna runt ikring ska ha ansvar, men mamman har inget ansvar alls för att hon lät sin unge springa omkring utom synhåll (vi snackar en 4-åring, sådana behöver man ha koll på)?
Henne är det "synd om" för att hon skaffat massor av kids som om de vore ting, och sedan inte ser dem som ngn större förlust (ett barn eller mindre, livet måste gå vidare).
Jag menar att föräldrar- alltid- har det yttersta ansvaret för sina barn. Naturligtvis har inte mamman ansvar för att ngn annan mördat barnet, men nog f-n har hon ansvar för att hålla koll på alla sina ungar.
Vi kan inte ha en sådan slapp och ursäktande inställning till päron.
Sätter man ungar till världen har man a nsvar för att skydda dem, ta hand om dem och se till att de överlever och har det bra. Sen om de brister i det, och saker inträffar som står utanför deras kontroll är en sak, men en frisk och normalfungerande förälder reagerar faktiskt inte på det sätt hon gjorde, och skaffar inte fler barn än hon/han kan ta hand om. Så lite skuld ska hon allt ha.
Och, det är inte mamman som i första hand behöver hjälp, om barnen far illa är det de som behöver denna hjälp.
Hasse: Ja fast jag tror många vuxna är rädda att säga åt andras barn, det finns ju föräldrar som blir alldeles galna om någon river i åt deras telningar, oavsett vad dom gör, det är väl därför det ser ut som det gör nuförtiden.
Babydoll: Givetvis har hon ansvar för sina barn och för att inte skaffa fler barn än hon klarar av, men å andra sidan så har vi ett socialt skyddsnät som enligt lag är skyldiga att agera om det inte funkar och folk inte tar det ansvaret. Hon bad om hjälp när det blev ohållbart (när hon blev ensam med alla), men hon fick inte den hjälpen. Hon hade givetvis också ansvaret att lämna karln som slog henne istället för att skaffa fler ungar med honom, men å andra sidan så verkade det också som att hon skulle ställa upp och ha sex när han ville (enligt domen), vi vet inget om varför hon inte hade (eller fick ha?) preventivmedel osv.
Att pojken var ute ensam (med äldre syskon) var väl enda möjligheten för honom att komma ut då hon inte fick hjälp att ta dom till dagis och det kan vara svårt att ensam vara ute med flera så små barn . Hade hon haft 3 barn hade jag haft svårare att förstå att hon släppte ut honom själv. Men visst har hon ansvar, uppenbarligen klarade hon inte att ta det av skäl vi inte känner till, men då ska myndigheterna gripa in.
Det här är ju ett fall som väcker massor av känslor och det är svårt att få något riktigt grepp om hur familjen haft det. Enligt vissa tidningar så har båda föräldrarna växt upp som fosterbarn och själva haft det kaotiskt. Enligt andra tidningar är båda föräldrarna från barnrika familjer och de har därför velat ha många barn....
Det har tydligen förekommit en hel del misshandel i familjen och då kan man ju fundera över hur nertryckt mamman varit rent psykiskt, om hon vågat tro på att hon skulle klara livet som ensam mamma, om hon skulle få en bostad osv. Stämmer det här med att de växt upp i fosterhem så kanske hon heller inte litar på sociala myndigheter.
Så jag ser en mängd frågetecken här. Att en 4-åring får gå ut tillsammans med äldre syskon är väl inte helt ovanligt, speciellt inte på mindre orter som upplevs som trygga.
Den man som vittnat om att han såg killen jagas och att stämningen var hätsk har ju ångrat sig nu med facit i hand. Synd bara att han inte följde efter barnen för att se vad som hände, då hade han kanske kunnat förhindra det som skett. Men, han prioriterade att gå hem med sitt egna barn vilket väl också till viss del kan vara förståeligt...
Tyvärr tror väl jag också att det här är något som andra barn är skyldiga till och i så fall hoppas jag att den/de barn som vet något lättar sitt samvete och berättar för de barnen kommer också att behöva mycket hjälp, inte bara pojkens familj. Tragiskt är det i alla fall och hjärtat blöder för denna lilla kille som inte fick chansen att växa upp.
Kicki: Nej hon är väl inte den första kvinna som inte vågat lämna en misshandlande make i så fall. Som jag sa så är det svårt det där med hur gamla de ska vara när man kan lämna dom ute med större syskon, allt beror ju på hur "lydiga" de är, vilket ansvar man kan lägga på syskon osv. Min son hade jag inte kunnat lämna, han hade hittat nåt spännande direkt på andra sidan vägen eller nåt.
Att vittnet ångrar sig idag kan jag förstå, men jag har faktiskt svårt att förstå att man inte agerar om man upplever stämningen som hotfull och att den trissas upp hela tiden, varför säger man inte till, eller säger åt nån förälder?
"Att vittnet ångrar sig idag kan jag förstå, men jag har faktiskt svårt att förstå att man inte agerar om man upplever stämningen som hotfull och att den trissas upp hela tiden,"
Eller så upplever man det inte fullt ut förrän man tittar i backspegeln.
Hmm: Ja så kan det ju också vara
Hela samhället är så individualiserat så ingen tycker att de har något ansvar att ingripa när vuxna och barn råkar illa ut. Kanske spelar feghet och lathet också in. Enklast är att vända bort blicken och låtsas att man inget ser för då behöver man inte ingripa. Idag pratar man gärna föräldraansvar men finns inget vuxenansvar - moral/etik att ingripa om någon, både vuxen och barn, hamnar i en utsatt situation.
Min dotter blev sparkad i årskurs 2 av en klasskamrat utan förvarning. Killen som sparkade hade även utövat våld mot andra i klassen. När jag berättade för en föräldrer i klassen vad som hänt fick jag till svar att han inte brydde sig så länge hans dotter inte råkade illa ut! Själv kände jag oro både för mitt eget barn och andra i klassen men även för killen som sparkade. Han kan ju inte ha mått bra och alla incidenter som han orsakade var säkert ett sätt att få oss vuxna att se honom och agera. Jag tycker att vi vuxna är lika delaktiga i psykisk/fysisk mobbbing när vi väljer att titta bort och inte agera. Vi visar inte barnen var gränsen går och de fortsätter tills vi ser och agerar. Vi vuxna gör orätt både mot det barn som utsätts men även mot det barn som utsätter andra för psykisk/fysisk mobbing. Vi vuxna har ett ansvar att visa våra egna barn men även andras barn var gränsen går. Jag vill känna trygghet att andra vuxna värnar om mitt barn när jag inte är i närheten men även tryggheten att andra vuxna vågar säga till mitt barn om det agerar fel så att det lär sig vad som är rätt.
Min son retade en kompis på dagis för att bli accepterad av en äldre kille på samma avdelning. När fröken berättade detta blev jag tacksam att hon gav mig en möjlighet att prata med min son om rätt och fel. Jag vet att min son är en bra kille, men kan inte garantera att han alltid väljer rätt sak att göra. Jag pratade med min son och sa att han kunde välja mellan tre olika alternativ om samma situation uppstod igen. Alt 1 - reta kompisen (vilket alltid skulle innebära samtal om rätt/fel på kvällen), Alt 2 - vara modig och ställa upp för den som utsätts för mobbing (inte alltid lätt att vara modig) och Alt 3 - gå därifrån och hämta hjälp av fröken eller andra barn om han inte vågade säga ifrån själv. Min son förstod och efter denna gång kom han ibland hem och sa stolt att idag valde han alternativ 2 - sa ifrån själv, men ibland sa han att han valde alternativ 3 för att han inte vågade säga ifrån själv. Barnen måste förstå att de har ett ansvar att agera rätt - men kan välja olika alternativ. Väljer de fel alternativ dvs mobbar, så blir det fortsatt samtal om rätt och fel tills de förstått.
Kom igen alla vuxna - våga ta vuxenansvaret!!!
@Carina
Problemet är väl just vad man kan göra - hur kan man ta vuxenansvar? Ser man ett barn som springer rakt ut i vägen tror jag (hoppas jag!) att vuxna reagerar och försöker stoppa. Men hur agerar man mot en utåtagerande pojke som sparkas? Helt klart är det inte något barn som mår bra som gör på det viset. Men hur kan man stoppa det? Att blunda och bara bry sig om sina egna barn är ju extremt korkat. Vad tänker man göra om ens eget barn drabbas då? Hur tänker man förhindra att ens eget barn blir drabbat?
Det finns så många föräldrar/vuxna som faktiskt bryr sig - men frågan är hur man ska agera i olika situationer?
Själv kan jag tycka det är extremt märkligt att man ser en 4-5 åring bli jagad och verka utsatt att ma inte agerar då - men som Hmm säger, det kan vara när man ser i backspegeln så ser man lite mer.
Men om ett barn slår ett annat då kan jag säga till. En gång. Två gånger. Tre gånger. Tydligen räcker inte min auktoritet till. Vad är nästa steg? Prata med föräldrarna? Där kan man då möta föräldrar som har barn som ALDRIG skulle göra något sådant. Sociala myndigheter? Ja, hur bra det fungerar vet vi ju.
Så det är väldigt lätt att efterfråga vuxenansvar - men hur ska jag utöva det?
Jag tycker att det är bättre att i alla fall ingripa än att inte göra det för att man inte vet vad man ska göra. Enkelt är att fråga sig själv hur hade jag velat att folk runt omkring mig skulle ha ingripit om jag själv eller mitt eget barn varit utsatt. Han som inte ingrep - skulle han inte ha velat att någon vuxen hjälpt hans barn om det varit utsatt för samma sak som 4-åringen?
Det finns ett gammalt ordspråk som jag inte vet exakt hur det lyder - men går ut på att "behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad" - är inte det en ganska enkel sak att tänka på när man ser något hända och funderar på vad man själv kan göra. Bättre att agera än inte alls.
Om ens egen auktoritet inte räcker till - så får man hämta hjälp så som jag berättade för min son. Att inte alls agera hjälper ingen - varken det barn som utsätts eller det barn som utsätter någon annan för våld.
Finns ett klipp på internet där en flicka i Kina blir påkörd och ingen agerar - så man ska inte vara för säker att vuxna hjälper till oavsett vad som händer.
Som tur är så finns det föräldrar/vuxna som bryr sig - annars hade jag helt tappat tron på samhället. Men det kan bli fler. När jag var liten (uppväxt i Stockholm) så visste jag att de flesta vuxna kunde hjälpa mig alternativt säga till mig om mina föräldrar inte fanns i närheten. Idag är alla så rädda att säga till någon annans barn så t o m att hjälpa något barn som blir utsatt av ett annat barn går bort för det innebär att man kanske tvingas diskutera med föräldrarna till det barn man säger åt.
Lätt att efterfråga vuxenansvar - visst - men är det bättre att inte efterfråga det alls? Det finns så många föräldrakurser - men kanske är det dags för vuxenkurser? Jag är så trött på att många säger att jag visste inte hur jag skulle agera så därför gjorde jag ingenting.
Carina:Bra skrivet!
jag tror en hel del beror också på att vissa föräldrar blir alldeles stolliga om man säger något åt deras barn eller säger åt dom att deras barn varit ute på något. Själv har jag alltid varit glad om jag fått veta att sonen gjort något, hur ska jag annars kunna veta och rätta till det?
Tänkte även kommentera det som några skrivit om att mamman hade ansvar för sina barn och att man inte ska skylla på andra vuxna.
Självklart har vi föräldrar yttersta ansvaret för våra barn. Men det finns situationer där man som föräldrer inte mäktar med och då måste omgivningen våga ingripa och agera i första hand för barnens skull - de ska inte lida för att föräldrar inte orkar ta sitt ansvar - men även för föräldrarnas skull. Som jag har förstått så har mamman inte haft en lätt uppväxt samt ohälsosam relation. Alla har ett eget ansvar för sitt liv - men ibland är miljön runt omkring personen så svår så att de inte mäktar med att ta sig ur den dåliga situationen man befinner sig i. Med hjälp utifrån så är chansen större att personen orkar ta tag i sin situation. En god vän till mig råkade utför ett nära dödsfall som fick henne helt ur balans - hon orkade inte ens be om hjälp. Hade inte ett par vänner tagit sitt ansvar och gått in och hjälpt henne så vet jag inte hur hon och hennes barn hade mått idag. Vi kan alla råka ut för saker som gör att vi inte fungerar som vi brukar göra - med det i åtanke så bör vi alla vara lite observanta på hur våra nära och kära mår och även de som vi stöter på i vardagen. Ett litet leende, en fråga och lite tid att höra på svaret kan hindra att barn och vuxna råkar illa ut.
Jag blev så glad imorse när min son (7 år) med hög röst ropade "Hej" och vinkade glatt till en flicka i paralellklassen som gick på andra sidan gatan. Jag vet att hon är ganska blyg. Hon tittade som vanligt ned i marken när hon gick till skolan med sin mamma - men tittade upp och såg glad ut när dagen började med att en jämnårig kille ser henne och hälsar glatt. Kan vi inte blir fler som lyfter blicken och ler till de vi möter så att vi kan börja dagen på ett bra sätt?
Carina: Ja visst är det så, samtidigt som man kan bli irriterad att folk inte tar ansvar för sitt liv och allra helst om de har barn, så vet man inte alltid vad som ligger bakom det.
Haha, ja ett hej kan betyda massor för rätt person
@Carina
Jag håller helt med dig i det du skriver - och jag är ganska så övertygad om att jag hade agerat om jag sett flera större barn som jagat ett mindre barn. Liksom jag också impulsivt agerat när jag hört någon slå till någon annan. Det sitter lite i ryggmärgen. Sen är det väl frågan vad man ska göra sen. Har själv barn i omgivningen nuförtiden som jag upplever far illa. Egentligen väldigt snälla, men väldigt utåtagerande som rop på hjälp då mamman inte räcker till (eller inte prioriterar dem alla gånger). Det är väldigt svårt att stå som granne och det har fått mig att fundera på hur man ska göra i de här situationerna.
Det är en hård värld vi lever i nu. Jag fyrtiotalist har 5 syskon fyra av oss är födda inom fyra år.Då var det inte ovanligt med många syskon, mina föräldrars generation var det vanligare med 10 barn än några få. När jag var lite var Mamma ofta sjuk och svag, vi hade många anhöriga som ställde upp.Mamma fick ändå tidvis hjälp från kommunen med hemvårdarinne hjälp. Vi var inte fattiga, vi var bönder, Vi använde inte så många rum då, men vi hade stora rum. Vi låg flera barn i varje säng, det var ingen nackdel tycker jag. Det är fel på detta samhälle som inte ens ställer upp med det socialtjänstlagen ska minst ställa upp med. Hur skulle mamman kunna vara med fyraåringen jämnt, hon har ju tre stycken yngre varav en nyfödd att ta hand om.
Kajsa: Ja förr var det ju vanligare med så många barn, men tror du inte att det också var så att man hjälptes åt mer rent generellt? Inte bara släkten utan grannar och vänner också?
@Kajsa:"Hur skulle mamman kunna vara med fyraåringen jämnt, hon har ju tre stycken yngre varav en nyfödd att ta hand om."
Jaha så då tycker du att samhället ska ställa upp? Du tycker liksom inte att i dagens upplysta och fullt med p-medel-Sverige så ska man planera sitt liv lite bättre?
Du kanske tycker att mamman är fullt normal som också väntar hem pappan nu efter sitt fängelsestraff för misshandel av henne?
Alltså jag är ledsen men tiderna förändras och det är inte alltid till det sämre. Vi har dessutom inte råd längre (planeten jorden) att föda så många barn längre. Vi får inte plats och än mindre får djur och natur plats.
Hmm: Fast å andra sidan så har alla människor olika förutsättningar, visst tycker jag också att man inte ska dra på sig mer än man klarar av, men alla har inte det tänket med sig. Vissa är inte mogna i skallen nog att tänka på det sättet. Förr tvångssteriliserade man folk, det gör man inte idag och det kommer då också att finnas dom som föder barn som blir omhändertagna, skaffar nya som blir omhändertagna etc. Vi vet ju inte vad denna mamma har för förutsättningar vad gäller att tänka framåt och se en helhet.
Men ska pappan bo med mamman när han släpps?
@Catta: Ja så är det och därför skrev jag inte dessa ord tidigare. Jag vände mig till Kajsa som tycker att det är självklart att alla ska få hjälp när de föder många barn. Min följdfråga blev därför också om hon även tycker att alla ska ta hem sina äkta hälfter som misshandlar dem.
Ja så stod det i artikel där de intervjuade "farmorn". Det var därför som hon inte fick ta med sig 4-åringen och hans yngre bror när de var och hälsade på.
Hmm: Okej, nej jag är helt med dig att människor måste ta ansvar själva (så långt de är förmögna till det), det går inte att skaffa en massa barn som man inte klarar att ta hand om och ge dom ett bra liv. Jag tror säkert att denna mamma älskar alla sina barn, men det är ju en omöjlighet att ta hand om så många små barn utan hjälp, man kan omöjligen ge dom allt de behöver, definitivt inte de med funktionshinder. Och här skulle ju soc agerat långt tidigare, att de flyttat 18 ggr på 9 år är ju inte klokt, det visar ju tydligt på att det funnits problem i familjen. Och hur väl än mamman velat sina barn så är det inte ett barn som mår bra av att flytta runt på det viset. Sen kompliceras allt av att hon har en våldsam make, har hon haft så mycket att säga till om, både vad gäller flyttar, sex, preventivmedel osv?
Ja men jag fattade det bara som att han skulle komma ut och att han då ville träffa barnen, inte att han nödvändigtvis skulle flytta hem dit igen? Jag kan inte tänka mig att socialtjänsten skulle acceptera det
@Catta: Du har rätt. Det var jag som läste in mer i artikeln än vad där stod. Fast det gör jag fortfarande. Skulle vara intressant att veta hur det ligger till nu.
Hmm: Ja det kan ju vara så att hon vill ha hem honom också, och kanske definitivt nu då hon förmodligen har det extremt jobbigt. Men jag tror (och hoppas) att socialtjänsten har vissa krav då
Problemet är att föräldrar som är helt galna skaffar barn. Man kan omöjligt begära av socialtjänsten att de ska ta hand om alla barn i samhället som far illa. Alla kommer inte till deras kännedom och regelverket är som det är. du kan inte plocka en unge på LVU om det ej föreligger fara för den enskildes eller andras liv. Finns få familjehem och är inte att föredra att placera små barn på institution. speciellt svårt är det att hitta familjehem för redan tilltufsade barn. Om ett barn far illa är det alla s ansvar.
Problem uppstår dock då omvärlden envisas med att se hennes behov, då det skapar en identifikation med mamman som försvårar att se kritiskt på hennes faktiska omvårdnadskapacitet.
detta händer gång på gång i samhället. Om folk var mer vaksamma i samhället och anmälde till soc, eller ingrep själva, så skulle mkt vara vunnet.
Catta, en fråga. Hur kan du vara så säker på att mamman älskar alla sina barn? Hon kanske saknar förmåga att älska dem, pga egan erfarenheter. Hela tiden finn s dtta behov av att "se föräldrakärleken", där den uppenbarligen har brustit. Med risk för att du tar illa upp och ppfattar mig som störig skriver jag detta, men det är viktigt!!!
@Babydoll Karlsson: "Om folk var mer vaksamma i samhället och anmälde till soc, eller ingrep själva, så skulle mkt vara vunnet."
Nu tror ju jag att just detta skett. Det verkar som att det är därför som familjen flyttat så många gånger.
@Babydoll Karlsson: Tror inte att det finns ngn risk att du stöter dig med Catta
Ja, men jag menar att ansvaret inte kan läggas enkom på myndighet, man ropar oftast på enkla lösningar. Må så vara att det hamnade där tillslut och att ansvaret brast där, men vad fasen gör grannar, lärare och andra som ser att det inte funkar? Ansvaret ligger främst på föräldrarna, och moraliskt hos andra. Framför allt i allt för ursäktande attityder gentemot mammor som är inkapabla att vårda sina barn hon har det "jobbigt" mm.
Hon kanske är personlighetsstörd?
en frisk mor a) skaffar inte fler barn än hon kan ta hand om b) söker hjälp om hon känner att hennes barn far illa.
Mamman gjorde intet av detta.
Hon lät det vara bara.
Överarbetad?
ska man använda det som ursäkt är det ju ingen ide´att ngn skaffar barn.
Man kan ju vanvårda dem om man är trött.
Barn har oavsett vad ni säger rätt till kärlek, trygghet, mm dygnet runt,
oavsett om mamman kan ha ansetts varit trött eller "inte räckt till riktigt".
Det är ingen ursäkt.
Använd det inte som det.
Hmm,
Ok jag vet att jag testar hennes gränser rätt rejält här.
Men det är inte på pin kiv, ämnet gör mig upprörd.
främst hos föräldrarna, men moraliskt också hos andra skulle jag säga...
Babydoll: Fast vad ska man göra då? Om så en familj skaffar 17 barn, vi får inte tvångssterilisera folk, och soc är enligt lag skyldiga att se till att barn inte far illa på olika sätt, så då är de ju tvugna att följa lagen.
Kan ett barn må bättre (få social stimulans, umgås med andra barn, träffa andra vuxna osv) genom att soc tillhandahåller en hemma-hosare eller vad det kan kallas idag då må det ju vara värt det ändå, barnen ska ju inte lida för att föräldrarna inte har begreppet att hejda sig i barnafödandet.
Däremot så är jag helt för att vuxna måste börja "lägga sig i" lite mer.
Babydoll: Nja där gick jag nog efter vad "Farmor"sa och hon tycks ju ha varit medveten om problemen i familjen och att soc måste gripa in, så det känns inte som att hon skulle hitta på det helt enkelt. men givetvis kan jag inte veta det, det är sant. Och du vet att här får man vara störig bäst man vill (även om jag inte uppfattar dig som det), i diskussioner får man det
@Babydoll Karlsson: Jag jag håller med dig att ansvaret också ligger på mammor som du kanske sett i mina tidigare kommentarer. Vad jag försöker säga är att jag tror att resten av omgivningarna har reagerat. Problemet ligger i att soc kommuner emellan inte rapporterar till varandra.
Tror inte du ens är i närheten av att vara påfrestande för Catta
Babydoll: Ja men folk har ju uppenbarligen reagerat, det finns ju en anledning att de flyttat 2 ggr om år skulle jag tro. Sen var hon ju inte ensam om dom, dom var ju 2, hon hade förmodligen inte räknat med att bli ensam. Vissa tänker inte hela vägen helt enkelt, men barnen ska ju aldrig behöva drabbas av det
Fast Catta nu verkar det som att det funnits problem att hinna med redan innan hon blev själv. Därav alla flyttar och engagemang från "farmor".
Maman hade bett socialstjänsten om hjälp med barnen när hon blev själv,bla om att hämta ochl ämna på dagis. Hon hade fått nej både av socialtjänstenoch förvaltingrätten, som hävdat att det skulle det social nätverket hjälpa till med.
Hon har inget socialt närverk, "farmor2 är gammal och bor dessutom på annan ort.Det är brott mot socialtjänstlagen att inte ge henne hjälp.
Socialtjänstlagen $ 6 lyder i korthet. När ett behov inte går att uppfylla på annat sätt så är kommunen skyldig att HJÄLPA.
Och ni som tycker att hon skulle haft uppsikt över pojken ute på lekplatsen. Ho har tre barn som är yngre varav en nyfödd.Hon kan omöjligt vara överallt.
Catty, jo nog hjälpte grannar och vänner mer förut. Men som jag säger på femtiotalet, trots att vi inte var fattiga ,problemfamilj , vihade många släktigar och grannar så fick mamma ändå tidvis hjälp av kommunen med hemvårdare som bodde hemma hos oss ochhjälpte med oss barn.Dessutom så fickhon åka på husmorssemester ibland.Inte bara hon utan många mödrar som hade stor familj att ta hand om. Sverige är så fattigt och ruttet. Kommunen bryter mot socialtjänstlagens portalparagraf utan att blinka, förvltingsrätten också. De kaninte säga att sociala närverket ska sköta hjälpen.De är skylidga att se till att den hjälpen finns,annars bistå mamman.
@Kajsa: Hur menar du att soc ska hinna hjälp ngn som inte bor kvar mer än 6 mån på samma ställe?
Efter två barn så borde det ju inte vara ngn överraskning hur de blir till och hur mycket tid de tar. Men du tycker kanske att vi alla ska skaffa 4-8 barn? Att vi alla då ska få hjälp? Tror du att världen har oändligt med resurser som räcker till alla? Om du tro det så förelår jag att du slår på TVn och ser valfri dokumentär från omvärlden på SVT.
*Blir så trött*
Hmm: Ja visst är det så, men det gjorde förmodligen inte saken bättre, tidigare kunde ju maken ta bilen och köpa mat tex, så visst måste det ha varit betydligt enklare.
Mamman har blivit misshandlad av maken otaliga gånger.Hon lär nog inte få avgöra själv när hon ville ha sex.Två gånger har hon fött barnen hemma, kola på storken kom med stormen.Fadern flinar och säger när det var klart gick jag ut och tog en rök. Hade heller varit i kriget än med om detta, men de var bäst som skedde. Inte ett ord om att han hjälpte till med förlossningen.
Sos hinner hjälpa till, när en mamma är ensam om allt med sju små barn så är det soc skyldighet att hjälpa till.Den hjälpen kan de ställa upp med samma dag som hon ber om hjälp.Det är kommunen som är soc, det finns lag på att dom ska hjälpa.- Du blir så trött, vad tror du mamman till barnen blir då.
Sverige betalar otroliga löner till riksdagsmän och dessutom dubbelboende och alla möjliga förmåner. Men detta har vii inte råd med . Alla får barnbidrag,även miljonärer,men vi har inte råd att hjälpa en ensamstående mamma med tiillsyn av sju barn. Duär tydligen individualist uti fingerspetsarna. Kanske inte ditt liv hade varit så lyckat heller med hennes uppväxt ochl liv.skulle du önska att ingen hjälper .
Catta. Nej just det, vi är bakbundna i det absurda limbo av dumhet som säger att vem somhelst har rätt att skaffa barn, och hur många barn som helst, sen kan samhället hoppa in och ta hand om det som inte funkar.
Men om vi åtminstone skulle få till en debatt och bestämma oss för att det inte är ok och att det är ett inbyggt tankefel, så skulle mikt vara vunnet.
steriliseringssamhället vill vi inte tillbaks till, samtidigt måste man få säga att t.ex utvecklingsstörda, trots att de kan få barn, kanske inte är kapabla att ta hand om barnen annat än i sällsynta fall
Vi har lyckats ta oss till månen, uppfunnit glödlampan och har numera datorer som fungerar som ungefär som våra arbetskamrater.
Ska vi då inte komma tillrätta med det mest grundläggande problemet rörande hur våra barn växer upp?
Jag har ingen enkel lösning, men börja iaf lägg ansvaret där det hör hemma säger jag. (inte specifikt till dig).
Kajsa, natrurligtvis vill vi ha en effektiv och duglig socialtjänst. det har säkert som du och fler säger varit dem som brustit i flera fall i det ansvar DE har. Men grundläggande problemet är fortfarande bristande föräldraansvar, socialtjänsten kan aldrig fullt ut ersätta fungerande föräldrar.
Babydoll: Ja visst är det så, jag är helt med dig, det vore inte fel med en debatt och att det tas upp som det problem det faktiskt är. Sen finns ju de som skaffar 7,8,9 ungar som klarar det galant, men då är det mer stabila familjeförhållanden där det finns släkt och vänner omkring.
Men jag tycker synd om denna mamma ändå, hon har förmodligen inte tänkt hela vägen men hon tycks ju försöka så gott det går i alla fall, och hon kan fan inte haft det lätt (inte barnen heller), utan nätverk i närheten, med en misshandlande make, fullt upp hela tiden och nu ett barn som mördats, kan det bli så mycket värre?
@Kajsa: Nu finns det p-stavar att sätta i armen. Problem solved oavsett hur mycket man än har sex frivilligt eller inte.
Nu tycker faktisk jag som du att vi betalar hutlösa löner till våra riksdagsmän och att de har förfärligt löjligt bra förmåner. Jag tycker <b<INTE att vi har råd med det heller.
Jag går dessutom ett steg längre än du. Jag tycker INGEN ska ha barnbidrag per automatik. Jag anser att när man skaffar barn så ska en liv se ut på det sättet att man sa kunna ta omhand om sina barn utan inblandning från staten. Vi har gratis sjukvård, skolor, tandvård etc. Det borde räcka. Sedan så kan ens liv förändras så att man behöver hjälp och då ska man naturligtvis få den. Men då ska man redovisa att varenda krona som man får går till barnet.
Spännande med folk som förutsätter att man har visa åsikter bara för att man har en annan.
Sju barn - mycket flytt och gissningsvis fatttigdom coch 4-åring död och mördad
Det är FAAAAN vad Schnabeln Ställer till det för folk av alla kön och i alla åldrar.
Jag funderar också över denne vuxna som bara lät dom andra barnen springa efter utan att se vad som försegick.... Vittnet säger själv att han uppfattade 4 åringen som utsatt. Han gjorde inget åt detta. En granne har berättat (på ett forum) att denne hörde väldigt ilskna röster utefrån gården, så pass att dom reagerade och mindes detta. Vittnet har alltså stått och sett det som ledde fram till 4 åringens död, hört rösterna på plats (som enligt granne varit aggressiva), sett dom följa efter, men gjorde inget. Har svårt att förlika mig med tanken att inget göra faktiskt. Hur lam och tafatt har inte människor blivit i sin lunkande vardag där händelser som sticker ut inte ens får en att reagera? Man bara typ "nu går vi hem å käkar kvällsmat" och vänder ryggen till! (Eller vad dom skulle hem för...)
Lotta: Ja jag skulle tippa på att den mannen inte mår så bra idag, han måste ju gräma ihjäl sig för att han inte gjorde något. Jag tror att många sluta "lägga sig i" för att det finns så många föräldrar som inte tar att andra säger åt ens barn.
Catta: Tror jag med.
Blir förbannad av all kritisering av mamman, vi vet inte hur hon har haft det vi vet egentligen ingenting om henne, bara vad massmedia säger, vet att hälften av vad massmedia skriver är sant, har själv varit ett offer för massmedia.
Socialtjänsten är inte lätt att få att ställa upp, de vet väl de, som har haft med de att göra, att man får kämpa sig till för att få hjälp ,om man nu överhuvudtaget får någon hjälp alls, jo hjälpen kommer när det har inträffat något. Då plötsligt ställer de upp, men annars nej du får klara dig själv, även om man så söker en tillfällig hjälp, så är det kalla handen.
Tycker inte att folk ska yttra sig om sociala om de aldrig har haft något med det att göra.
Tänk istället på den stackars mamman och hennes barn. Vilket helvete hon har gått igenom och går igenom nu. och kommer att ha en lång tid framöver.
Jag stöttar din kära syster. Tänker på Er.
Jag också känner för mamman, inte nog med att lillpojken blivit mördad. Hela familjens liv hängs ut i pressen och en massa tyckare som vet bäst hur de ska vara dömer och fördömer mamman, bla för att hon lät fyraåringen vara ute och leka. Alla de andra barnen ute vid lekplatsen var ju också utan sina föräldrar.
Det fanns bara en vuxen där och han gav sig hem med sitt barn istället för att ingripa när pojken blev jagad utav alla de andra barnen.
Vem är då mest skyldig till mordet? Om det är barnen så är det väl deras föräldrar om inte är närvarande och den vuxne mannen som såg och gick istället för att ta sitt ansvar när han ser att pojken blir utsatt för alla de andra barnens mobb. Jag hoppas att det snart kommer fram vem som mördat Texas,så att det blir ett slut på frågorna hur det gått till. Och jag hoppas att familjen nu får det stöd som den behöver, vore Du här Mamma till pojken skulle jag ge dig en kram. Jag kan inte säga lycka till, men om säger så här.Hoppas Du får hjälp och stöttning så Du kan orka gå vidare för du har ju många barn som behöver dig.
Siv & Kajsa: Självklart är det synd om mamman (även pappan och syskonen), de har drabbats av det värsta man kan drabbas av. Det är absolut synd om dom. Och det blir fel att ha diskussionen om hur många de var och hur de klarade av att ta hand om alla i samband med diskussionen om mordet för då blir det som ett skuldbeläggande. Och ingen annan än den som dödat barnet är ansvarig för mordet. Allt annat runt omkring är en helt annan diskussion men det har smälts samman vilket är olyckligt. Dock har jag bidragit med det själv eftersom jag lagt upp inlägget som jag gjort, men jag vill ändå poängtera att jag inte lastar mamman för vad som hänt med pojken.
Jag skulle tro att de får den hjälp de behöver idag, det är bara synd att det alltid ska behöva hända något innan hjälpen kommer.
Jag trodde nog dom skulle lösa det här rätt så fort. Men tydligen inte? Väldigt tyst det blev. Lika med det äldre paret som blev mördade. Där blev det också tvär tyst? Eller så är det väl jag som missat det hela. Läser inte så mycket nyheter just nu.
Stella: Jag skulle tro att dom har mer koll än vad vi får veta, jag har hela tiden haft känslan att något barn kan vara inblandat och är det så då lär dom inte gå ut med det i första taget.
Paret i Alingsås hade dom väl en del att gå på har jag för mig, eller minns jag fel när jag får för mig att dom trodde det var nån rumän/polack eller nåt sånt?