Man gjorde några test för att se hur svenskarnas etik och moral egentligen ser ut. I det här klippet så placerar man en docka i en bilbarnstol och har högtalare med barnskrik för att se hur folk reagerar på att ett litet spädbarn sitter helt ensamt i en parkerad bil och skriker. “Bäbisen” får skrika i 10 minuter innan någon överhuvudtaget reagerar. Folk går förbi och hör det men få reagerar alltså. På något vis är det för mig så typiskt svenskar. Lite någon annans unge, alltså någon annans problem, sköt dig själv och skit i andra, det är inte min sak, jag har inte tid etc etc.
Jag har sett liknande exempel flera gånger, inte just detta men tillfällen då folk bara går förbi trots att de borde reagera på något sätt. Ett ex är när en väninna satt inlåst i sin bil med flera småbarn och det låg en galen karl på hennes motorhuv och skrek att han skulle skära halsen av henne. Att folk inte vågade gå fram kan jag ta, men det stod ett tiotal människor på balkongerna runt om och hörde hur barnen gallskrek av rädsla, men inte en jävel ringde polisen. Det här var innan mobiltelefonernas tid så hon kunde inte ringa själv. Stå på balkongen och vara nyfiken och glo gick bra, men fan inte att hjälpa.
Ett annat ex är när sonen var liten och vi skulle på affären. Sonen var nyopererad och på väg in i affären på den stora parkeringen så har en äldre dam ramlat och slagit huvudet rejält så blodet rinner. Det var massor av folk som klev i och ur sina bilar men inte en jävel gick fram och hjälpte henne. Jag hade gärna undvikit det då jag dels inte kunde släppa ner sonen (2 1/2 år då) på parkeringen bland alla bilar, dels så tyckte jag att det var så blodigt så det inte var bra att han skulle behöva se det. Men ingen stannade så jag var tvungen att med en hand hålla i sonen och med den andra försöka stoppa blodflödet och få nån att hjälpa mig. Men jag var tvungen att bli förbannad och skälla ut folk innan någon gjorde det.
Jag har sett en kille puckla på tjejen sin mitt inne i stan omgiven av massor av folk, men inte en enda stannade och hjälpte henne. Jag har sett en man sparka sin hund utan att någon öppnade käften. Jag har sett en man ha ett epilepsianfall och ligga och tugga fradga men ingen vågade gå fram för “han kunde ju vara full eller påtänd”.
Det finns hur många exempel som helst. Det är skrämmande för en vacker dag står vi där själv och folk bara vänder på huvudet. Du är alltså inte säkrare för att du är i en folkmassa eftersom de flesta bara blundar och går förbi. Nu finns förstås undantag, människor som kliver in och agerar, hjälper en sjuk/skadad, ringer polisen eller går emellan. Människor som bryr sig, som inte är rädda att lägga sig i, som skiter i vad folk ska tycka eller tänka.
Hur upplever ni folk generellt, anser ni att folk är hjälpsamma och bryr sig eller är det fler som faktiskt skiter i sånt än som agerar? Vad skulle ni gjort om ni sett den här “bäbisen” ?
Loading ...
Ja det är rent vidrigt hur folk beter sig, själv hjälper jag så mycket jag kan eftersom jag är sådan som person samt blivit fostrad till det. Tex så rammlade en äldre dam vid återvinnigsstationen där vi bodde förut och jag var typ 60-70 meter bort men skyndade mig dit så fort jag kunde på ishalkan och när jag kom fram hade hon kommit på benen men jag frågade hur det var och hjälpte henne med att få ordning på allt samt försökte se till att hon kunde ta sig därifrån helskinnad.
Bättre hjälpa än att lämna någon skadad eller så, skulle jag höra ett barn gråta i en bil skulle jag leta reda på bilen i fråga och sedan kontrollera om den är låst eller ej för att om möjligt kunna nå barnet. Skulle den vara låst och det är utanför en affär skulle jag gå in i affären och be personalen om hjälp att lokalisera föräldern/föräldrarna och vore det riktigt akut skulle jag ringa 112 samt krossa rutan för att undsätta barnet. Likaså om det vore ett djur tex hund som sitter instängd i en bil, som tur är får man ju i Sverige undsätta barn och djur i bilar utan straff genom att krossa rutor osv men det är nog bäst att ha polis/112 i ryggen innan man gör det ändå för att vara på den säkra sidan.
Jag har också stannat på platser där folk kört av vägen och ingen annan varit på plats för att kolla hur det gått och om jag måste ringa hjälp osv men det är bara en gång som någon har behövt undsättning vid ett sådant tillfälle. En lastbilschaufför sa att om han fortfarande stod utan att ha fått tag på bärgare när jag åkte tillbaka så fick jag gärna stanna igen och hjälpa han leta reda på en tung bärgare på något sätt men när jag åkte tillbaka stod bärgaren där så då körde jag vidare utan dåligt samvete
A-L: Ja att man inte vill kliva in i ett slagsmål eller gå fram till en påverkad person som tex sparkar en hund kan jag förstå, men det finns aldrig en ursäkt att inte ringa polis/ambulans när någon är i fara. Inte heller att inte stanna om någon skadat sig.
Det beror helt på situationen hur jag skulle göra. Ett litet barn, gråtande och ensam i en bil..... ja då beror det ju på var bilen står. Står den nära en affär så vore nog det första jag gjorde att gå in i affären och fråga om någon vet vems bil det är, och jag skulle nog förmodligen säga några väl valda ord till föräldern om jag fick tag på vederbörande. I annat fall larma polis och stå vid bilen och bevaka tills polis kommer. Är det sommar och varmt då skulle jag utan tvekan krossa rutan.
Om någon ramlar så jag ser det försöker jag hjälpa till och vid behov tillkalla ambulans.
Däremot är det inte säkert att jag skulle stanna om det stod en bil vid vägkanten, det har hänt lite för mycket otrevligheter för det. Så vore jag ensam i bilen så skulle jag nog åka fram en bit och sedan via mobilen informera polisen om att där står en bil och att det kanske är en olycka. Det har ju faktiskt varit fejkade olyckor och när folk stannat har de blivit rånade på pengar, mobil och bilen har tjuvarna farit iväg med. Så tyvärr har jag blivit lite för feg för att våga stanna. Det var annat förr i tiden, då vågade jag till och med plocka upp liftare, det gör jag aldrig nu.
Samma sak om jag blir vittne till misshandel, jag skulle inte våga ingripa själv men skulle då tillkalla polis och vittna om vad jag sett.
Kicki: Ja man ska ju inte utsätta sig själv för fara, men så länge man åtminstone reagerar och agerar på något sätt så är det ju som det ska vara. Jag fattar inte att folk bara kan gå förbi och inte bry sig.
Är glaset halvfullt eller halvtomt? Det var ju faktiskt folk som reagerade kraftfullt på filmen och stod och grät. Man ska nog inte lägga för mkt på den här situationen. Om jag själv hade bråttom och hörde att en unge grät någonstans på en parkering så skulle jag nödvändigtvis inte reagera på det. Sådant hör man ju för jämnan men det brukar oftast vara någon trött förälder i närheten, när man väl får syn på barnet. Men OM jag trodde att ett barn stektes i en bil skulle jag såklart reagera, det är jag helt övertygad om. Jag tror också att folk överlag ska tänka till lite över hur saker framställs.... Om massor med artiklar/inlägg fokuserar på (bloggare/gammelmedia etc) hur folk inte hjälper till och hur ensam du blir om du blir utsatt för något (alternativt vill hjälpa någon) från en tuff situation - hur många kommer då hjälpa till framöver? Om man istället för att förfasa sig över de som inte hjälpte till (och i detta fallet så är jag inte säker på att alla uppfattade situationen) hela tiden uppmärksammar de folk som hjälper till (och inte enbart de gånger det inte går bra....) - då tror i alla fall jag att fler skulle hjälpa till!
JennyS: Joddå dte var folk som reagerade, men "barnet" skrek i 10 minuter innan den förste gjorde det. Jag vet inte jag, är det inte lite skämmigt att se att folk inte reagerar i olika situationer ? Jag tänker att det snarare kan få folk att tänka till. Om de ser att folk oftast reagerar så kanske man tänker att man inte behöver bry sig eftersom nån annan kommer göra det?
Catta: Precis finns ingen ursäkt att bara stå och titta på eller gå förbi om någon är skadad eller dylikt, det går alltid att ringa polisen och be dem komma dit och reda ut det hela på bästa sätt.
Jag tänker precis som Jenny - det är inte säkert att jag skulle reagera på ett gnällande barn, inte helt ovanligt. Och allvarligt talat så tycker jag som förälder att det kan vara lite jobbigt med folk som stirrar när barnet gråter. Jag vet ju inte vad de tänker. Så hör man inget onormalt (förälder som skriker tillbaka/slag etc) så låtsas jag inte om det. Hade jag gått förbi och tittat och faktiskt noterat så skulle jag reagera - precis som jag kollar bilar med hundar i på sommaren. Skulle nog larma.
Jag vet att det är många som väljer att blunda och inte se om något händer, och också talar om att det är detta de kommer föra vidare till sina barn, för deras säkerhet skull. Jag kan inte förstå detta - och jag skulle själv inte klara av det. Men jag kan också säga att när min sambo föll ihop så var det många som var där och hjälpte honom och skaffade fram underlag att ligga på. Dessutom tog främmande människor hand om min äldste son, och när jag väl kom min yngste son med.
Trollan: Nej skrikande barn hör man lite här och där, men på en parkering utan att man ser en vuxen skulle jag nog reagera såvida jag inte hade våldsamt bråttom och var i min egen lilla värld. Det går nog mer automatiskt för mig, ett gråtande barn, pipande hund, eller skrikande vuxen, allt får mig nog att kolla mer kanske på instinkt än annat.
Jo jag kan förstå rädsla när det handlar om tex bråk, men jag kan aldrig förstå när folk inte hjälper till vid tex sjukdom eller liknande. Jag är ju en sån som inte tål att se blod, men nog har jag hjälpt till om jag inte sett att nån annan gjort det, det är precis som att blodskräcken försvinner om jag måste agera. Och visst finns det underbara människor som hjälper till också, det finns det många som berättat om. Människor som suttit långa stunder med sjuka/skadade osv.
Opps! Tredje gången jag kommer in bubblan för att kommentera;)
Så här är det: Skulle jag gå förbi en bil , var det varmt, såg inte så noga? Så skulle jag slå sönder rutan ta ut bebisen och ringa polisen.
Har slagit sönder bilrutor för att ta ut döende hundar.
Har plockat upp en tokfull kvinna från en snödriva och sett till att hon kom hem.
Räddade en lite mopsvalp(så söt) i förra veckan från att bli på körd.
Har stannat som första bil två gånger vid olycka och spärrat av vägen och blivit värsta bossen på olyckplatsen.
Har sett till att ett påkört rådjur blivit av med sina plåggor så fort som möjligt.
har stannat och gapat på en snubbe som misshandlade en annan kille.
Tror att det handlar om personlighet.Jag har inte tänkt när jag har ingripit, det är nåt jag bara gör.
Jobbar ju trots allt i vården och har i ryggraden att vårda och hjälpa efter bästa förmåga.
Min man blir stundtals väldigt trött på mej som ska plocka upp bortsprungna hundar och rädda alla.
Men jag kan inte låta bli! Det bara blir så.
Att bara passera/kliva över någon som är skadad eller på annat sätt behöver hjälp är ett jävla sätt!
Det kan vara någons mamma eller pappa som fått en infarkt eller stroke och behöver hjälp blixtsnabbt.
Vill nu inte framstå som någon moder hjälte. förstår att det finns personer som inte kan eller haa förmåga att hjälpa eller lägga sig i.
Är bara glad över att jag inte är sån. Därför jobbar jag i vården(inte är det för lönen)vill vara till nytta.
Allt gott
lena
Ber om ursäkt för alla stavfel.
Kan man förhandsgranska här i bubblan?
lena
@lena: Hoppas det blir en fjärde och femte och....
Nej man kan inte förhandsgranska så välkommen i min klubb med felstavade ord och borttappade diton
Ps För att få till smieyn så behöver du göra att mellan slaginnan annars så blir det såhär:)
Ha ha ha..
Tack och kram!
Lena: Jag är lite som du verkar det som
helldre stannar jag på en förmodad olycksplats än har på mitt samvete att jag inte stannade och någon dött pga det. Jag har blivit fostrad att hjälpa, jobbat lite inom vården och har väll den personligheten att jag vårdar/tar hand om allt och alla så gott jag kan.
Håller dock med Hmmm att här i bubblan blir det alltid lite tokigt men inte värre än för någon annan så det är som ingen fara alls
Lena: nej man måste ha i bakhuvudet att alla inte kan/vågar/orkar agera på allt, däremot kan ALLA ringa efter hjälp om det behövs.
Stavfel och ibland rena fel i meningsuppbyggnader och tanke uppstår hipp som happ i bubblan. Jag är nog den främste experten på det, ibland skriver jag helt obegripligt
Det är en jättelurig fråga. Sen om det är typiskt svenskt vet jag inte. Jag tror att det är ett typiskt mänskligt beteende. Man ser ju samma sak från alla delar av världen, men att man på vissa håll kanske är mer avtrubbade än på andra. En överlevnadsinstinkt kanske? Som man måste öva på för att komma över.
Jag vill gärna säga att jag skulle göra något. Jag hade nog stannat till, tittat in, väntat några minuter, funderat. Innerligt hoppas att någon ska komma ut till bilen. Sen hade jag nog snarast ringt någon och försökt se till att min impuls att slå in rutan uppmuntrad. Annars hade jag nog inte vågat lägga mig i. Jag har en del trösklar som jag måste komma över innan jag ingriper i ett fall där det finns en osäkerhetsfaktor.
Men i andra mer "uppenbara" fall så försöker jag såklart hjälpa till i den mån jag känner att jag kan. I försvaret får man ju en ganska bra första hjälpen-utbildning, så ligger någon livlös på marken så kan man inte gå förbi. Då är det ju värt att väcka någon A-lagare till och från, för att försäkra sig om att allt är okej.
Blir någon misshandlad så ringer jag efter polisen. Jag är lite för feg för att gå emellan om det finns en uppenbar risk att de skadar mig. Ett gäng på 5 personer med blanka vapen skulle jag inte gå nära. En person som pucklar på en annan? Ja, då kan man försöka slita loss denne, särskilt om det är ett fyllebråk, då är de ganska lätthanterliga. Men också här, är det en 210 cm hög, tjock och ärrad snubbe med något läskigt gängmärke på ryggen, så ska du inte tro att jag har något vidare civilkurage. Hellre fly än illa fäkta, skulle jag hävda i det fallet. Fegt? Naturligtvis. Mänskligt? Det är vad jag vill tro i alla fall.
Men så händer det ju att jag en gång såg det ryka ur en bil mitt i stan. Stod och tittade, kände att luktade mysko, hörde ett knepigt ljud och ringde brandkåren. När brandmännen med blåljus kommit till platsen hade det såklart slutat ryka, och det var troligen fråga om en motorvärmare. Naturligtvis. Om så ett flygplan hade kraschat bakom mig så hade jag nog inte ringt brandkåren igen, så pinsamt var det.
Jag tror nog att allt faller på personligheten i slutändan, som Lena är inne på. Vissa är mer impulsiva, och de rycker in direkt. (Kanske för impulsiva ibland?) Andra är mer återhållsamma och väntar in i det sista. (Såklart typiskt obra om det är fråga om något akut) Andra är kanske livrädda för att hamna i någon som helst fokus, eller bli inblandade i något som de inte känner att de har med att göra.
Men är jag osäker brukar jag, som du säger Catta, fråga mig själv hur jag hade önskat att någon agerat ifall jag var i dennes situation. Då brukar det oftast bli lättare att få den berömde tummen ur och göra en insats.