Jag tror jag har haft bland de mest sinnessjuka telefonsamtal jag haft i mitt liv nu i alla fall. Jag tänker inte gå in på det nämnvärt i detalj men kan resonera runt omkring det.
Medan mamma levde så turades vi barn som fanns i närheten om att hjälpa henne tillsammans med mostrar och vänner. Under en period på några år så var det jag som bodde närmast. Jag var ensamstående med sonen. Jag jobbade heltid och ibland extra på helgnätter. Sonen hade fotbollsträning 2-3 ggr i veckan och matcher på helgerna vilket innebar att det skulle skjutsas konstant, man skulle stå och sälja kaffe och bullar på matcherna och allt som hör till när man har en unge som sportar. Förutom det så skulle lägenheten städas, man skulle tvätta kläder, jobba heltid, skjutsa till kompisar, handla mat, laga mat, diska…ja ni vet allt som ska göras i ett hem och med ett barn.
Förutom det så var ju mamma sjuk så jag tvättade även åt henne, hjälpte henne att städa, följde med henne och handlade, skjutsade på kontroller på sjukhuset och allt hon inte fixade själv. Man skulle kunna säga att det var en period när man önskade att dygnet hade 48 timmar och jag hade 8 armar. Det tog tid och kraft även om mostrarna hjälpte till också när de hade tid. Det var stunder när man kände att “Jag orkar inte mer, jag vill bara få ha en månad ledigt och vara själv”.
Sedan flyttade syrran närmare och jag flyttade längre bort, då tog syrran över över. Det är så livet funkar och jag hoppas att sonen kommer göra det för mig den dagen jag behöver. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var jobbigt att aldrig hinna bara få vara, få sätta sig själv först nån gång. Men jag har aldrig känt att jag offrat mig eller att jag borde få betalt för det. Det skulle ju vara helt sjukt. Hon har hjälpt mig i alla år med allt hon har kunnat så det är väl klart man ger tillbaka när hon behövde.
Men åter till telefonsamtalet. Det gick i alla fall bl.a ut lite på att personen ifråga tyckte att hon faktiskt på något vis skulle ha betalt för att hon hjälpt sina gamla föräldrar (som fö klarade det mesta själv med städ, tvätt osv). Hon och hennes bror har båda hjälpt föräldrarna under alla år på olika sätt så där som man gör. Man kanske skjutsar nånstans, håller dom sällskap, skottar, ordnar med tid hos läkare eller vad det nu må vara. Man ger alltså tillbaka lite av det man fått själv. Då brodern inte kunnat hjälpa till de senaste åren eftersom han är död så tycker hon alltså på fullaste allvar att hon liksom ska ha betalt för att hon fått “ställa upp” upp de senaste åren själv. Att hon fått “offra” sig . Jag är fan i mig stum att man kan se det så. Det lät så jävla girigt och fult. Hur mycket ska man ta betalt för att prata i telefonen 3 ggr om dagen i oroliga stunder, eller för ett besök på sjukhuset, eller för ett besök i hemmet? En femhunka?
Vi som haft turen att ha bra föräldrar som ställt upp för oss så länge de kunnat ska väl ge tillbaka när de sedan behöver oss? Jag skulle aldrig ens tänka tanken att syrran i Stockholm inte skulle vara värd samma som mig och andra syrran för att hon inte kunnat hjälpa till lika mycket fysiskt pga avståndet. Det går inte att komma ifrån att man undrar om personen struntat i föräldrarna om dom inte haft pengar då. Hjälper man inte sina anhöriga av kärlek och för att ge tillbaka lite av allt man fått? Jag menar nog försökte morsan sticka åt mig nån krona när hon tyckte jag hjälpt till men jag ville inte ha pengarna, jag ville inte att hon skulle känna att jag skulle ha betalt för att hjälpa henne. Hon skulle känna att jag gjorde det för att hon hjälpt mig genom åren. Det är inte mycket som kan få mig chockad men i dag blev jag fan i mig stum…
Loading ...
Huvva finns folk till allt tyvärr
Har ju både sett och hört hur min gubbes faster gjort både före och efter hans farfar dött också, hon var och tog saker i huset medan pappan levde som hon ansåg sig ha rätt till/hade ekonomiskt värde så att hon kunde sälja det osv medan gubben tvingades titta på. Var så illa att han skickade hem saker till min svärfar för att hon inte skulle få tag på sakerna, tycker det är vidrigt helt enkelt och vissa saker som min gubbe ville ha efter sin farfar (hans pappa dog före hans farfar) det la fastern beslag på men han har lite småsaker efter sin farfar och en bokhylla som börjar vara sliten men än hänger den med 
Kändes dock fel att hon höll på så där, det är en sak att ta emot om någon säger att ta du det här för det behöver du eller så men att bara ta för att man anser sig ha rätt till det nää.
Alltså du vet att jag tycker som du men..
vi lever i ett samhälle där vi tycker att barnbidrag är en självklarhet. Det ska vi ha oavsett hur vi planerade innan barn skaffades, om vi är friska eller för den delen rika....
Så hur kan man tro annat än att folk tycker att de ska ha betalt för att hjälpa sina anhöriga?
Så man ska ha lön för att umgås med och hjälpa sina släktingar? Antar att denne då ser det som ett anställningsförhållande, vem nu som skulle vara arbetsgivare, och det därmed även skulle betalas sociala avgifter osv. Eller så är personen endast girig och vill roffa åt sig pengar? Antar vidare att personen betalar sina släktingar när de ringer, besöker eller hjälper till. Om de var hon som ringde så kanske du nu är skyldig henne pengar för telefonsamtalet. Och hur reglerar de lönen om de är gifta? Sanslöst. Allt ska tydligen handla om pengar och en del tänker inte längre än näsan räcker när de ser sin chans till pengar. Men du kan ju fråga om det går att dra av den betalningen mot allt personen är skyldig för sin uppväxt.
Jag ska idag starta en räkning åt min son för allt jag gör, kan ju lämna den på 18-årsdagen och tjäna lite pengar.
Det är sjukt men samtidigt funderar jag på vad som fått denna kvinna att känna som hon gör, kan det finnas fler faktorer som spelar in? Är hon slutkörd och tagit på sig mer ansvar än hon orkat med? Vägrar syskonen hjälpa till? Är det frustration som kommer ut?
Familjedynamik är svårt. Jag sitter själv i en akward situation där en släkting jag står nära har pengar. Det är fruktansvärt att se hur vissa förvandlas till pengagiriga monster över eventuella kronor. Dock tror jag att det många gånger ligger andra saker bakom än just pengarna.
Kanske känner kvinnan i detta fallet att hon inte fått någon form av uppskattning eller bekräftelse för det hon gör, kanske hennes syskon inte inser hur mycket det tar på henne.
A-L: Ja jag har så svårt att förstå att folk kan tänka så där. Jag tror jag fortfarande är helt stum av vad jag hörde. Nog kan det vara jobbigt ibland att ta hand om äldre anhöriga, men i detta fall handlade det inte om att städa, tvätta, stryka, laga mat osv, utan om att hälsa på, kanske ta med dom ut på en tur nån gång, handla 2 ggr i månaden. Är det för mycket begärt när dom hjälpt henne i hela hennes liv med precis allt.
Hmm: Jag håller med dig, det handlar inte längre om att ställa upp och hjälpa dom man kan utan ska man hjälpa granntanten övervägen så ska man ha betalt annars är det inte värt det. Jag är så jävla glad att sonen inte är så. Han kan erbjuda en tant på affären att bära hem kassen åt henne för att han tycker det ser tungt ut. Fast tanterna brukar mest bli rädda iofs, men tanken är ju god.
Viktoria: Ja men lite så är det. Har man då bott hemma och blivit försörjd av föräldrarna tills man är 25 år och de under alla resterande år betalat en massa åt en, hjälpt en med ta mej sjutton allt, ja men då kanske det inte borde vara en alltför stor uppoffring att hälsa på och hjälpa till lite när de är gamla och ensamma sen. Ja det är bara att sätta sig och göra en räkning åt barnen nu, ska genast ta upp det med sonen när han kommer hem så han fattar att det inte är gratis med alla tallrikar jag diskat efter honom.
Pewpew: Jag vet inte. Det jag vet är att hon har ingen familj (typ man o barn), hon har förvisso ett heltidsjobb (kontorsjobb). Men de gamla klarade det mesta själv, hon har aldrig hjälpt dom med fysiskt arbete utan det har handlat om att hälsa på, boka tid hos fotvården och skjutsa dit osv. Så det har inte handlat om att stressa ihjäl sig för att hinna med direkt som det kunde bli ibland för mig med morsan. Det enda syskonet dog för 13 år sedan. Så jag vet inte vad det handlar om. Girighet, missunnsamhet och avundsjuka är väl det som kommer upp i tankarna. Anledningen att jag tänker så är väl det enormt fula spel som pågått bakom kulisserna. Jag vet att föräldrarna inte ville ha det så som det ser ut nu, det har de själva sagt. Men det är lätt att styra mycket gamla och trötta människor...
jag vet ett fall där en kvinna med en treårig son dog av en mix av alkohol och tabletter (av misstag). När hon döende ringde familjen kom de till lägenheten och när de insåg att hon var död gick de och tog allt av värde. inkl pengar som de visste att hon hade gömt i lägenheten. De stal alltså från sin treårige systerson/barnbarn som just förlorat sin mamma. Det här var mer än 10 år sedan men jag är fortfarande skitförbannad.
Maria: Jag blir egentligen inte alls förvånad. Däremot är jag fundersam hur man kan titta sig själv i spegeln när man gjort något man vet den döde aldrig skulle velat. Skulle jag ha gjort något mot tex mammas egentliga vilja då hade jag nog mått dåligt över det resten av mitt liv tror jag.
du glömmer bort att du oxå under denna tid till & från var en fantastisk bonusmamma med & tog hand om en vuxen till som inte kan ta hand om sig själv
Catta: Ja det är ruggigt, man blir förvånad över hur en del tänker men det är väll så samhället har blivit inte vet jag. Jag har iaf fostrats till att hjälpa människor utan att kräva nån betalning.
Maddi: Haha ja det med, men bonussonen märktes ju knappt så det kan vara därför jag glömde. Han var inte direkt jobbig att handskas med. Det fullvuxna barnet var jobbigare
A-L: Ja det har jag också. Förmodligen är det väl de som fått allt serverat hela sitt liv som känner att de inte vill servera själv utan att få betalt för det
Catta: Ja och serverat kan man ha fått vare sig man har varit rik eller fått ett överföd av bidrag.
Hmm: Ja absolut
Jag läste något så bra på Facebook som någon skrev till sina barn för när h*n blev gammal. Drog jämförelse med när den lilla var liten och tog sina första steg, när blöjor skulle bytas, när man svarade på alla frågor, gång på gång. Och bad barnen tänka på detta när man själv inte minns det och då ha mer tålamod. Och det känns som en del vuxna barn skulle tänka lite mer på allt detta.
Samtidigt tänker jag på grannbarnen. Och andra barn för den delen med föräldrar som inte har tid/ork med sina barn. Som bara skriker åt barnen. Som låter ungarna vara hemma själva från de är sex år för att de är så "mogna" då och man inte kan vara ledig från jobbet när skolan/fritids är stängd. Jag tänker på dessa barn när de är vuxna. Kommer de verkligen känna att de är skyldiga sina föräldrar så mycket? För mig är det självklart att man vill vara där för föräldrarna när de har svårt. Men om jag skulle ha känt att de aldrig var där för mig när jag var liten? Om de inte var en trygghet som jag alltid kunde lita på? Att jag vet att oavsett vad jag gör så skulle de aldrig sluta älska mig (däremot skulle de kanske bli besviken på mig om jag gjorde något större fel - vilket vore väldigt svårt att ta).
Jag vet inte hur familjen har fungerat för den person som du pratat med - men jag skulle inte döma granntjejen om hon om 30 år skulle vilja ha betalt för att ta hand om sin mor för att vara riktigt ärlig.
Trollan: Är med dig i allt det du skriver. Nej jag tycker inte man har nån skyldighet att ställa upp på en förälder som aldrig varit en bra förälder heller, frågan är då om man i ett sånt läge ska kräva pengar efter deras död om man inte haft med varandra att göra. Juridiskt så är det ingen fråga, men i övrigt. Personen jag pratar om har dock fått all tänkbar hjälp och stöttning i alla år, både som barn och vuxen. Bodde hemma och blev försörjd tills hon var 25, de har alltid ställt upp och hjälpt till med allt möjligt på bägge sina barn, både med praktiska saker, ekonomiska och rent allmänt. De har varit vad man kan säga de ultimata föräldrarna. Så de år av "uppoffring" hon fick göra på slutet är en piss i missisippi jämfört med vad hon fått.
Catta: Ja så är det nog