Jag har en kompis vars lillebror bor hos deras mamma. Det skulle ju inte vara så konstigt om han vore 19-20 år, men han är 34 år. Han har barn. Han har alltså en egen familj att ta hand om. Men han bor hemma med mamma, hjälper inte till ett skit, köper inte hem mat, städar inte, utan lever som en lillpojk i gamla pojkrummet. Min kompis har klarat sig själv sedan hon var 18 år, så varför gör inte brorsan det då?
Vi pratade om detta i går. Brorsan och kompisen har olika fäder. Kompisens pappa har funnits där, inte brorsans. Mamman har alltså försökt kompensera brorsans avsaknad av pappa genom att klema bort honom totalt. Hon har inte lärt honom att bli självständig för det har ju varit så synd om honom som inte haft en pappa. Jag tycker det är tragiskt. Hur kan man göra sina barn en sån otjänst att man inte lär dom att stå på egna ben? Det är ju det livet går ut på, att lära sina barn att klara sig själv, för en vacker dag så finns inte föräldrarna längre och då har man lämnat sina barn i en jävla sits.
Det kan finnas orsaker till att man måste flytta hem i vuxen ålder ett litet tag, men inte i flera år. Kompisen är skitförbannad för mamman har det inte så fett ekonomiskt men brorsan hjälper inte till med den biten heller. Han betalar inget för att bo hemma, han köper typ godsaker som hans lilla dotter äter när hon är där varannan helg men mer är det inte. Om mamman dör i morgon så sitter han alltså 34 år gammal, har ett ansvar för sin egen dotter men vet inte hur man står på egna ben. Han är inte van att betala för sig, städa, fixa mat. Ingenting.
Nu när sonen och jag bodde i lägenheten så tänkte jag att han är ju 18 år, han ska sannolikt snart flytta hemifrån och jag måste se hur han kommer klara det. Eftersom det bara var han som åt mat (jag har ju mina drycker) så gav jag honom mitt Visa-kort och sa att nu får du sköta inköp, matlagning osv själv så jag ser hur du fixar det. Det var inga som helst problem. Han handlade ekonomiskt, gjorde varierande mat och klarade sig ypperligt. Nu vet jag att om jag dör i morgon så kommer han klara sig galant. Jag tänker så här, för ett barn som inte har den ena föräldern så är det ju av ännu större vikt att de får lära sig att stå på egna ben, för om den ende föräldern dör så har de ingen att luta sig mot.
Kompisen har sagt åt sin mamma flera gånger att hon måste sätta krav, att hon gör brorsan en otjänst genom att inte låta honom stå på egna ben, men mamman tycker så synd om honom för han kan ju inte hantera ditten och datten. Öhh, nähä men det kanske är på tiden att han får lära sig det då? Inte minst för sin egen skull.
Men varför anstränga sig om man kan leva gott på att bo med mamma och få allt serverat och inte ens behöva betala för sig. Han kommer att få ett brutalt uppvaknande när mamman dör och han plötsligt är ensam och måste stå på egna ben. Det ska sägas att han inte är mentalt handikappad eller så. Det är helt otroligt vilken skillnad det är på min kompis och hennes bror. Hon arbetar hårt, har klarat sig själv i en massa år. Han sitter fortfarande kvar i tonårstiden, tar inget som helst ansvar. Han ser jävligt bra ut men det är extremt avtändande med en vuxen man som bor hemma. Faktiskt.
Nej jag har sagt åt sonen att när skolan är färdig får han skaffa sig ett jobb och en lägenhet. Skulle jag vara egoistisk skulle han få bo hemma hela livet så jag kunde ha koll och inte behövde oroa mig (som man har en förmåga att göra oavsett hur gamla ens barn är), men då skulle jag vara en usel morsa. Det bästa för honom är att lära sig stå på egna ben, för det kan hända mig något och då vill jag att han ska veta att han klarar sig själv. Att han ska ha självförtroende och tro på sig själv. Och jag tänker att han lär ju vilja ha familj, jag skulle tro att det är få vuxna tjejer som blir impad av en kille som bor med mamma i vuxen ålder. De kan nog ganska snabbt räkna ut att de kommer få ta över efter mamma sen med markservice och annat den dagen de flyttar ihop.
Hur länge skulle ni låta era barn bo hemma och leva på er (förutsatt då att barnet inte har något funktionshinder som gör att de inte fungerar på alla plan) utan att ställa några krav ?
Loading ...
jag ser ett sådant exempel i min närhet just nu. Sonen närmar sig 30, bor inte hemma (mamma fixade lgh åt honom) men kan inte ta hand om sig själv överhuvudtaget. Har aldrig haft ett jobb, ingen utbildning, lever på soc men kan inte ta hand om pengar så nu har en god man utsetts. Han sket i att städa lägenheten han bodde i så mamma fick soc att sanera den. så fort han får ett problem ringer han mamma som självklart ställer upp. Hans bror då? närmar sig slutet på sin utbildning och har redan fått jobb. Lgh, tjej, ordnad ekonommi. problem sonen har tydligen adhd men jag undrar om han verkligen är så himla handlingsförlamad som mamman vill framställa honom. eller om det är hon som klemat bort honom till den milda grad att han helt enkelt skiter i att ta hand om sig. Mamma fixar ju allt iaf.
ps. om de har problem så får man väl ställa ännu mer krav så att de verkligen får verktygen att ta hand om sig själva? som du säger, vad händer när föräldrarna dör? ska syskonen ta över fixar rollen då?
Ho Ho - Booomeraaang Kid - kallas dessa för i USA - och de är vanligare än
man tror. När dessa män skilt sig och skall betala för barnen och skaffa boende
blir det tungt. Då flyttar man hem till gamla mamzen/papzen där man terrori-
serar familn f f a mamzen som lagar mat städar och får serva kompisarna som
bjuds överr.
Men det är inte heller the Boomerang Kids som är StorFixae när de som vuxna
män bor hemma.
FÅR DENNE 34-ÅRING DOPPA MYCKET O I MÅNGA OCH TAR HAN HEM DAMERNA
PÅ ÖVERNATTNING OCH FRUKOST MED MAMZEN?
Nu är ju mina barn så små, 2 år och 4 månader och jag blir ju ledsen av bara tanken på att dom ska flytta ut! Men självklart är det ju det man eftersträvar och vill/försöker lära dom såsmåningom! Som du sa, vilken tjej/kille vill ha någon som inte kan ta hand om sig själv ens? Men en ålder är ju svårt att säga, om dom pluggar länge får dom självklart bo hemma! När vi dessutom bor i storstan kan det ju vara svårt att få tag i ett boende. Men vilken förälder vill ha ett vuxet barn hemma utan framtidsambition?!
Ja det finns skräckexempel helt klart. Jag skulle se det som ett nederlag om sonen bodde hemma hos mig/sin pappa vid 34 års ålder.
Nu har vår son det rätt förspänt, han har haft en lägenhet som väntat på honom. I Stockholm är ju bostad inte det lättaste att ordna. Men förutom den ynnesten så har vi båda (jag & pappan) försökt vårat bästa för att introducera han ut i vuxenlivet. Vi har nog gjort ett bra jobb tror jag
Med tanke på hur en del föräldrar curlar sönder sina barn så tror jag detta kan bli vanligare i framtiden. Här i UK är det _oerhört_ vanligt att barnen bor hemma, med sina barn, hos föräldarna. Jag har 3 kollegor som bor hemma hos sina föräldrar. Men detta är nog mer utslag av dyra huspriser och sanslöst dyr barnomsorg. Så "grandparents" agerar oftast barnvakt. Jag förstår inte hur dom står ut dock.
Tanken på att flytta hem till min mamma ger mig rysningar, hur mycket jag än tyckerom henne
marianne: Visst kan adhd vara en anledning till att man har svårt att ta sig för vissa saker eller kanske impulshandlar så pengarna tar slut osv, det beror väl lite på hur kraftig adhd man har. Jag har dock i mitt arbete varit hos många med kraftig adhd som haft stora problem just att hantera ekonomi osv, men de har lärt sig efter ett tag att lägga upp en plan för hur de ska göra för att det ska funka så jag tror inte direkt man kan skylla på det. Det är ju inte så att man är dum i huvudet för att man har adhd, men ibland kanske man behöver hjälp att få struktur. Men så finns ju många föräldrar som skyller allt på att deras barn har det ena eller det andra också och istället för att lära dom hantera det (eller be om hjälp) så gör dom allt åt dom.
Leif: Jo det är nog vanligare där också tror jag av flera anledningar. Bl.a som LM säger nedan, det är dyrare att bo och leva, svårare att hitta boende så de blir hemma längre. Jag har faktiskt inte tagit reda på om han får doppa mycket.
Pinnen: Jo det är klart man ser till omständigheterna, vill dom bo hemma när dom pluggar så absolut, men då har dom ju en tanke också. De vill utbilda sig och skaffa ett jobb och då ska de ha allt stöd de kan få och vill ha tycker jag. Du var ju enormt driven, du gick skola heltid, jobbade 6 dgr i veckan och bad väl aldrig om en krona från det du var 16 år, så din mor lyckades ju väldigt bra med att få dig att bli ansvarsfull. Dig har ju aldrig någon behövt bekymra sig för.
LM: Jo det minns jag när jag jobbade där, jag var 20 år och hade klarat mig själv sedan jag var 15 år (inte ens fyllda 15) och jag träffade människor som var 22 och bodde hemma och jag minns att jag tyckte det var konstigt. Men de sa som du säger, det var svårt att hitta boende och kostade massor. Det var ju inte ovanligt att några kompisar flyttade ihop i en liten lägenhet heller. Nej man har en uppgift som förälder att introducera sina barn i vuxenlivet så dom klarar sig själva. Misslyckas man så måste man be om hjälp för det är barnen som får betala priset annars i slutänden. Och det är ju inte fel att be om hjälp om man känner att man inte fixar det heller
Jag har en bekant som bor här och där men mest hos sin mamma. Det skulle ju inte vara så konstigt om han vore 19-20 år, men han är över 45 år…
Det finns barn som aldrig blir vuxna, tyvärr.
Imorgon? Haft städdag idag så mycket tjat och tjafs. Seriöst så strävar man väl efter att de ska bli självständiga och flytta hemifrån när de avslutat studierna. Dock är det i alla fall där jag bor väldig svårt att få tag i bostad och sådant kan ju spela in. Ibland har jag fått mothugg för att jag tidigt ställt krav som att barnet t.ex. ska packa sina leksaker själv när vi ska ut och resa eller att barnet ska vara med och städa redan som liten. Men man kan faktiskt göra det till en lek och på det sättet blir det både roligt och de känner också stolthet när de får vara med och hjälpa till. Å andra sidan eftersom det ibland tar dubbelt så lång tid känner man att man lika gärna kan göra det själv men det är då man får inse att den dubbla tiden har man igen när de senare tar det som naturligt att vara med i vardagssysslorna och t.o.m. tycker det det är kul.
Valens: Jo visst är det så, det är lite sorgligt för jag tänker att man måste ju tappa självkänslan att se att man inte som "alla andra", reder sig själv
Viktoria: Det är inget fel i att lära barnen redan som små att hjälpa till, som du säger så kan man ju göra det på olika sätt och ofta blir dom faktiskt stolta över sig själv. Ja förutom när dom kommer i tonåren då, det tycks som de flesta tonåringar har någon fas där rummet svämmar över av kläder och skit.
Det finns många föräldrar som curlar sina barn för mycket. En kvinna jag känner har en son hemma som snart är 40 år. Jag har försökt förklara att han måste börja klara att tvätta och diska själv. Det är inte nyttigt att morsan hjälper honom med allt. Tyvärr har detta blivit en trygghet för henne också. Hon vet att han finns där och går och handlar för henne. Han har blivit en ersättning för hennes man.
Men hon borde satt ner foten för 20 år sedan.
Edvard: Usch vad tragiskt
Det är faktiskt tragiskt. Hur ska han klara sig ensam sen då? Jag kan ju inte säga något om just den familj du pratar om men jag tänker generellt så är det egoistiskt att göra så. Det vore en större hjälp för sonen att helt enkelt kicka ut honom, säga åt honom att leva som en vuxen människa.
I byarna brukar ju dessa kallas för "gammelpojkar", och det menas ju då att de bor hemma tills föräldrarna dör. Lever och gör som sina föräldrar alltid gjort för de har aldrig skaffat sig en egen vuxenidentitet . Det brukar sluta med att de blir just ensamstående för det är inte så många kvinnor som vill ha en man som bott hemma hela sitt liv. Jag skulle då inte satsa på en sån för jag skulle tänka att då får jag ta över efter morsan.
Hur många av Er damer skulle följa med en 35-åring eller äldre hem
på sängläge OM HAN SÄGER ATT HAN BOR HEMMA???????
Leif: Inte jag i alla fall, det kan jag garantera. Det skulle ju vara pinsamt att gå ner till mamma och pappa på morgonen. det var hemskt nog när man sov hos en kille när man var ung