Pratade just med en gammal vän om mitt irro-inlägg. Jag suckade lite över mitt jävla humör som dyker upp ibland, att jag kan bli så ilsk emellanåt. Men hon sa en sak som fick mig att känna att det var ganska okej ändå med mina bryt.
-Ja men det är ju det som är så bra med dig, man behöver aldrig fundera var man har dig, man behöver aldrig fundera på vad du egentligen tycker för du kör raka puckar. Säger du något så vet man att det är precis det du menar och ingenting annat.
Det är sant, jag har väldigt svårt att låtsas. Jag kan vara neutral, det är inte så att jag måste tala om för folk att jag inte gillar dom, men jag låtsas inte heller ha något intresse av dom jag inte gillar, jag kommer inte med ett brett flin när vi möts. Jag beter mig som folk, hejar och svarar som folk, men jag spelar ingen teater. Jag måste inte heller påpeka allt jag tycker är fel, men skulle aldrig låtsas att jag tycker något är bra för att följa strömmen eller för att det är PK.
Jag har tex en närstående som skaffade en kvinna som jag tycker är helt körd i skallen. Jag talade om för honom att “Jag gillar inte henne och jag kommer inte låtsas att jag gör det heller. Jag tycker hon är ett as och thats it”. Han sa bara att han förstått det, sen var det färdigdiskuterat om den saken. Jag känner att det är bättre att säga det än att låtsas för det orkar jag inte med, dessutom är det bara falskt. Han vet det och hon vet det och så är det bra med det, vi kommer inte behöva sitta vid några middagsbjudningar och låtsas, vi vet alla var vi har varandra. Enkelt och smärtfritt tycker jag.
Så frågan är, kan/bör/ska man säga vad man tycker och göra klart för folk var man står, eller ska man tiga ? Är det okej att tala om för en människa att “Jag gillar inte dig/det du gör pga av att…” eller ska man hålla masken och låtsas att man tycker det är helt okej för att inte ställa till problem/verka grinig eller otrevlig?
Jag tror min “rättframhet” är på gott och ont, vissa stör sig på den medan andra tycker det är bra för dom vet att dom aldrig behöver fundera var dom har mig. Man måste inte alltid säga vad man tycker men ibland så känns det nödvändigt att göra vissa saker klart för att slippa gå omkring och låtsas och bara bli irriterad. Nog händer det att jag inte säger vad jag tycker och tänker, och det har då oftast med att göra att man vet att den ene eller andra kommer bli grinig/irriterad/ledsen om man säger det, så det är inte så jag springer omkring och bara vräker ur mig hur som helst, jag kan hejda mig. Men i det stora hela så tycker jag nog det är okej att köra med raka puckar, men behöver ju inte formulera sig elakt för det. Hur funkar ni?
Loading ...
Jag säger för det mesta inte till människor att “jag tycker inte om dig”, bara för att tala om det. Varför ska jag göra det med risk att såra den andra? De gånger jag gjort det har varit i och med konflikter som uppstått och då har jag även berättat varför. För det mesta är det ju sättet de är på/arbetar som är upphov till mitt ogillande. Sedan har jag svårt för hihihihih fjollor. En kompis till mig dejtade en sån och då undvek jag att träffa dem tillsammans om det gick. Men jag berättade ju aldrig för henne, hon var inte elak, våra personligheter gick helt enkelt inte ihop. Då håller jag tyst. Min kompis känner mig tillräckligt väl för att veta var mitt problem låg, och att jag inte hade något emot henne personligen. När poalre däremot dejtar regelrätta idioter säger jag det. Jag har ärliga och rättframma kompisar (så vitt jag vet
) så vi kan säga när vi har problem med någon. Har person a svårt för person b bjuder jag inte in b till en träff med a.
vill tillägga att jag undviker människor jag inte gillar. Jag skulle aldrig småprata med en person jag itne har något till övers för. Jag håller mig till de jag tycker om.
Marie. Nej det gör inte jag heller, jag har liksom inget behov av att tala om för alla vad jag tycker om dom men ibland känns det nödvändigt för att slippa hamna i situationer eller för att få folk att fatta varför man inte vill åka dit, umgås eller vad det nu må vara. Eller som du säger i en konflikt. Det jag menar är väl mer att jag är hellre rak och säger vad jag tycker än fjantar på och låtsas gilla någon jag ogillar.
Jag har också svårt för tihihi-fjollor, men är de snälla så kan jag ha överseende och inte bry mig så värst, är de dumma då stör det mig som fan
Man gillar inte allt hos en människa men man kan stå ut med det mesta om de har “ett gott hjärta” tycker jag. Är de däremot falska, fula, elaka, jävliga då har jag inga problem att tala om det heller. Det är lite så jag menar, man kan undvika mycket irritation om man är öppen med vad man tycker, däremot betyder det inte att man måste lufta alla sina åsikter jämt. Jo jag försöker också undvika de jag inte gillar värst, ibland går det inte och då är det ju bra då om man förklarat vad man tycker så vet alla (inkl den) var man står och man slipper jobbiga situationer.
ja då är vi rätt lika.
men vad menar du med jobbiga situationer?
Marie: Ja men alltså situationer som middagsbjudningar, dela “fel” bil eller vad som helst. Vet man var man har varandra och inte behöver fjanta sig då fungerar det betydligt bättre tycker jag. Jag har inga problem att vara bland de jag ogillar egentligen (såvida jag inte verkligen hatar dom ,men dom är få), problemet är tycker jag att hålla masken hur länge som helst.
Hamnar jag i en situation där det kommer på tal så är jag rättfram med vad jag tycker om vederbörande. Står för det jag säger också så skulle de fråga mig svarar jag utan att blinka. Livet är för kort för att svassa o stassa för personer jag inte har något till övers för. För övrigt kan jag ju konsten att bryta rakt av och aldrig mer prata eller träffa någon jag inte kan med. På gott och ont…
Till viss del är jag som du. Dock kräver vissa tillfällen diplomati. Som exempel så kan jag säga att min far är omgift med en kvinna jag inte har mycket till övers för alls. Men det är inget jag skulle visa öppet eftersom det skulle såra min far och det vill jag inte. Jag anstränger mig eftersom jag anser att det krävs. Hon gör min far lycklig och det är det som är viktigast. Det är han som lever med henne och jag kan välja att svälja de tillfällen vi träffas.
Likaså kräver mitt arbete en hel del diplomati och även om jag inte gillar alla jag möter så får jag återigen sätta det åt sidan.
Däremot är det lättare med människor i perferin, de kan jag bara ignorera och gör med.
Så du är likt leif en demon som säger rakt ut vad andra bara vågar tänka.
Men du gillar inte demonen leif ibland – fast du nu säger att du också är en demon.
Liten fråga till Catta som skall arbeta någon gång – du har aldrig funderat på
att flytta söderut till någon av de tre största städerna – OM det finns jobb där
så klart – det var ju det som skulle vara en stor anledning.
Cordelia: Ja det är väl ungefär så jag är också att kommer jag i en situation där det kommer på tal eller där personen frågar så säger jag det. Jag har dock väldigt lätt att förlåta folks dumheter så jag ratar ingen för att de gjort en dum grej tex , ja lite beroende på vad det är då förstås.
Pewpew: Ja precis, visst kan man måsta vara dimplomatisk eller svälja sina åsikter emellanåt. Som ditt exempel är ju ett bra tillfälle att vara det, det beror ju lite på varför man ogillar en människa också. Gör hon din far lycklig då är det ju okej att stå ut, hade hon varit ett svin mot honom så hade man kunnat tala om det, ungefär så är jag.
Leif: Nja jag måste inte säga allt jag tycker eller tänker, ibland kan det vara bra att hålla käft också. Nej ibland tycker jag du går över gränsen (ganska ofta), att du är respektlös som inte lyssnar, att du inte håller dig till ämnena trots att man ber dig osv. Nej jag har inga planer på att flytta söderut, men ibland går det fort i svängarna så man vet förstås aldrig.
Nuförtiden har jag lättare att klara av människor. Det finns vissa sätt som jag inte kan med, men jag har tack och lov varit förskonad från det värsta. Ibland har jag instinktivt ogillat en människa beroende på kemi eller något sådant. Jag har i vissa fall faktiskt sökt mig till att lära känna dessa för att inte döma ut dem totalt. Oftast har det nog varit mina förutfattade meningar som har ställt till det. Men samtidigt så kan jag säga att jag skulle bli väldigt illa berörd om jag var på en resa som den här tjejen du berättade om och det skulle nog ha krupit i mig att behöva sitta och umgås med henne. Har själv varit på en fest där en tjej la sig ut för en sångare som hade sambo och styvbarn hemma. Hon fick napp också. Samtidigt är det väl hans ansvar tycker jag, oavsett hur urringade kläder hon har. Men jag tror varken hon eller jag skulle trivas på tumanhand och umgås. I gäng med ytlig diskussion, helt ok.
Men när jag har ogillat någon och jag inte har något bestämt skäl så ler jag väl menlöst och artigt. Men har jag ett faktiskt skäl och verkligen ogillar någon så är jag inte rädd att säga ifrån – men jag är fortfarande rädd att såra vilket kan påverka ärligheten. Men jag har aldrig sett problem att sitta vid samma bord på middag som någon jag inte gillar. Men jag antar är att när jag kokat tillräckligt länge på att lyssna på någon så kanske jag skulle brista ut med någon spydighet. Men jag har ännu inte hamnat i den situationen riktigt.
Trollan: Nej man behöver ju som sagt inte tala om för alla vad man gillar och inte, det är väl mer när man ogillar någon starkt och det finns goda skäl till det som jag känner att jag kan tala om det. Då orkar jag fan inte spela.
Ang tjejen på resan så var ju anledningen att jag störde mig just för att hon hade man och barn hemma. Även om det inte är mitt problem så tycker jag så fruktansvärt illa om den sortens folk och har svårt att vara tyst. Det där att det kan brinna efter ett tag när man försökt hålla god min har jag varit med om, det var med min närståendes nya. Jag frågade rätt ut vad det var för fel i huvudet på henne, men då hade jag tyglat mig för hennes fjantande länge och det bara brann av .
För mig har det där varit en träningsfråga. Ja mest att hitta en balans i hur man ska bete sig och att inte låta det gå för långt. Jag är väldigt duktig på att ta mycket skit och motgångar, brukar mest tänka att personen ifråga har problem om det handlar om dåligt beteende. Men när det gäller apigt beteende eller handlingar som för mig är helt oacceptabla, då är stubinen extremt kort. Då säger jag ifrån på skarpen.
Diplomati har sina gränser och ju äldre jag blir desto lättare har det blivit att säga ifrån. Sen har jag väldigt lätt för att glömma och går inte och ältar saker folk har sagt eller gjort. Är det en vän som svikit. Ja då stänger jag dörren för den vänskapen och går vidare. Den personens förlust liksom. Om folk betett sig dumt och ber om ursäkt förlåter jag liksom jag själv alltid ber om ursäkt om jag personligen gått för långt eller stubinen varit alltför kort och krutet omotiverat explosivt.
Däremot går jag aldrig på middagar och undviker tillställningar där det finns människor jag ogillar. Jag undviker människor som stör mig som är obehagliga eller otrevliga. Ibland ställs jag inför faktum där jag är tvungen att hålla god min. Som exempelvis på jobbet, men då har man ju ett uppdrag och måste hålla fokus på att det blir gjort och får lägga känslor åt sidan.
Men i privatlivet. Hell no! Livet är för kort för att omge sig med folk som sviker, ljuger, beter sig som illa, är elaka eller nästan ännu värre som fjäskar. Sedan kan man hamna i situationer där det mest oväntade sker. Svartsjukedramer och annat som man kan betrakta på avstånd utan att lägga sig i. Man kan tycka en part är en skitstövel men det är inget som påverkar MITT liv och där mina åsikter inte har med saken att göra för det är något som enbart rör dom det gäller. Men däremot om mina åsikter efterfrågas, ja då säger jag som det är.
Ja, det är i alla fall så jag försöker leva, sen blir det inte alltid som man tänkt.
Man måste vara sann mot sig själv. Se sig själv i de olika sammanhang man befinner sig i och faktiskt kunna se att man själv inte är så jädra perfekt och har därför inte heller rätt att döma andra. Man ska undvika att döma bra människor för enstaka dåliga handingar.
Sen får man heller inte glömma att människor förändras under livets gång. Det som var sant och rätt igår behöver nödvändigtvis inte vara det imorgon. Man måste hela tiden reflektera med ett öppet sinne och som sagt vara sann mot sig själv.
Det där lät väl himla bra
Rain
Rain: Då är vi nog ganska lika, jag kan också ta mycket skit och motgångar men går det över en gräns då brinner det.
Samma om folk ber om ursäkt, jag har lätt att förlåta om jag ser att de verkligen är medvetna och ber om ursäkt.Har inga problem att be om ursäkt om jag gjort något heller. Fast jag kan nog älta saker, åtminstone när jag inte tycker det är utrett.
Jag har nog en förmåga att reta mig även om inte jag personligen drabbas men vet att någon annan far illa av en persons beteende, då ogillar jag personen (sen “dumma”), däremot kanske jag inte går på den.
Det är helt rätt som du säger, ingen är perfekt och alla har vi våra fel och brister, men sen är det skillnad på att göra misstag, kanske råka vara lite för impulsiv osv och att vara utstuderat jävlig. Alla gör vi saker som är mindre genomtänkta, vi klantar oss osv men det behöver ju inte innebära att man är en dålig människa i det stora hela.
Japp jag tycker det lät utomordentligt bra faktiskt