Om självkänsla och att duga

Jag pratade med en kompis i går om dålig självkänsla och hur det kan ställa till det i livet och hur det kan få folk att må riktigt dåligt. Några tecken och funderingar kring dålig självkänsla.

Du måste bli bekräftad och uppmärksammad hemma, bland vänner och på jobbet. Du har ett behov av att hela tiden få höra att du är bra och att du duger. Att få höra att andra tycker att du duger. Att få bekräftelse som man/kvinna (att du är snygg, läcker, att någon vill ha dig).

Detta ställer till problem eftersom det spelar ingen roll hur många gånger du får bekräftelse, du kommer hela tiden behöva mer eftersom du definierar dig med det andra säger om dig, inte utifrån hur du ser på dig själv. Du är inte bättre eller sämre än någon annan. Det kommer alltid finnas människor som inte tycker du är “all that” precis som att du inte tycker alla andra är det. Men du blir inte bättre eller sämre för att någon annan stämplar dig som bra eller dålig. Med det inte sagt att du aldrig ska kunna få kritik eller beröm, men du ska inte definieras som person utifrån det. Åsikter från andra är en subjektiv åsikt och behöver inte vara en absolut sanning.

Du måste vara alla till lags för om du inte är det så kan dom ju för guds skull tycka du är en dålig människa som inte ställer upp.

Detta fenomen är vanligt hos de med dålig självkänsla. Folk sliter i en från alla håll för att de vet att man alltid ställer upp. Du sätter inte gränser för du vill ju inte uppfattas som en dålig vän, partner, anställd. Behöver du hjälp själv så ber du inte om det för du vill ju inte ligga andra till last, eller uppfattas som jobbig och krävande. I längden leder det ofta till att du känner dig utnyttjad, att du känner att du ger och ger men inte får något tillbaka.

I din värld blir det ännu ett bevis för hur dålig du är. Ingen frågar dig om du behöver hjälp, hur du mår, och det är förstås för att du är en så dålig människa så du förtjänar inte det.

Men om du säger nej, om du förklarar för någon som vill ha din hjälp att “Jag har jobbat som en gris hela veckan jag måste få vila” eller “ Nej jag måste umgås lite med familjen också” eller “ Nej jag kan faktiskt inte”, är du då en dålig människa?  Om den som ber dig ställa upp då blir sur, tycker du är en sopa eller rent av säger upp bekantskapen, är det då en person som är viktig i ditt liv eller är det kanske lika bra att den försvinner ur ditt liv? Om du mot förmodan ber någon om hjälp och den säger “tyvärr jag kan inte”, tycker du då att den är en skitstövel och dålig människa?

Att jämföra sig med andra och se hur lyckade och bra de är medan du inte alls är lika bra är extremt vanligt om man har taskig självkänsla.  Grannfrun/mannen som alltid ser fräsch och snygg ut, som är vältränad och som tycks orka hur mycket som helst. Eller som är så duktig att laga mat, bygga uthus eller har en så hög position. Men faktum är att du inte har en aning om deras bekymmer eller deras syn på sig själv.

Som jag sa till en man i jobbet som hade en lindrig utvecklingsstörning och beklagade sig att han var så dum, det var ju inte jag. Han hade ju minsann gått på särskola och han kunde inte räkna och läsa så bra. Jag sa då att han kunde köra traktor och det kunde inte jag, han kunde allt om lantbruk, det kunde inte jag. Betydde det att jag var en dålig människa jämfört med honom då? Nej det betydde bara att vi hade olika egenskaper, vi kunde olika saker och att vi fyllde olika funktioner, men att dessa funktioner var lika viktiga. Mina skolkunskaper hjälper inte i ett lantbruk, och hans lantbrukskunskaper hjälpte inte i skolan. Vi jämför inte äpplen och päron för att de båda är frukter, så varför ska vi jämföra oss människor emellan.

Charmen med människan är att vi är olika. Vi ser olika ut, vi har olika personligheter, kunskaper och egenskaper. Vi lever olika och framför allt så är det bara utsidan vi ser hos andra. Vi ser inte vad de innerst inne känner och tycker om vare sig själva eller andra.

Det är klart att vi vill vara omtyckta, duktiga och ha en massa bra egenskaper. Vi vill förstås också att andra ska se att vi är en bra människa. Men skillnaden på att tänka så rent generellt och vilket behov den med dålig självkänsla har av att få detta bekräftat är stor.

Allt är subjektivt. Det kommer alltid finnas människor som ser ens egenskaper, personlighet och utseende på olika sätt. En tycker jag är för smal, en annan tycker jag är perfekt. En tycker min uppnäsa är extremt charmig, en annan tycker jag ser ut som en gris. En tycker att jag är smart, en annan tycker jag är dum för att jag inte har en akademisk utbildning. En tycker jag är glad och pratsam, en annan tycker jag pladdrar för  mycket och är påträngande. En tycker jag är schysst som ställer upp, en annan tycker jag inte ställer upp tillräckligt  Du kommer aldrig duga fullt ut i allas ögon. Allt är relativt och subjektivt. Därför är det viktigaste vad du tycker om dig själv. Om nu någon inte tycker att du duger av olika orsaker, ja men är den  människan då så viktig i ditt liv att du behöver bry dig? Nej givetvis inte. Du duger oavsett…