Otrohet är ett jävla skit

Lena PH har gått ut med att hennes make Per Holknekt varit otrogen under en längre tid i deras äktenskap. Jag har nog gjort ganska klart vad jag anser om otrohet tidigare i bloggen men jag kan dra det en veva till.

Per och Lena följer det vanligaste mönstret. En part är helt ovetande och tror att allt är som det ska, den andra går bakom ryggen, smyger, smusslar och ljuger. Per säger att det inte går att försvara samtidigt som han lägger skulden på Lena ändå genom att säga att han inte känt sig “sedd, hörd och älskad”. Alltså det gamla vanliga. Man gnäller och beklagar sig hur jobbigt man har det hemma, hur ingen förstår en och den man beklagar sig för sitter och nickar instämmande och förstående och låter en höra allt man vill. “Din stackare,men guuud så jobbigt det måste vara för dig”, “Men hur kan hen göra så, du som är så himla bra på alla sätt” osv. Den otrogne blir alldeles till sig i brallan av att få lite bekräftelse, se att någon kanske till och med vill hoppa i säng med en och släpper helt alla tankar på sitt egna ansvar för att relationen ska bli bättre om man är missnöjd.

Faktum är ju att man har tre val om man lever i en risig relation. Man går hem och säger “Jag vill skiljas/separera”, “Det här känns inte bra, vi måste jobba på relationen” eller så är man otrogen och kan därmed både äta kakan och ha den kvar. Per försvarar indirekt det hela också lite med att säga att han hoppas att folk förstår att detta är något som drabbar 60% av alla äktenskap.

Nej det är ingenting som liksom bara drabbar folk, det är inte något som kommer av sig självt som man inte kan påverka. Det är ett val en av parterna gör. Den otrogne kan välja att vara rakryggad och säga att den vill separera, den kan välja att jobba på relationen eller den kan välja att gå bakom ryggen, ljuga, smussla och svika sin partner, det är den simpla sanningen.

Inte ens om man känner sig osedd, ohörd och oälskad är det förståeligt. Det är förklarligt att man då inte vill stanna eller att man inte är nöjd, men otrohet förändrar ju ingenting. För även om du hittar någon som vill tala om för dig hur jävla bra, trevlig och rolig du är så handlar det inte om att du blir hörd på djupet eller älskad. Det handlar om att du hittat en annan person som också har ett bekräftelsebehov och uppmärksamhetsbehov och som tycker det är lite spännande. Det är ju sällan en otrohetsflört faktiskt leder till en långvarig relation. Den brukar ta slut ganska fort i samma veva som otroheten uppdagas för då är det inte längre vare sig spännande eller roligt. Den otrogne blir kanske lämnad och flörten kan känna att då kan det bli så att den otrogne vill ha något stadigare och drar sig undan, för det var ju trots allt bara en flört.

Jag hatar otrohet av flera anledningar. Dels så har det med ärlighet att göra och jag hatar oärlighet. Det är en moralisk fråga, man går inte bakom ryggen på någon man tycker om. Man skulle ju aldrig behandla en god vän på det sättet. Dels så kan man ta en separation även om det kan vara förjävla jobbigt, men med otrohet så sätter det djupare spår. Det skadar den bedragnes förmåga att känna tillit till folk i allmänhet även i framtiden.

Och dels är det bara så egoistiskt. “Jag behöver ditten och datten och även om det betyder att jag måste krossa den jag lever med genom att servera lögner så behöver jag ha det”.

Men otrohet går visst att förlåta tycker jag. Vi är bara människor och människor gör fel och människor gör misstag. Jag har aldrig varit otrogen och jag har enormt svårt att se att jag under några som helst omständigheter skulle kunna vara det. Däremot har jag “drabbats” av det några ggr och det har varit lika jävligt varje gång. Man känner sig sviken, lurad, dum, dålig. Man tappar tilliten till människor när den som står en närmast ljugit en rakt upp i ansiktet. Det gör ont och det är bedrövligt. Man kommer över det men det finns alltid kvar som en liten tagg och det kan definitivt påverka kommande förhållanden negativt. Dock har jag lyckats skilja på det hela och kunnat se ändå att det var en specifik person som gjorde så och att det inte innebär att alla gör så.

Nej otrohet är ett jävla skit. Man kan ha problem och man måste titta sig själv i spegeln också och se sina egna brister, men otrogen behöver man aldrig vara oavsett om ens partner har brister eller man mår dåligt i relationen. Man måste gå till sig själv. Vill man ha kärlek så måste man ge det själv också. Vill man ha uppmärksamhet så måste man själv uppmärksamma. Vill man bli hörd så måste man vara beredd att själv lyssna osv. Vi är människor, vi är inte perfekta, vi gör fel och vi begår misstag. Otrohet går att förlåta. Har man haft en lång relation och personen varit bra på alla andra sätt i alla år så känns det konstigt att man bara ska kunna se felet den gjort och låta det definera hela relationen och personen. Finns det en massa annat skit så kan det vara svårare förstås.

En kärleksrelation är det som blir av två personers gemensamma ansträngningar. Och det är väl några ingredienser som behövs för en lyckad relation. Respekt, kärlek och tillit.Otrohet och lögner ingår inte i något av det…