Två unga tjejer, Amanda Ivanović och Alice Bratthammar har skrivit en debattartikel på Aftonbladet där de ger sin syn på Instagram-upploppen i Göteborg. Artikeln är skriven på ungdomsspråk som för att förtydliga att de lever i en egen värld utanför oss vuxna. Det brukar finnas två kategorier ungdomar, de som lever för sin sport, sin häst, sina datorspel, alltså har en hobby eller ett intresse, går hem och äter sin middag, sköter sig i skola och på fritiden, har en hyfsad respekt för vad vuxna säger. Också har vi den grupp som inte har något särskilt intresse/hobby, som är ute och drar, som vill att något ska hända, som inte ser någon framtid, som inte känner sig som en del av samhället, som inte har respekt för vare sig vuxna eller andra i omgivningen. Jag hörde nog till den senare delen i min ungdom.
Jag var förmodligen ganska lik dessa ungdomar. Struntade i skolan, struntade i lagen, visade bara respekt mot dom jag gillade, tyckte det mesta var skit. Polisen var skit, soc var skit, alla var dumma och jag visste bäst. Levde dag för dag istället för att ha ett framtidsmål. Men det blev folk av mig med. Jag minns när jag som vuxen var på krogen och träffade en av mina gamla klassföreståndare. Han blev alldeles till sig och presenterade mig för sina vänner med orden “ Den här tjejen trodde jag aldrig att det skulle bli något av! “ Han sa att han totalt gett upp hoppet om mig och att han var oerhört förvånad att det blivit “folk” av mig, men att han alltid gillat mig och var otroligt glad att det gått så bra. Då förstod jag hur folk verkligen sett på mig.
Tjejerna i artikeln har samma omogna attityd som jag hade. Men det är inte konstigt, de är 17 år, precis på gränsen mellan ungdom och vuxen ungdom. De tycker det är lite häftigt med killen som ställde sig framför polisbilen, häftigt att kasta snöboll på polisen. Häftigt att dra upp jackorna över näsan och delta i upploppet. De tycker polisen behandlade ungdomar på plats förjävligt, att samhället inte fattar, att polisen är skitstövlar. De skriver “Vår generation kommer att flippa ur”.
Första reaktionen som läsare är “Jävla skitungar, lär er för fan att visa lite respekt och var tacksamma att polisen finns för i det här samhället kommer ni att behöva dom!” Irritation över att de tycks kräva respekt men känner inte själva att de bör respektera. Irritation över att de tycks förvänta sig att lösningen på alla problem ska ramla ner i skallen på dom istället för att fatta att de måste börja med sig själva. Att bara de kan välja hur just deras framtid ska se ut. I kommentarsfältet tycks de flesta känna samma sak. De är förbannade över respektlösheten, gnället.
Men så tänker jag tillbaka. Ni som levde ett mer sansat liv i tonåren, som inte drog runt på stan eller festade, ni som ägnade eftermiddagar och helger åt att umgås med en polare, vara hos hästen , träna innebandy, tycker förmodligen samma som min första tanke: bortskämda, ouppfostrade skitungar. Men jag måste se tillbaka på mig själv och när jag gör det så var jag inte ouppfostrad, jag hade fått lära mig rätt och fel, jag visste vad som var okej och inte, men jag struntade i det. Allt var alla andras fel, aldrig mitt. Så jag kan se mig själv i de här ungdomarna. Jag tror inte att det är en katastrof att dessa ungdomar ska bli våran framtid, även dom kommer att växa på sig och mogna en dag. En sak jag vet är i alla fall att de inte är hjälpta av vare sig daltande eller hån. Däremot så behöver de tillgång till vuxna som kan sätta gränser men som ändå visar tydligt att de gör det för att de tycker om dom. Vuxna som kan uppmuntra de bra sidorna och lyfta fram de goda egenskaperna, men sätta stopp för dumheterna.
Källan till att motverka all gruppmentalitet och flockbeteende är självkänsla och källan till att motverka hat är kärlek. Det gäller både vuxna och unga. En person med bra självkänsla kommer aldrig att behöva gå i grupp och hävda sig, en person som har förmåga att älska sig själv och andra har inget behov att hata.
Alla är inte som jag var, men jag känner igen mig i artikelförfattarnas tankebanor och jag tänker inte riktigt som många av kommentatorerna, att det handlar om ouppfostrade skitungar och att samhället kommer gå under när de ska ta över. Jag tänker att det handlar om ungdomar som inte riktigt hittat det de söker för de vet inte ens vad de söker än. Ungdomar som inte hunnit mogna. De ska absolut lära sig visa respekt för andra och för samhället, de ska ge fan i att tjafsa med polisen och ställa till jävelskaper. Vissa av dom kommer att gå den kriminella banan, andra kommer att växa till sig och bli “fullgoda” medborgare. Jag kan garantera att det nog var få som trodde att jag skulle bli den jag är i dag. Folk tänkte nog detsamma om mig “Åh herregud, framtiden ser mörk ut om såna som Catta är vår framtid!” Men även jag växte på mig,lärde mig att man måste visa respekt för att kunna begära att få det själv, lärde mig att allt jag ger får jag tillbaka på gott och ont, att det känns bra att ge till andra, att jag behöver ingen annans godkännande, jag är inte beroende av vad andra tycker och tänker om mig.
Jag tror att vuxna och föräldrar måste tillbringa mer tid med ungdomarna. I en undersökning som gjorde för några år sedan kom man fram till att föräldrar pratade med sina barn i snitt 16 minuter per dag. Sexton minuter ! Det är typ “ Kliv upp, glöm inte nyckeln, har du några läxor, är du hungrig, städa rummet” osv. Jag har jobbat ideellt med de mest stökiga ungdomar och jag kan säga att de allra flesta har ett stort hjärta, de vill mycket, men de hittar inte vägarna. Jag har sett vuxna som arbetat med de mest “omöjliga” ungdomar och fått dom att bli ansvarsfulla och mogna genom att visa dom samma respekt de visar sina kollegor, genom att ställa rimliga krav och visa att de inte kommer att backa så fort det blir lite besvärligt, utan kommer att finnas där hur jävliga ungarna än är för stunden. De här tjejerna i artikeln är inte något skräckscenario för kommande framtid, även om de är respektlösa, krävande och dryga just nu. Det kommer bli “folk” av dom också. Men inga ungdomar kommer bli “bra” av att folk talar om för dom hur usla de är, hur bedrövliga de är, hur dumma de är. Lyft upp deras positiva egenskaper, ge dom självkänsla och få dom att känna att dom är bra så kommer också attityden att ändras.
Loading ...
jag jobbar i Nordstan och de går inte en dag utan att man vill örfila upp snorungar och kasta ut dem. De visar ingen respekt, skriker, gormar, svär, det är fitta kuksugare bög hora och gud vet vad som gapas överallt, de är otrevliga och när då VI är otrevliga tillbaka får vi höra att FUCK YOU och du måste inte vara så jävla sur. När vi säger att vi inte är trevliga om inte ni är det blir de oooooooooo så kränkta och RASIST anklagelserna kommer om det är invandrare.
sorry. jag har inga som helst sympatier med dem så som de beter sig. Respekt förtjänar man, det är inget man får per automatik. Man får inte en framtid, man skapar sig den. Har man kassa föräldrar får man väl söka sig till andra vuxna och få dem som förebilder? Det gjorde jag. Och jag fick deras stöd och respekt genom att vara pålitlig och arbeta hårt. INte genom att svära och förvänta mig massa saker men inte se mitt eget ansvar.
Mycket bra skrivet Catta. Jag känner igen mig i det du skrev nåt så otroligt mycket. Inte många har haft en så trygg uppväxt med föräldrar som bryr sig som jag men trots det blev jag en tonåring som sket i det mesta. Att ha kul var det enda jag brydde mig om. Man påverkas otroligt av vad som händer i ens uppväxt men oavsett vilket handlar det om att en dag bli just vuxen och i slutänden är det ens eget ansvar.
Jag var lite halvmobbad i lågstadiet men sen för att ta mig ur det blev jag tuffingen som sket i allt och alla. Blev ledaren som satte mig upp mot det mesta. Jag tyckte dock inte livet var skit som du gjorde utan jag levde livet utan att ta någon hänsyn mot någon annan.
Jättekul att läsa det du sa om din klassföreståndare och hur han reagerade på att det blivit något av tjejen Catta
Exakt detsamma hände mig för många år sedan när jag höll en presentation som handlade om att ansvar för sitt eget liv och inte ge andra ansvar för vad som händer en i livet. Bland åhörarna satt min gamla klassföreståndare. Han trodde varken sina ögon eller öron sa han 
Jag förstår honom för han minns Mikael som killen som jagade tjejer och inte killen som pratade för tjejer och deras rätt i samhället. Hur vuxen och mogen man än blir så blir man aldrig immun mot när någon berömmer en. Eller hur?
Jag är dock inte helt med på tanken att de som skötte sig alltid är de som gapar bortskämda, ouppfostrade skitungar. Jag vet många exempel från dessa som tvärtom gör sent uppror så att säga. Men jag förstår vad du menar.
Ensamhet och utanförskap är två stora anledningar till att ungdomar söker sig till gäng. Detta "botar" man genom att bry sig om. Barn måste få känna att de betyder något och att de är viktiga. Som du säger kärlek botar hat. Får du inte detta söker du bekräftelse på annat sätt och kan göra de mest idiotiska grejer. Ge dem vettig inspirerande sysselsättning så letar de inte bekräftelse i galenskap så att säga.
Sommaren 2004 våldtogs en av tjejerna till en kollega av fyra killar. En av killarna var i mångas ögon den kanske mest osannolika våldtäktsmän som någonsin funnits. Han uppträdde alltid hövligt med respekt mot allt och alla. Mest förvånad av alla var han själv för han var så fruktansvärt arg på sig själv efteråt och är så än idag. "Jag fattar inte varför jag gjorde det. De andra gjorde det och då gjorde jag också det."
Han var en helt osannolik våldtäktsman men lik förbannat blev han det. Han gjorde det han gjorde och det var hans ansvar som han inte kan skylla på någon annan. Skulden låg givetvis i gängmentaliteten men det gör inte hans skuld mindre. Det var hans ansvar.
Vårt ansvar ligger på ett annat plan. Vi måste förebygga denna typ av utanförskap och ensamhet som leder till den här gängmentaliteten och all skit med den. Bota hat med kärlek låter kanske löjligt i många öron men det är inte mindre sant för det. Jag tror inte heller att ungdomen är förlorad. De flesta går att nå det handlar om att försöka och inte bara säga att det inte går.
Själv var jag aldrig så illa ute att jag var "förlorad" men det var ändå en speciell händelse som "förändrade mig". För långt att berätta om men det handlade om en Mikael som som vanligt försökte ta för sig hos tjejer men mötte en av detta kön som visade mig att det är inte det kvinnor har mellan benen som är det som gör en kvinna och allt med kvinnlighet. Den här kvinnan är min största hjälte i livet och det har jag aldrig varit rädd för att berätta för henne.
Detta är det viktigaste möte jag har haft i hela mitt liv. Utan det mötet vet jag inte var/vad Mikael hade varit idag. Han hade aldrig träffat sina underbara regering och fått våra fantastiska döttrar.
Visst jag levde livet och hade jättekul men det var ett tomt liv. Korta möten och sen vidare. Idag har jag så många äkta vänner så jag kan inte ens räkna dem. Framförallt älskar jag att bry mig om. Den meningen fanns inte ens för mig tidigare.
Med att bry sig om ska vi ta tillbaka våra ungdomar. "fy fan vilken tönt" säger kanske många när jag säger så men jag tror på det. Jag måste helt enkelt tro på det för alternativet är att ge upp och den tanken får inte ens finnas.
Du har helt rätt Catta ungdomar blir inte bättre av att få höra hur usla de är även om de absolut måste få veta att det de gör är fel om det nu är så. Självkänsla utan att för den skull få dem att tro att de är navet som jorden snurrar runt är nyckeln. Som i allt annat så finns det även en gräns för självkänsla.
Sorry nu blev det långt igen
Maria: Vi är inte helt överens men detta du skrev är vi 100% överens om
"Respekt förtjänar man, det är inget man får per automatik. Man får inte en framtid, man skapar sig den"
Maria: Jag menar inte att man ska ta skit från vare sig unga eller vuxna. Inte heller att man ska dalta och tycka synd om, för det är ingen hjälpt av. Det jag menar är att ingen stökig ungdom är hjälpt av att man trycker ner, förminskar eller föraktar dom. Det är ingen lösning på problemet, och det måste ju ändå vara en lösning man vill hitta. Många menar att allt handlar om uppfostran och det är inte min erfarenhet. Det är klart att det ibland handlar om det också, men allra mest tror jag det handlar om taskig självkänsla, grupptryck, att de inte har en egen identitet utan skapar en utifrån vad gruppen satt för stämpel på en (Kalle är bra på att slåss, Olle är bra att stjäla, Ulla vågar kaxa mot vem som helst etc) och inte minst omognad.
Att ytterligare förstärka den taskiga självkänslan genom att tala om hur odrägliga och usla de är gör ingen nytta, inte heller att förstärka identiteten som bråkstake, skitunge eller vad de nu är genom att ständigt tala om det för dom. Vad jag menar är alltså att om man vill hitta en lösning istället för att bara tala om hur bedrövliga de är då måste man se vad de saknar och vad de behöver.
Jag har jobbat ideellt med ungdomar på stan. Jag vet inte en enda av dom som inte hade ett gott hjärta innerst inne, hur gapiga och bråkiga de än var. Det jag vet är att alla dessa ungar alltid kom fram när man var på stan. Det var några saker som var återkommande:
1. De hade föräldrar som de kände inte brydde sig
2. De hade olika problem de inte visste hur de skulle få hjälp med
3. De kände inte att de hade någon framtid
4. De hade inga mål
5. De hade inga intressen annat än att hänga på stan
Saknar man allt detta så känner man sig som en värdelös nolla och känner man sig så då måste man skapa en identitet för att bli någon annan än den där nollan. Det finns många vuxna som upplever samma punkter (om man byter ut 1:an mot partner/vänner och 5:an mot vardagsrummet). De sjunker in i depressioner istället för att agera ut. Tonåringar har hormon och testestoronrusningar, de har inte en färdigutvecklad hjärna, alltså agerar dom ut istället ofta utan tanke på konsekvenser.
Så nej, man ska inte ta skit, man ska inte acceptera dåligt beteende, men man kan inte heller förvänta sig att det skulle vara en lösning att bemöta bråkiga ungar med förakt. Man ska inte belöna dåligt beteende men dåligt beteende ska heller inte vara något som stoppar en från att försöka hjälpa dom att fatta att de sannolikt har bättre sidor att visa upp och att det skulle gynna dom.
Mikael: Jag håller också med Maria när hon säger att respekt är något man ska förtjäna inget som kommer per automatik. Men det är också något man måste få lära sig för att fatta, för det är inget man lär sig per automatik heller. Alla ungar har inte den turen att de får växa upp med föräldrar som har bra värderingar och tiden för sina barn. Alla ungar har inte turen att ha en bra självkänsla och tro på sig själv. Alla har inte turen att ha människor omkring sig som bryr sig.
Oavsett om man är barn, ungdom eller vuxen så har man ett behov av att vara någon, att känna att man är behövd, att känna att man tillför något, att man har något mål i livet att uppfylla. Får man inte de behoven uppfyllda då reagerar man på olika sätt. Som vuxen kanske med en djup depression, som ungdom genom att agera ut på olika sätt, börja skada sig själv, slåss, missbruka eller vad det nu kan vara. Det är inte rätt, men det är heller inte så enkelt som att "Det är bara lite uppfostran som behövs".
Catta: Skriver kanske lite mer senare idag men en sak. Helt överens med dig om att man måste få med sig värderingar från föräldrar som bryr sig. Jag är egentligen helt överens med dig om det mesta där
Men en sak man kan som jag ha fått med sig allt detta men ändå "trampa snett". Ensamhet och utanförskap är inget som föräldrar kan ansvara för till 100%. Det finns så mycket mer
Mikael: Absolut! Det finns de som har väldigt engagerade föräldrar men som ändå spårar ur, därför kan jag bli lite trött på att så många tror att allt handlar om uppfostran. Barn och unga uppfostras inte bara av föräldrar utan av hela samhället på olika sätt, de påverkas dessutom ofta rätt mycket av omgivningen och det kan vara svårt för en förälder att styra det.
catta och mikael, hur ska vi då bemöta dem? VI kallar dem inte kuksugare och hora eller svär åt dem. Vi sätter ned foten och gör klart att vi inte accepterar deras beteende och att om det inte passar att visa oss och övriga kunder hänsyn kan de gå någon annanstans. Våran chef har policyn att när vi får svordomar och könsord mot oss kan vi glömma allt vad kundvänlighet heter. Det betyder dock inte att vi börjar svära och kalla ungarna för öknamn. Vi säger åt dem att antingen vara tysta eller gå därifrån. Samma sak som vi för övrigt säger åt vuxna som beter sig som as (de finns också i oroväckande mängd)
vi är inte deras föräldrar, vårt jobb är inte att uppfostra dem. Däremot är det vårt jobb att tänka på övriga kunder. och något som definitivt inte ingår i vårt jobb är att bli utsatta för verbala angrepp utan anledning förutom att "du inte visar oss respekt" i deras huvuden. Men om ni har en lösning på hur vi ska hantera dem så dela gärna med er.
Ja, jag hörde till de snälla som aldrig någonsin var rebelliska. Jag har sagt det förut och jag säger igen att jag skulle ha varit livrädd för dig Catta om vi träffats.
Men trots att jag aldrig egentligen var bråkig eller stökig så känner jag igen känslan "Jag vet bäst". Det var väl fram till jag blev runt 25 jag äntligen insåg hur liten kunskap jag faktiskt hade om saker och ting.
Men för mig är det svårt att förstå mig på människor som tycker det är ballt och häftigt att bråka. Nu pendlar jag, det är kallt som fan för tillfället. På min perrong finns bara öppna kalla platser att sitta och vänta på tåget. I något år försökte man ha värme och skyddade platser att sitta på. Men varje gång så roade sig folk med att sabba dessa. Skitkul tyckte säkert de. Själv kan jag bli frustrerad över att man inte inser hur mycket pengar som går åt till att fixa såna saker. Och till slut ger man upp och alla får lida för det.
Men jag lästen någonstans att den som säger att kärleks motsats är hat har aldrig upplevt likgiltighet. Och jag tänker på detta. Hur många är det som hellre blir hatad och avskydd än att inte ses?
Och hur lätt är det inte att man dömer folk - framförallt unga - lite för lätt. Man ser på alla piercingar, färgstarka håret och sedan har man bilden klar. Hör många vuxna som är otrevliga mot ungdomar utan att de ens har gjort något. T ex kvinnan som klagade över en tjejs brist på respekt för att den äldre mannen stod. Utan att veta att tjejen redan erbjudit sin plats och han tackat nej. Varför ska ungdomar bemöta folk med respekt när de inte blir bemötta på samma sätt?
Själv minns jag när min son då nästan 4 uträttade sina behov på äventyrsbadet. Han hade klättrat upp och sprutade med en kanon. Bredvid honom stod en lite äldre kille ~10 som sköt mot alla, inklusive mig. Jag blev omedelbart lite irriterad på killen och tänkte inte så snälla tankar. Men så talar han om vad min son gjort. Och där blir det lite svårt för mig. Hur ska jag ta hand om honom? Ta mig därifrån utan att det hamnar i vatten. Och killen som jag tänkt på som skitungen talar först om för badvakterna vad som hänt så de kunde lägga över en bräda som bro - sedan springer han till den andra bassängen där min man och äldre son simmar och hämtar dem.
Tyvärr fick jag inte tag i honom när vi fått ordning på sonen, men det sista jag såg var när en badvakt frästa åt honom att inte vara i vägen. Och jag blev lite ledsen över att jag inte hunnit tacka honom på något bra sätt - eller att han inte fick någon uppskattning från badvakten.
Tänker lite på hur respektlöst han blev bemött ibland när man ser ungdomar. Det är ju inte så att han kan känna att han blev bemött på ett respektfullt sätt - så varför ska han bemöta vuxna på ett sådant sätt?
Jag kan ändå inte låta bli att tänka på det som Trollan postade här om dagen.
http://trollan.files.wordpress.com/2013/01/teenagers.jpg
Maria: Ja tänk om det fanns en magisk formel vad lätt allt skulle vara. Det är alltid svårt att "ta" ungar i grupp, det brukar vara enklare när de kommer ensamma att helt enkelt bara fråga om man får prata lite med dom och fråga varför de beter sig illa. När de är ensamma så är det betydligt enklare att föra en vettig diskussion. Är hela gruppen med så ska de ju hålla sin image liksom. Nej jag vet inte, alla är olika med olika bakgrund och referenser. Mitt bästa "vapen" mot ungar som varit stora i truten har varit humor faktiskt eller att helt enkelt ha svar på tal.
Skriker nån "Jävla hora" då går jag fram och frågar om vi ska ha en tävling i vem som kan hitta på den fulaste grejen att säga till varandra eller så säger jag att det värmer mitt hjärta att han tycker att jag ändå ser så pass bra ut att jag kan tjäna mitt uppehälle som hora. De förväntar sig inga svar, de förväntar sig ilskna reaktioner. Kommer något annat blir de oftast ställda och de vill verkligen inte att en "kärring" ska knäcka dom i en diskussion så de brukar bli tysta för att det inte ska riskera att bli pinsamt. Men alla är olika och reagerar olika så det är svårt att säga generellt. Jag vet bara att jag sällan haft problem med ungdomar, visst finns det dom som gapat och skrikit, hotat och varit otrevliga, men på något sätt har man ändå alltid lyckats nå dom till slut. Och i stort sett varje gång så visar det sig att de inte är så jävla bedrövliga, att det finns förklaringar (Men inte ursäkter!) till att de håller på som de gör. Att de faktiskt har en bra sida men att den inte fått komma fram.
Och nej det är inte allmänhetens jobb att uppfostra andras ungar, det är väl lite därför det blivit som det blivit också. Tänk förr när det var okej för en vuxen att säga åt andras ungar, då hade också ungarna mer respekt för vuxna. Nu vågar folk inte säga något, ibland av rädsla för att bli misshandlad, ibland av rädsla att bli anmälda.
Trollan: "Men jag lästen någonstans att den som säger att kärleks motsats är hat har aldrig upplevt likgiltighet. Och jag tänker på detta. Hur många är det som hellre blir hatad och avskydd än att inte ses? "
Precis! Jo så är det ju, det värsta är förmodligen att inte bli sedd. Känner man sig älskad är det ju bra, men i brist på det så funkar det att bli hatad för då är man ju i alla fall fortfarande någon, men blir man inte sedd, då är man ingenting.
Jag tror att många vuxna faktiskt inte anser att de behöver visa ungdomar respekt, de är unga och naiva och vet inte så mycket alltså ska de visa respekt för den äldre som sitter på erfarenheten och kunskapen. Och det kan göra mig förbannad. Sonen hamnade i dispyt med en vuxen, jag var med och han hade absolut inte varit otrevlig på något sätt när den vuxne plötsligt säger " Du ska visa mig respekt!" Oj oj tänkte jag, han har humör och det är inte alltid så bra. Den här gången stod jag dock helt på hans sida för otrevligare människa har jag sällan mött.
-Vad menar du, att jag ska visa dig respekt för att du är vuxen men du ska inte visa mig samma respekt för att jag är ung? säger sonen
- Jag tänker inte tjafsa med dig! Men ska vi öht prata så ha klart för dig att du ska visa mig respekt, annars går jag!
Då brann det för sonen och jag tänkte att nu brakar väl helvetet löst för jag såg hur arg han var. Men han var väldigt sansad.
- För det första undrar jag om ni inte fick lära er på utbildningen att ha ögonkontakt med era klienter. Sen undrar jag varför du är så arg, du är ju alldeles röd i ansiktet? Sen vill jag påpeka att min mamma har arbetat och slitit i hela sitt liv, hon har betalat skatt för att du ska kunna utbilda dig och sitta här i dag med din lön. Det minsta jag kan begära är väl att du visar MIG samma respekt som du själv kräver, eller hur?
Damen var högröd i ansiktet, hon var så förbannad så hon hade nog velat strypa honom på plats. Själv var jag jävligt glad att han har förmågan att svara för sig och inte tar att någon trampar på honom för att dom råkar vara vuxen och han är ung. Hon betedde sig som ett svin rent ut sagt. Det som gjorde mig mest förbannad är att det är kärringar som hon som kan få ungdomar att verkligen tappa respekt och tillit för vuxna.
Hmm: Jo men det är också rätt det som skrevs i notisen. Ungdomar måste fatta att vare sig framgång, lycka, respekt eller pengar kommer att ramla ner i skallen på dom utan att dom behöver göra ett handtag själva. Grejen är att någon vuxen måste få dom att förstå detta också. Det är inte så att en femtonåring tänker på det viset av sig självt.
Jag minns tex när sonen var inne på gangsterfilmer och kom på att han skulle bli gangster. Snygga bilar, brudar, pengar etc etc.
Vi diskuterade om att dessa människor vill leva utanför samhället, inte betala skatt, inte följa lagen. Ja men det var ju lugnt tyckte han. Då förklarade jag att om alla skulle vara gangster så skulle han inte kunna gå i skolan tex eftersom han kan gå i skolan tack vare att människor betalar skatt. Då blev han lite fundersam. Sen tog jag exemplet att "Tänk om mormor får besvärligt med andningen som hon brukar. Hon åker till akuten, men det finns bara en plats kvar där och bredvid mormor finns en gangster som är skjuten i en uppgörelse. Vem ska få vård, mormor som jobbat hela sitt liv och betalat skatt som alla har nytta av, eller gangstern som tjänat pengar på andras olycka och inte vill hjälpa barn med skola eller sjuka att få vård utan bara tänker på sig själv? "
Sen ville han inte bli gangster längre. Nu var han kanske 13 år då men poängen är att ungdomar inte tänker så jävla långt alla gånger, deras hjärnor är inte utvecklade, de har inte samma konsekvenstänk som en vuxen. Men sätter man sig och pratar och förklarar saker så fattar dom ju, men då måste de ha någon som gör det också.
Vissa saker vet dom är fel (kalla någon hora, stjäla, misshandla etc) men de har inte nödvändigtvis hela bilden klar för sig. Att stölder och skadegörelse drabbar deras familj lika väl i form av höjda skatter och försäkringar, att det kan räcka med en smäll för att någon ska dö, att de inte kan välja vilket jobb de vill om de hamnar i straffregistret osv. Därför tycker jag att det skulle vara obligatoriskt i skolan att ha ett ämne där man diskuterar vanliga livsfrågor och konsekvenser.
Maria: Vilket Nordstan pratar vi om?
Catta: Ja men jag håller med dig om att det måste finnas en vuxen som lär ut detta, och som jag skrev hos Trollan så är det oftast barn från curlande föräldrar som tänker så. Vad som skiljer oss åt är vilken vuxen det är som ska berätta detta för barnen. Jag tycker inte att det är ett ämne för skolan. skolan ska inte uppfostra eller ge livsåskådningar vare sig det är filosofi eller en religion. Detta är det som föräldrar är till för. vi som saten har inte rätt att stöpa alla i samma form efter våra värderingar. Detta är en anledning till att jag motsätter mig att skattepengar ska finansiera religiösa friskolor, må så vara pingstkyrkan eller någon annan religion.
Och någon dj-vla roll måste väl ändå en förälder ha annat än att sätta tak över huvudet och mat på bordet. Vi är tillbaks till de där 16 min om dagen. Ägnar du inte ditt barn mer tid än så så ska du inga barn ha.
Hmm: Nej skolan ska inte ha ansvaret att uppfostra barnen, men samtidigt så har inte heller alla barn sunda föräldrar och om det inte finns, och skolan inte ska ha på sin lott att lära ut viss livskunskap, vad blir det då av ungarna?
Vilken chans ska de stackars ungar som har bristande föräldrar ha då? Socialtjänslagen kan vi glömma så länge de har tak över huvudet och mat på bordet.
Jag tänker snarare så här (fast jag känner mig ganska ensam om det), att vi har alla ansvar för varandra om vi vill ha ett bra samhälle. Man hjälper varandra, vuxen som barn. Ser jag en gammal tant som inte orkar bära matkassen så hjälper jag henne för hon kan ju inte rå för att hon är orkeslös och mat måste hon ju ha. Ser jag en unge som inte har nån vettig vuxen omkring sig så hjälper jag den i den mån jag kan, för den kan inte heller rå för att den inte har vettiga vuxna omkring sig.
De finns i det samhälle vi alla lever i, och kan jag bidra genom att berätta en och annan sanning för en unge så är det ett litet pris att betala, även om det inte är mitt ansvar.
Catta:Nej du och jag delar samma åsikt att vi alla ska bry oss om varandra och att alla vuxna ska säga till när något är fel. Men nyckelordet för mig är alla.
Och jag ser på problemet från ett annat håll, som jag är ganska ensam om. och det är att alla inte per automatik borde få barn. Och absolut så borde de gå en förädlarkurs innan, typ den som adoptivföräldrar får gå igenom.
Och i övrigt såär jag riktgt trött på att man i dagens samhälle belösan med dåligt uppförande. För om vi ätter lite brnder på grejer så får vi mer pengar till förorterna och har vi svårt i skolan så får vi stödundervisning (vilket vi ska ha med). Men vi belönar dem som sköter sig och är duktiga med att straffa dem. För var är den extra undervisningen som skulle kunna få eleven som är duktig i mattematik och fysik som skulle kunna få den att komma till insikter långt bortom för vad som är normalt allas förståelse. Eller extramaterial eller konstutställningsutflykter för den estetisk duktiga. Nej dem belönar vi med att hålla tillbak för att alla ska hinna ikapp eller skära ner på de estetiska timmarna.
Så innan vi tar hand om alla i skolan så vill jag faktiskt inte höra att vi ska ta över rollen av föräldrarna med. + hur ska vi veta att just våra moraliska inställningar är de som är de rätta? Eller ska vi alla stöpas i samma form?
edit* "belösan" skulle vara belönas.
Hmm: Och jag håller med dig om att alla inte borde få ha barn och att man borde få genomgå en kurs först. Inte för att jag vet praktiskt hur det skulle gå till att sålla ut olämpliga men vissa är uppenbart olämpliga redan från start.
Och jag håller med dig att dåligt uppförande inte ska belönas med resor och annat. Däremot är det en bra morot att locka med att den som sköter sig kan få en belöning. Jag håller också med dig (men nu jävlar!) vad gäller skolan, fast bara delvis, för långt ifrån alla elever det går dåligt för får hjälp. Men de som det går bra för får sällan möjligheter att nå sin fulla potential heller.
Problemet är ju som du säger vad som är "rätt" i "uppfostran" som då skulle ske i skolan. Vad jag menar är att man ska ha tex en timme i veckan från låg ålder där man pratar om livet, om känslor, om lag och rätt, om konsekvenser osv. Det kan aldrig vara fel för någon. Alla vet vi att det kan skada att håna någon för hur dom ser ut,eller om man mobbar, att det kan skada att slå någon och vilka konsekvenser det kan få, att det är olagligt att stjäla. Det kan heller aldrig skada att tala om vilka konsekvenser olika handlingar kan få. Det vet jag inte om det är en moralfråga egentligen, det är ju fakta.
Haha man har börjat lära sig att tyda dina baklängesord nu, jag reflekterade inte ens på det
Catta: Men vi skär ju ner på timmarna som det är. Kanske borde allt det du pratar om ingå i samhällsämnena. Och ett par timmar per termin borde räcka som komplement till vad vi får hemifrån.
Bra att du kan läsa det jag skriver. Går lite fort där för det mesta
Maria: Anledningen till att jag frågade vilket Nordstan var att jag arbetar mycket nere i Nordstan i Göteborg när jag är där. Skulle vara intressant att veta vilka dessa är.
Jag skriver inte mer i detta ämnet nu men om jag ser du svarat så svarar givetvis jag
Hmm: Men det är ju det som är problemet, att många får ingenting hemifrån, ett par timmar per termin är liksom lika lite givande som den där obligatoriska timmen med undervisning om risker med droger som de får en gång på högstadiet. Det måste bli ett tänk som sätter sig , inte en ramsa där man rabblar bra och dåligt och sedan inte pratar mer om det på ett halvår-år.
Jag vet en skola där man har ett helt annat skolupplägg. Om någon elev börjar diskutera ett viktigt ämne så diskuterar man det och skippar vad det nu är man håller på med (det tas igen vid något annat tillfälle). Där menar man att livsfrågor är lika viktiga som allt annat man får lära sig. En unge det går åt helvete för har föga nytta av att han läste 170 timmar historia, men han kanske skulle haft nytta av att ha haft 20 timmars livskunskap (eller vad man kan kalla det för), då kanske det inte gått åt helvete och han hade kanske haft nytta av historian också då. Alla deras ungar (det är en mindre skola) har gått ut med godkända betyg, i många med mycket bra betyg också. Det är ungar som setts som totalt hopplösa ska sägas.
Catta, vi har ju redan pratat om det här suveräna inlägget i dag.
lika kaxig var jag!
Men måste få säga till er andra, att jag och Catta är som samma lika.
Med uppväxt och skit i mentalitet. Men vi blev bra personer ändå! Trots allt!
Och bara för att jag tycker mycket om Catta, så är det ju inte så att jag håller med henne i exakt allt, men här har hon så förbaskat rätt så man blir mörkrädd.
Lika kaxig som Catta var när hon var ännu mindre
Och folk var rädda för mej. Att jag kunde slå tillbaka på alla sätt och vis.
Vi lever i en egovärld. Där man bara bryr sig att springa livet ur sig i ekorrhjulet.
Hur svårt kan det vara att bry sig om medmänniska oavsett ålder.
En ungdom som uppför sig som vi tycker inte är helt ok, kanske skulle få sitt livs chans om man tog sig lite tid till att prata, att visa att det finns någon som bryr sig.
Det finns många unga som går och bär på något jobbigt och vet inte hur man ska kunna leva med det, utan väljer att lägga sig framför tåget!
Är det ok? Känns det inte bättre att på stan eller vart det nu kan vara, att fånga upp en trasig unge och prata en stund. Kanske slussa ungen vidare till proffs som kan set bättre? Att bara ge en trasig ungdom som tror att alla skiter i dom en kram kan förändra deras liv. Och kärlek är botemedel mot hat. Lägg till lite omtanke också så får vi fina ungar. Människor är ett flockdjur, så vi har alla ansvar för varandra.
Behöver inte skriva mer heller för Snuttan sa det jag tänkte
Adios
Catta: Ja men då är vi ju tillbak till att bara se dem som har problem och vad är det för signaler som vi sänder ut till våra barn och ungdomar. Att om du har problem så får du uppmärksamhet direkt men om du sköter dig och vill lära dig något så får du stå tillbak. Idag så lönar sig det inte att sköta sig. Vi säger det med ord men barn gör som vi gör och inte som vi säger och alla våra handlingar idag gå ut på att ta hand om dem som bråkar. Jag vill börja från andra hållet. Belöna bar uppförande förts och inte som idag inte alls. Då ger man ju dem mål att sträva emot.
Och nej det är kanske inte så meningsfullt med att par timmar per termin, meeeen det är inte skolans uppgift att lära oss detta. Om det vore statens uppgift så kunde väl alla barnen lika väl bo på barnhem också och inga barn bo hos sina föräldrar. Vi har inte tid att nöta in sådant i skolan. De ska barnen ha med sig när de kommer dit och viker vi oss för det så har vi förlorat. Och utan att veta säkert så kan jag nästan slå vad om att din gamla klassföreståndare kommer ihåg dig bättre än eleven som tyst gjorde det den skulle och fick bra betyg.
Och det borde väl inte vara någon omöjlighet att få blivande föräldrar att gå på en kurs. Gör de inte det så får det inget barnbidrag. Enkelt!
Snuttan: " Människor är ett flockdjur, så vi har alla ansvar för varandra."
Är helt med dig. Men återigen, nyckelordet är alla!
Hmm. Tack för det. Jo, så är det ju, men alls kan göra något.
Ett leende kan inte vara så svårt. Kan göra den man ler emot hela den dagen bra.
För i tiden så var alla barn allas. Busade man på gården så sa grannfrun till på skarpen och inte gjorde man om det buset igen. Ser jag än unge som gör något tokigt så säger jag ifrån. Har gått emellan slagsmål och försökt medla, och tro det eller ej, dom ungdomarna tyckte det var skönt att någon satte en gräns så dom kunde gå hem utan att känna sig som en loser. Ju fler vuxna som ser och säger ifrån, lyssnar och ger en kram, ju bättre mår våra ungdomar.
Mikael. Tack !
Snuttan: Tycker som du men ar tyvärr inte samma erfarenhet som du. Alternativ ett baren blir hotfulla eller spydiga. Alternativ två föräldrarna blir förbannad för att man vågade lägga sig i deras barns görende. Mitt praktexempel är en ett äldre par som jag känner som såg en mycket berusad tjej som drog omkring på gatorna. Paret kände igen henne och tog hem henne till hennes föräldrar. Vad hände tror du? Tror du att de fick ett tack för deras omtanke? Nej de fick en utskällning som hette duga för att det hade vågat lägga sig i deras dotters liv.
Så det största problemen ligger idag hos föräldrarna. Tycker det är dem som samhället ska uppfostra och inte ungdomarna. Tvinga dem att ta hand om sina egna barn.
Tja, det måtte se väldigt olika ut på Sveriges skolor om du har rätt i att man på vissa bara får en timme om riskerna med droger. På dotterns högstadium bestod samhällskunskapen av områden som ungdomskriminalitet, rasism, mobbing, och våld och droger. Det var inte mycket annat och det skulle diskuteras och skrivas små uppsatser om saken. När man tröskat ut ämnena började man från början i nästa årskurs med ungdomskriminalitet, rasism, mobbing, och våld och droger. Det var nästan förnedrande eftersom det signalerades tydligt att ungarna inte förväntades kunna ta till sig det som mer allmänt räknas som samhällskunskap (det var i ett s.k svårt område med mycket stök bland ungarna). När det var valår och en del föräldrar undrade om man inte tänkte ta upp nåt om det fick vi svaret "nej, det tycker inte ungarna är kul". Men "livskunskap" det fick de ju.
Nå, det ska vara måtta på allt och nån vecka på termin kan väl vara mer lagom än en timme. Annars håller jag med Hmm i mycket här. Hur känns det för barnen som kommer från svåra förhållanden och kämpar och sköter sig, och ser alla halvligister belönas med uppmärksamhet och ibland lägerresor, och samtidigt inte få nånting själv? För så är det också på många ställen. Jag kan bli oerhört trött på att alltid förstå alla som missköter sig, slår sönder och förstör. Jag tror att många skulle må bra av mycket mer diciplin och klara regler så man vet vad som gäller istället. Gäller kanske allra mest de som inte har det hemifrån, men om jag fattar rätt så menar du väl lite så också? Det där sista alltså.
Hmm. En del ska helt enkelt inte ha barn!
Bara för att man har en fungerande livmoder och duktiga simmare så innebär det inte att man kan ta hand om eller ta ansvar och förmedla bra värderingar.
Synd. Men sant.
Hmm: Nej men livskunskap har väl alla nytta av oavsett om de är bråkiga eller inte, och kan man ha det utan att för den skull dra ner på annan kunskap så är det väl bra?
Man kan inte säga att det inte lönar sig att sköta sig. Den som sköter sig får betygen så de kan välja den utbildning de vill, de blir inte hindrade att söka arbeten pga plumpar i brottsregistret, de blir inte stoppade av polisen konstant. Så det lönar sig absolut att sköta sig. Se bara sonen som påbörjade gymnasieutbildningen till barnskötare men efter en tid fick veta att han aldrig kunde få fullständiga betyg pga den där peddogubben han boxade till. Han fick lära sig den hårda vägen att det kostar att inte sköta sig.
Jag tycker vi förlorat när samhället inte anser sig ha tid att lära barnen något som både de och samhället kommer ha nytta av. Jag har aldrig någonsin haft nytta av en stor del av det jag läste i skolan, jag minns inte ens hälften, man jag hade garanterat haft nytta av livskunskap oavsett om jag varit en bråkig unge eller inte, det är något alla har nytta av oavsett var de hamnar i livet, oavsett yrke. Skolan finns för att man ska lära sig, och att lära sig om livet och verkligheten borde väl vara minst lika viktigt som att lära sig historia eller religionskunskap kan jag tycka. Vem har egentligen bestämt vad som är viktigt att lära sig i skolan? Då borde det vara föräldrarnas uppgift att lära sina barn om sex och samlevnad (eller vad det kan heta idag) också tex.
Jag är övertygad att han kommer ihåg mig bättre. Det är många vuxna som haft med tusentals ungdomar att göra genom åren som ändå kommer ihåg mig mycket väl. Och jag håller med dig att det är så att de som låter mest också syns mest, och det är bedrövligt för alla ungar har ändå behov av att synas och vara speciella. Och de som är tysta behöver nödvändigtvis inte ha ett strålande liv med underbara föräldrar heller. Men det finns massor att göra med ganska enkla medel för att förbättra saker och ting för alla.
Det med barnbidraget skulle absolut locka!! Det är förresten en annan sak jag tycker är bedrövligt. Varför ska en person som tjänar 100.000/mån få bidrag från staten för att försörja sitt barn? Det borde man få ansöka om på samma sätt som ekonomiskt bistånd tex. behovsprövat och det ska till motprestationer.
Och så är det också som så att det finns mycket " välartade " barn som vet exakt hur man ska föra sig när någon ser , men beter sig som värsta svinen när dom är ute och festar. Titta på bratsen från Djursholm och Östermalm som hänger på Stureplan och åker till Gotland på Stockholmsveckan. Många föräldrar till dom ungdomarna skiter högaktningsfullt i vad deras barn gör på helgerna. Dom har varken tid eller lust att tillbringa tid med dom. Lägger pengar hemma och åker på en liten helgsemester och spelar golf och nätverkar.
Snuttan: Det stämmer det där med att de flesta vill ha gränser. Det är ganska jobbigt att testa hela tiden också. Jag vet på ett behandlingshem så tyckte alla ungarna särskilt mycket om en i personalen. Jag var mäkta förvånad för man fick alltid höra att han var stenhård, att de aldrig fick bryta minsta regel, att om han ertappade dom med snus så tryckte han sonika ut den osv. Detta medan annan personal kunde böja lite på reglerna, låta dom dricka dricka på veckan, låtsas att de inte såg när de snusade osv. Jag frågade en av ungdomarna varför han gillade den personalen så mycket, och han svarade att det var för att man visste att det han sa gällde, det var inte lönt att bråka och det var skönt.
Hmm: det du säger känner jag igen mycket väl. Jag hade stenkoll på sonen och hans polare. Eftersom jag kände var och varannan unge i stan fick jag också reda på allt om alla. Men jag kan utan överdrift säga att 80% av föräldrarna jag ringde till för att berätta att deras barn rökte hasch, var asplakat på en fest, hade gjort inbrott eller vad det nu kunder vara, blev skitförbannade på mig som kunde anklaga deras barn på det viset. Själv var jag bara tacksam om jag fick veta något om sonen hittat på nåt fyr. Och jag kan hålla med om att man borde göra något som verkligen tvingade föräldrar att ta ansvar i den mån de kan. Jag menar, man kan inte räkna med att en förälder ska hålla handen 24/7 med en sextonåring, men de ska anstränga sig för att ha koll
Aud: Ja men det kan nog se väldigt olika ut på olika skolor. Sonen (som är 19) hade några timmar under en dag när en polis kom med den obligatoriska "drogtavlan" och visade de olika drogerna. I gymnasiet hade dom faktiskt en heldag med drog och kriminalitet som huvudtema. Då kom det nyktra missbrukare, polis, socialtjänst, fd kriminella osv. Så det var bra. Men jag tycker det borde komma tidigare. Mobbing är ju också något som brukar tas upp på typ en temadag när ex "Friends" besöker skolorna. Det kanske är mer sånt på "stökiga" skolor, jag vet inte.
Jag gillar inte när man belönas med resor och annat utan motprestationer. När jag jobbade med ungdomar for vi på läger varje år med ca 20 unga som vi kände behövde komma ut lite. Det var alltså ungdomar som vi visste hade det tungt hemma, som vi visste aldrig fick åka nånstans. På helgerna var vi ute och nattvandrade och då var det de stökiga som fick uppmärksamheten och en gång i månaden anordnade vi discon som alla som skötte sig fick komma på. Det brukade vara allt mellan 7-1200 ungar på det och vi som drev det jobbade alla helt ideellt och samlade in pengar till det själva. Så alla fick sin del.
Klara regler och gränser är precis vad jag tror de vill ha också. Det var en ungdom på stan som sa åt mig en gång att han tyckte sonen skulle vara glad att han hade mig som mamma. Att han förstod ju att sonen blev trött på mig när jag hela tiden låg steget före men att han skulle vara glad ändå för att jag brydde mig och att hans egen mamma inte ens visste vad hans kompisar hette eller hur det gick i skolan. Då förstod jag att även om de kan tycka att man är en pain in the ass så är det ändå det de vill ha.
Hmm. Jo jag känner igen det där också. En mamma till en av dotterns klasskamrater fick veta att man sett den trettonåriga dottern tjuvröka, och hon blev riktigt förbannad på de som berättat. Som om deras unge skulle vara perfekt, som hon sa om saken.
Jag skulle aldrig våga säga ifrån till ungdomar i flock heller, det är livsfarligt att göra det. På en annan blogg pratade vi härförleden om huruvida nån fortfarande gick på bio, och det var det nästan ingen som gjorde eftersom det är sånt stök och skrän och vaktmästarna inget gör. Bara nån vecka senare läste jag om en kille här i sta'n som sagt ifrån på bion. Han belönades med en rejäl misshandel efteråt av gänget.
Men hur kom vi hit att det blev så?
Jag minns att det var på 80-talet jag först reagerade över att ingen vuxen vågade eller orkade säga ifrån ens till lågstadieungar, utan tvärtom belönade dem som inte följde reglerna.
Jag kommer ihåg när jag var i affären en gång och några barn som skulle köpa glass blev avvisade för man skulle stänga. Då kom ett gäng och hoppade in i affären över avspärrningarna och stökade runt. De fick naturligtvis köpa sin glass medan de första barnen stod utanför och tittade. Mycket typiskt för vårt nutida sätt att bemöta problemen. På många sätt tror jag det redan är försent att komma tillrätta med det hela. Det går inte att backa banden.
Snuttan: Ja men precis, det kan vara åt det hållet också. Ungdomar som är uppfostrade att föra sig rätt, vara artiga, sköter skola osv, sen går dom ut på helgen och sparkar folk i skallen.Se bara på Reinfeldts son tex, Reinfeldt anses så klok och förståndig att han ska styra Sverige, men inte ens han har ju koll på sin son, den grabben är ju helt sjögrön. Då har han ändå betydligt större resurser på alla sätt än de flesta Svensson-föräldrar.
Jodå vi hittade ofta ungdomar, nån så ung som 11 år, som fick vara ensam i stan på helgen för att föräldrarna skulle supa i sommarstugan.
Catta: Om då skolan tar över livskunskap vad har då föräldrarna kvar att lära sina barn?
Och sex och samlevnad tycker jag ska ingå under ämnet barnkunskap. Men annars så tror jag att det är något som varje förälder borde prata med sina barn om. Den emissionella biten alltså. Den praktiska med sjukdomar, graviditeter mm är skolans jobb.
Hmm: Det finns hur mycket som helst att lära barn och ungdomar, och alla resonemang går att utveckla i all oändlighet. Kunskap kan man inte få för mycket av. Fast graviditeter osv torde väl verkligen vara en förälders uppgift att prata med sina barn om, det räcker ju att de skolkar just den/de timmarna.
Catta: Jo jag tycker att förändrar också ska prata om graviditeten mm men de kanske inte har samma utrustning för att illustrera mm. En bok om man har tur. Tror inte det finns så mycket bra på nätet heller.
Men jag tycker att föräldrar ska prata om och engagera sig i alla ämnen. Diskutera politik vid matbordet, matte i affären eller när man fixar till i rummet, religion vid tv:n mm mm.
Men moral och etik är väl grunden för det som man tar med sig hemifrån. Fär man inte det så får man ingenting.
Och hur mycket pengar nogåon tjänar har inget att göra med hur bra ett barn har förutsättningar för att kunna uppföra sig. Tycker att det är konstigt att vi förväntar oss mer från barn till pengar än från andra. Vad säger det om våran syn på människors lika värde och förmåga att ha barn? Har inte "fattiga" föräldrar förmågan att se efter sina barn lika väl som rika?
I övrigt så tycker jag att det är konstigt att jämföra att uppfostra ett barn med att styra ett land. Det är väl inte samma färdigheter som skall till för det? Eller ska saten syssla med att uppfostra oss?
Att man drar jämförelsen att någon inte kan sköta sin privatekonomi med att man inte kan styra ett land förstår jag betydligt bättre. För där är det samma färdigheter som skall till.
Hmm: Jo det tycker jag också. Jag har haft det enkelt på det sättet då sonen dels velat veta saker om allt möjligt och dels verkligen inte varit blyg att prata om något öht. Han har förmodligen betydligt större allmänbildning än mig i dag dessutom.
Jo moral och etik ska liksom komma med hemifrån, och man märker på många ungdomar vad föräldrarna har för syn på saker och ting. Vissa ungar får skapa sina egna moraliska kompasser och vissa gör det bra andra misslyckas.
Nej pengar har föga med barnets beteende att göra, däremot har en förälder med god ekonomi mer resurser vad gäller vissa saker. Om man tar en ekonomiskt välbeställd förälder och en förälder som har så den klarar sig men inte mycket mer. Bägge har en unge som tenderar att hitta på jävelskaper. Under sommarlovet kan den "rike" skicka ungen på något roligt läger om den måste arbeta, medan den "fattige" ska försöka hålla koll på ungen och arbeta samtidigt. Den "rike" har större möjligheter att betala för en hobby än den "fattige" osv. Så visst kan pengar vara till god hjälp för att försöka hålla styr, låta barnen ha en hobby osv.Pengar kan dock inte uppfostra, men de kan vara en hjälp på vägen, något som kan göra att man kan få dom från dåligt umgänge osv.
Vi förväntar oss väl att en person som ska styra ett land innehållande dess folk ska klara av att kontrollera en 13-14 åring också? Att den personen ska ha så mycket auktoritet att h*n kan få ett barn att lyssna och förstå? Jag gör det i alla fall. Med det inte sagt att de inte ska kunna vara mänskliga och ha brister.
Deras son har skrivit och gjort saker som är föga moraliska, som tex skrattat åt en annan ungdom som körde ihjäl sig för att han inte gillade honom, skrivit att han hatar svartingar osv.
Tror du det är något makarna lärt honom? Det tror inte jag. Han har "uppfostrats" delvis av sina kompisar precis som många andra ungdomar. Man kan väl förutsätta utan att med säkerhet veta, att deras karriärer upptagit en stor del av deras tid, och att det är rimligt att tro att det kan vara en anledning till att sonen är ute på dumheter. Dock skulle en klassföreståndare, socialtant, polis etc aldrig läxa upp makarna R på samma sätt som de skulle läxa upp en singelmamma. De lär aldrig få höra vilka misslyckade föräldrar de är eller hur dåliga de är att uppfostra barn eller att de inte borde få ha barn. Så jo det är skillnad på många sätt om man är fattig och rik, både vad gäller bemötande och annat. Med det inte sagt att en ultrafattig person inte skulle kunna ge sina barn en bra uppfostran, men jag syftar mer på de som har stökiga och lite svårare barn.
Catta! Precis så!
Det är skillnad på skit och pannkaka!
Det går inte att komma ifrån.
Catta: Ja men då håller du med mig om att man har högre förväntningar på barn till pengar än till dem som inte har det. Förstår jag inte alls. Barn mår för all del bra av att ha en hobby eller åka på läger men om man inte har en nära relation till sina föräldrar så gör det varken till eller ifrån. Och de som tjänar stora pengar får oftast offra något och då blir det tid med familjen. Att man har mer överseende med barn till "fattiga" föräldrar ser jag som dubbelmoral och att hitta undanflykter.
Nej att driva ett stort företag (jag ser på ett land som ett företag) har noll nadea zipp att göra med hur mycket kontroll du har på dina barn. Finns mängder med exempel på de som drivit och ägt stora företag som har en dålig relation till sina barn. De är två egenskaper som inte har något allas med varandra att göra.
Att det sedan finns dem som lyckas med bägge, tex Donald Tump, tillhör faktisk ovanligheten.
Snuttan: Jag som ensamstående mamma utan alltför mycket status har märkt av en jävla skillnad i hur jag bemötts i min föräldraroll och hur andra med mer "status" bemötts. Jag har alltid känt att jag måste göra dubbelt så bra ifrån mig för att anses vara en "bra" förälder mot för den med lite pengar och/eller status. Har min som gjort fel då har det berott på att jag inte dugt till att uppfostra honom, har ungen till tanten i socialnämnden betett sig tio resor värre då har det berott på hans umgänge.
Detsamma har jag sett mot ungar. Ungar uppväxta i en familj med lägre social status bemöts faktiskt oftare på ett sämre sätt också.
Hmm: Nej jag personligen har inga högre förväntningar på barn till de som har pengar, jag säger att har man pengar så har man större möjligheter att finansiera tex ett intresse som kan hålla dom från gatan, man kan se till att de kommer bort från kompisar de ställer till dumheter med under sommarlovet osv. Men jag har sett alldeles för mycket för att tro att pengar på något sätt skulle vara ett tecken på gott föräldraskap eller något som kan ersätta uppfostran. Och som jag skrev, de jag syftade på vad gäller hobby/läger etc var ungdomar som hamnat på (eller riskerar hammna på) glid och som man måste försöka hyfsa till. Det handlar föga om att ha något mer överseende med barn till "fattiga" föräldrar, man kan vara en bra/dålig förälder vare sig man har pengar eller är fattig.
Men en hobby (fotboll, hockey, ridning, musik etc) kan vara skillnaden på att hålla en unge från gatan och inte. Att komma ifrån "dåliga" kompisar under sommaren kan göra att man fått nya värderingar till hösten och hamnar rätt igen.
Men många har lättare att ge sig på både barnen och föräldrarna till de som inte har någon högre status. En unge till en statusförälder har ofta "hamnat i dåligt sällskap" medan en unge till en svenssonförälder oftast ses som ouppfostrad. Jag har sett det så många ggr hur vuxna bemöter ungarna helt olika utifrån vilka föräldrar de har och det är så jävla bedrövligt.
Då tycker vi olika, jag anser nog att om man ska tala om vad som är bäst för ett helt land så skulle man vara betydligt mer förtroendeingivande om man lyckats få sitt barn att förstå vad som är bra/dåligt, rätt och fel till att börja med.
En fattig/utan status ensamstående mamma bemöts absolut annorlunda, eller gjorde det åtminstone på 80- och 90-talen när jag var det. Jag blev väldigt förvånad när det begav sig för jag hade inte alls väntat mig det. Jag hade ju fått höra att vi var så jämlika i Sverige och alla hade samma värde här. Ha. Dagispersonal och andra människor tyckte att de hade rätt att kritisera mig på ett von oben-sätt som de aldrig skulle få för sig att göra mot familjer. Jag fick höra att jag inte borde jobba på sommaren för dottern hade rätt till minst fyra veckors semester. Som om jag kunde göra nåt åt att jag var tvungen att försörja mig på det sätt som stod till buds. När pappan nån enstaka gång var med och hämtade på dagis när hon skulle dit på helgen, så var det inte tal om att han skulle kritiseras för att inte vilja ha henne på sommaren så hon kunde få den där semestern. Nej, då var det krusande och smilande, och aldrig att jag hörde nån kritik mot par. Det var som om jag som frånskild mamma fått en barnroll igen och skulle fostras av andra. Förvånar mig tyvärr inte om det är likadant idag.
Aud; Min son är också född på 90-talet men jag har svårt att tro att det ser annorlunda ut idag. Och jag känner så väl igen det du beskriver! Då till frågan: Har du nånsin känt att dottern fått ett annat bemötande pga status? Jag har gjort det massor av gånger och jag har sett det bland ungdomarna vi mötte senare också. Och det har känts kan jag säga, att sonen skulle på något sätt behöva drabbas för att hans mamma inte "var någon särskild" . Tex när skolans rektor när han pratade om sonen sa att "Beter man sig som en hund så bli man behandlad som en" . Han pratade alltså om ett barn, mitt barn, på det sättet.
Jo det har jag absolut känt. Bl.a på det sättet att en del blev förvånade över att hon var så extremt ordentlig och duktig i skolan. Man förväntade sig att hon skulle var mer problembarn eller åtminstone inte så intresserad av skolan och kultur. Förvåningen märktes och den måste hon också ha känt av. Det berodde också på att vi bodde där vi bodde och på skolan förväntade man inte så mycket av några i vårt fattiglappsområde. På ett föräldramöte där kvalitén på skolan kritiserades lite utbrast en lärare "det är inget fel i att bli pizzabagare".
Vi var tre ensamstående mammor i samma hus, och våra döttrar är nu resp bibliotekarie (min), läkare och civilingenjör. Där fick dom
Aud och Catta: Ja men vi säger ju precis samma sak. Vi har en förväntan på barn från pengar (högre) och en annan på barn från de som har mindre (lägre). Fruktansvärt vilket som. Både hur vi ser på föräldrar och på barnen. Det är inte hur mycket eller hur lite pengar som gör oss till bra medborgare. Faktum är att oftare bland de riktigt rika ser jag skurkar än bland dem som har få tillgångar.
Men ni som mötts av fördomar för att ni inte mycket haft borde veta bättre än att ha fördomar mot dem som har pengar.
Jag är ju också ensamstående mamma och har nästan haft förväntningarna att jag ska möta de attityder som ni talar om men jag måste ha haft tur för det har snarare varit tvärtom. Både skolpersonal och andra föräldrar har mött mig med både respekt och beundran, de har dragit med mig och barnet på saker som oftast är till för kärnfamiljerna, de ger alltid mitt barn massor med uppmärksam, papporna visar att de också finns där som manliga förebilder osv. Allt detta utan att det känns onaturligt eller att de tycker synd om oss.
Kanske det kommer om barnet gör något dumt. Men samtidigt har flera av de här familjerna varit med sedan dagis, tom med familjer som inte längre har barnen i samma skola håller kontakten, så det känns inte så.
Aud: Gud vad jag känner igen mig i det du berättar! Det är som att man förväntar sig inget av de här ungarna, för "man ser ju hur långt föräldrarna kommit!" typ. Vissa barn/unga fixar säkert att mötas av den attityden, men det kan också ge en enormt dålig självkänsla och ett behov av att hävda sig. Det där rektorn sa om sonen (jo sonen var med på mötet och fick höra skiten) satt kvar hos honom i flera år.
Bibliotekarie var sonen inne på också här i somras. Han älskar böcker och att läsa allt mellan himmel och jord
Och visst är det skönt när det bevisas att de inte är sämre (eller bättre) än andra ungar för att man bor i ett sämre område, har en ensam förälder med dåligt betalt arbete osv!
Catta: "Då tycker vi olika,"
Men det är inget att tycka. Det är inte Reinfeldts jobb att förklara för oss Svenskar vad som är rätt och fel. Det har vi redan röstat om vad vi tycker. Han ska bara driva igenom vad vi vill.
Att jag sedan tycker att hans son gjort helt förkastliga uttalanden kan jag lika gärna se som att R har gett för mycket till Sverige och för lite till sina barn och att de tävlar om hans uppmärksamhet med oss andra. Det talar till Rs fördel som regeringschef, dvs han ger allt för jobbet, men mot hans förmåga att vara pappa.
Hmm: Nej jag tror inte att man har någon högre förväntan på de "rika" , jag tror att det handlar om att man inte vill stöta sig med dom, det är alltid lättare att ge sig på de som inte har någon särskild status. Nog vet lärare och andra att de "rika" ungarna inte är bättre eller sämre än de "fattiga". Men nog är det lättare för folk att läxa upp singelmorsan utan pengar än VDn för Nordea.
Jag har inga som helst fördomar mot de som har pengar. Jag ser på dom som på vem som helst. Däremot kan jag se att de i vissa fall har större möjligheter än en utan pengar. Som jag sa, en fattig människa kan ha världens mest uppfostrade, duktiga, trevliga barn, en rik kan ha det motsatta. Det är inte pengarna som gör det, det är värderingar, umgänge etc, men också barnens personligheter.
Viktoria: Ditt barn är ju yngre så kanske det ändå har förändrats lite på senare år? Jag hoppas verkligen det! Jag har alltid känt att jag måste göra allt dubbelt så bra som mamma för att det ska räcka. Att det alltid varit lätt att kritisera och himla med ögonen när det varit något. Samtidigt har jag sett statusfolk med ungar som verkligen ställt till problem, men då har man slätat över alternativt skyllt över allt på umgänget.
Redan när sonen var 2 1/2 år och frågade en dagisfröken varför hon hade "så små tuttar som ett barn och inte lika stora som mamma och Lena" så fick jag veta att det inte var normalt av ett barn att säga så, att han sannolikt skulle växa upp med en förvriden sexualitet och gudarna vet allt vad det var. Jag blev utfrågad om jag brukade ha olika män hemma, om sonen sett något sexuellt, om jag hade porrtidningar och fan vet vad. Jag har svårt att tro att man skulle fråga fru butikschef om det.
Catta: Men det har man. Högre förväntningar. Man kan säga till ett barn att du som har det så bra hemma borde veta bättre och uppföra dig exemplariskt. I samma skal som att man har lägre förväntningar barn om kommer från enklare förhållanden. Precis som att de vuxna inte ska veta hur man ska uppfostra sina barn.
Men det är inte lättare att ta hand om dina barn för att du har pengar. Tvärtom så skapar de fler områden som du ska förhålla dig till för att ge de rätta värderingarna. Och tid bruka följa med som en bristvara. Och en hobby behöver inte vara dyr. Fotboll tex kostar ett par hundralappar om året och man kan få skor till skänks + uniform.
Däremot så tror jag att du har rätt att man inte vill stöta sig med dem som eventuellt kan påverka ditt liv som tex en vd på en bank. Överhuvud taget så finns det alldeles för många människor som lägger mänskliga värderingar på sina medmänniskor utifrån pengar de har. Hemskt!
Men det är inte helt lätt för ett barn med dålig självkänsla att komma till skolan utan märkeskläder. Utan en pappa som kör en till skolan.
Att inte kunna åka på klassresa till fjällen för att man inte har råd.
I det läget är det väldigt lätt att bli en hackkyckling.
Om man då har en mamma som jobbar livet av sig får att ha råd med det mest nödvändiga så vill inte barnet säga något om hur det är skolan , för barn förstår mer än vi tror. Så visst är det skillnad.
Catta: Jag tror iofs att attityderna finns där men jag har tur med område, personal och föräldrar Och det andra, seriöst?!! Jag verkar ha en hel del att upptäcka i den där konstiga världen. Men å andra sidan har man ju ständigt en oro att inte räcka till och att ens barn ska bli kriminell som all statistik säger, vilket man får läsa om rätt ofta.
Hmm: Nej jag tycker inte att det är särskilt förtoendeingivande om en ledare inte klarar att leda sina barn på rätt spår. Jag skrev inte att FR skulle lära folket vad som är rätt och fel utan att han är den som ska ta beslut utifrån vad som är bäst för landet. Och kan han inte se vad som är bäst för sitt eget barn så känns det inte särskilt betryggande att han ska ta beslut vad som är bäst för ett helt land.
Med det menar jag att sonen har varit ute och slagits, nästa helg är han likt förbannat ute på en fest och blir inblandad i tumult (omyndig dessutom). Sonen skriver bedrövliga saker på nätet, ändå så får han fortsätta häcka på nätet och skriva ännu mer dumheter. Ett bra beslut hade ju varit att stoppa möjligheterna för honom att gå på fyllefester, stoppa möjligheterna att skriva mer blaj på nätet osv.
Ja han och hans fru har förmodligen prioriterat sina karriärer framför barnen, och för mig är det skit. Oavsett om det är Svenssons eller regeringschefer. Och gör man det då är man inte heller rätt person att stå och kritisera polisen för att de inte gör tillräckligt för att få ner ungdomsbrottsligheten. Det är ju som sagt i första hand föräldrarnas ansvar att uppfostra och ta hand om barnen. Klarar de inte det då ska staten gripa in.
Snuttan: Men det är ju de vuxnas värderingar på pengar som gör att barn lägger vikt vid märkeskläder. Om alla vuxna oavsett hur mycket pengar vi har lärde våra barn att de inte gör en till en bättre eller sämre människa så skulle inte barnen ta med sig detta till skolan och hacka på dem som har mindre.
Och jag har så många exempel på barn som helt accepterat att de inte har samma som vissa av sina klasskamrater för så har de det i deras familj. De ar inte heller blivit mobbad i skolan för det. Det är en fråga om självförtroende. Och självförtroende har alla råd med.
Däremot barn till dysfunktionella föräldrar, vare sig de har pengar eller inte, har det inte lätt. De faller nog ofta offer för mobbing och har de då dessutom trasiga kläder och är smutsiga, ja då är det inte lätt.
Jag tycker att det är för lätt att skylla på att de inte hade de rätta prylarna så blev de utanför. Inget kommer att bli bättre för att alla har de senaste grejerna. Då tror jg mer på att alla ska tänka på vad de köper till sina barn. Jag tycker att det är vansinnigt att barn på 10 år har en mobil för 6-7 tusen att springa omkring med. Eller skor eller jeans för flera tusen som de bara har i sex månader i vilket fall. Vi vuxna håller på med kapitalförstöring av både monetärt och natur-resursprorportioner. Vi vuxna måste sluta att köpa alla dessa prylar till barenen. Och framförallt sluta att åka bort på semester när barnen inte har lov. Det är att inte respektera värdet av fri skolgång.
Catta: "Det är ju som sagt i första hand föräldrarnas ansvar att uppfostra och ta hand om barnen. Klarar de inte det då ska staten gripa in."
Helt enig. Jag är också helt enig med att han gör ett skräpjobb som förälder.
"då är man inte heller rätt person att stå och kritisera polisen för att de inte gör tillräckligt för att få ner ungdomsbrottsligheten."
Gör han det? Då gör han inte sitt jobb. För hans jobb är inte att kritisera utan att ta fram handlingsplaner. Och bara för att man inte är duktig på att spela ett instrument så betyder det inte att man inte kan vara en bra dirigent.
Och jag skulle faktiskt vilja e att någon annans partiledares barn skrevs om i media som hans son gör. Det tror jag bara Åkesson hade råkat ut för faktiskt. Hur bra förälder tror du att Schyman har varit tex?
Hmm: Jag har aldrig sagt att ett barn ska veta bättre för att de har det så bra, jag tror faktiskt inte jag hört nån annan säga det heller, möjligen någon äldre person som mer syftat på att har man mat på bordet och tak över huvudet så har man det bra.
Nej jag har inte sagt att det är lättare att ta hand om ett barn för att man har pengar, men det ökar möjligheterna på vissa områden. Och även för ensamstående föräldrar är tid en bristvara då de ofta får jobba mycket för att få det att gå ihop, för att ha råd att köpa det som behövs, råd med tex en sport osv. Samt att de dessutom ska ta hand om hemmet, tvätta, städa, laga mat, handla , skjutsa till ev fritidssysselsättning. Jag hade periodvis tre jobb för att få det att gå ihop, men på två av dom kunde jag ta med sonen (på gott och ont) . Har du pengar kan du leja nån som kommer och städar, du kan gå ut och äta, du kan lämna bort tvätten. Så tid är nog en bristvara oavsett om man har en karriär eller inte.
Sonen spelade (bl.a ) fotboll. Och det var inte så dyrt med strumpor och skor, men det kostade en hel del att åka på alla dessa träningar och matcher och cuper som var. Dessutom skulle det bakas och säljas fika. En billig sport i jämförelse med många andra, men i en relativt tom plånbok så är en extra hundring i bensin mycket.
Vissa människor är imponerad av rikedom och status, de skulle kunna sälja sin morsa för att få vara med på ett hörn. För mig är det oväsentligt och jag blir inte det minsta imponerad. Men jag missunnar heller ingen något eller känner mig avundsjuk på något sätt. Det är människor, varken mer eller mindre.Likaså deras barn.
Sonen hade en "rik" kompis. Han och hans syskon hade allt från fyrhjulingar till motorcrossar, slalomutrustningar, småskotrar. De åkte ofta utomlands, bodde i ett stort jättefint hus (mamman var fö väldigt trevlig och jordnära). Den pojken satt en dag i min fruktansvärt fula och slitna skinnsoffa och noppade på det trasiga hålet:
- Du Catrin...Jag önskar att jag kunde bo här
- Men vad säger du? Ni som har det så himla fint?
- Ja men här är det så mysigt på nåt vis, och så behöver man inte springa flera mil för att hämta nåt....
Snuttan: Men nu får ju inte skolorna ta betalt längre tack och lov. Och det där med märkeskläder känner jag igen. Många i klassen hade det och sonen var avundsjuk förstås. Jag försökte förklara att det bara är ytligt, det är inte viktigt, men vad hjälper det i det läget. Jag löste det genom att köpa några piratkopior på tradera, men var noga att tala om att det absolut inte hade något med vad man var för person att göra. Att det viktigaste var att vara en bra människa. Jag hatade att göra det, att känna att ungar värderades utifrån märkeskläder, samtidigt ville jag inte att han skulle hamna utanför så jag bidrog till eländet!
Viktoria: Sen tror jag det handlar också lite om vem man är. Är man ensamstående men har ett yrke med lite status så kanske det är lite annorlunda än om man är ensamstående och lokalvårdare. Eller man kanske har en förälder som "är någon". Nu vet jag inget om dig så, men jag tror att även ensamstående med en viss status (och inte "bara" städerska eller uska tex) kan få en viss respekt. Folk är lite titelk*åta tror jag.
Ja den stora skräcken är ju att man ska "misslyckas". Om ens barn hamnar i trubbel eller inte får bra värderingar så lastar man sig själv oavsett om man gjort allt som står i ens makt. Man vill att det ska gå bra för ens barn, att de ska bli lyckliga framför allt. Men man kan inte alltid styra allt för de påverkas en mycket stor del av livet av saker utanför hemmet också.
Hmm. Men visst är det lättare att ge barn möjligheter med pengar. Nu menar jag inte stora inkomster utan två normala inkomster som man inte alls behöver göra karriär för. Barn som har möjlighet att resa och utveckla hobbies har större chans att utveckla sina förmågor fullt ut. Visst är fotboll ganska billigt men om man nu inte är intresserad av fotboll utan kanske av musik t.ex. Instrument kostar en bra slant.
Min dotter ville sjunga i kör men gick bara en gång. Det var barn från finare familjer som gick där och de hade ställt sig i grupp och sagt "ser ni vilka billiga kläder hon har, VEM är hon". Inte konstigt att hon vägrade gå tillbaks. På den tiden fanns inga kyrkokörer eller liknande i området, vilket finns numera, så det var inte mycket att välja på heller (nåja hon klarade det bra ändå och sjunger glatt solo på bröllop och annat numera). Möjligheterna för barn till såna som mig är begränsade jämfört med barn till bättre bemedlade.
Det har förstås ingenting att göra med att ge barnen rätt moral och värderingar. Det är en helt annan sak som vi alla kan göra oavsett vilka vi är.
Hmm: "Men det är ju de vuxnas värderingar på pengar som gör att barn lägger vikt vid märkeskläder" Ja men precis! Det är inte lätt som förälder att neka sitt barn det "alla andra" har. För barnen är det skitviktigt, så det är ju de vuxna som måste ha någon rim och reson. Varför ska en tioåring strutta omkring i 800-kronors jeans med en Iphone i näven?
Jo FR har kritiserat polisen för att de inte gör tillräckligt trots ökade anslag.
Ja fast Schymans alkoholism har man väl skrivit en hel del om, och hon själv har väl varit ganska öppen med att hon var en usel mamma ? Sen tycker jag inte medierna direkt skrivit att FR med fru varit dåliga föräldrar utan snarare att sonen varit i trubbel, men man har ju förminskat problemen rejält.
Nej gott folk, nu ska jag sova. Tack för intressanta och bra kommentarer, det är alltid lika kul! Godnatt alla
Aud & Catta: Jo men så klart att det underlättar att ha pengar. Det är inte det som jag invänder emot. Jag invänder emot att man ska ösa prylar över sina barn vare sig man kan eller inte. Och Aud jag tycker det är förskräckligt de din dotter råkade ut för. Vilka skitungar. Men vilken tur att inte just dessa ungar blev din dotters kompisar. För det hade du nog inte velat att de skulle ge sina värderingar till ditt barn?
"Möjligheterna för barn till såna som mig är begränsade jämfört med barn till bättre bemedlade." Det är bl a barn som ditt som jag tycker att skolan skulle ta till vara på och belöna med att hon var duktig. Än mer för att du inte kunde köpa det som skulle ta henne framåt.
"Det är inte lätt som förälder att neka sitt barn det “alla andra” har. "
Men om ingen gör det så kommer det aldrig att sluta och bara att eskalera.
Catta: Nej och ingen kom och sade att pga Schyman var en dåligt förälder så skulle hon inte heller vara partiledare.
Catta: Jo men visst har vi förväntningar på barn från rika föräldrar. Om de inte är artiga och spottar och svär så är vi betydligt mer förvände och chockade än om det kom från någon annan. De förväntas också ha högre betyg mm mm. Och barn från rika har också mycket högre krav på sig själv vad de måste ha för karriär när de blir vuxna.
Så absolut har samhället högre förväntningar på barn från pengar och lägre förväntningar på dem om lite har. De är allt på en och samma skala och i samma proportioner.
Sov Gott!
Bara för att vara extra tydlig så tycker jag att de som har mer pengar är dem som borde föregå lite mer med gott exempel och inte köpa dyra presenter till sina barn.
Och jag tror att alla barn såväl till rika som mindre bemedlade skulle må bra av att spara / jobba ihop till minst halva värdet av den dyra grejen de får som tex cyklar, mobiler mm
Yrke och ålder tror jag. En förälder trodde i flera år att jag var polis, lustigt nog.
Hetsen när det gäller att ha det senaste tror jag blir bara värre och värre. Jag blev rätt häpen när mitt barn kom hem och började prata om iphone eftersom jag aldrig själv nämnt det hemma. Men barnen pratar med varandra och jämför. För några år sedan hade vi rätt ofta diskussioner om pengar och vad som egentligen är värt någonting. efter det så var vi en fredag em på ICA och handlade. Långa köer och mycket folk , när vi kom fram till kassan suckade mitt barn och konstaterade (högt) att nu får vi betala igen så vi kommer ju aldrig att bli rika. Några sekunder senare talade barnet (högt igen) om att: Jaja, mamma vi är ju rik på kärlek och det är ju huvudsaken! Stolt modershjärta då.
Hmm och Catta! Om ni bara visste hur glad jag är att våra barn ärr vuxna och står på egna ben! För allvarligt, så var det mycket jobbiga diskussioner och tjat här hemma om kläder, skor och mobiler. Vi är bara vanliga svennepellar och inte gjorda av pengar. Men för barnen var det så viktigt att höra till. Jag önskade att det skulle finnas skoluniform, bara för att få lite husfrid. kan tillägga att barnen gick i s.k fiinnaa skolor i Djursholm. Och vi har varit väldigt noga med att det spelar ingen roll hur mycket pengar eller om den status man har, spelar roll. Att huvudsaken är att man är älskad, har mat på bordet och tak över huvudet, men tonåringar köper inte sånt. Dom vill bara vara som sina kompisar, och i en viss ålder så är kompisarna viktigare än föräldrar. Men ungarna i Djursholm mådde många gånger dåligt för att deras mamma och pappa inte såg dom. Jobbade mycket, nätverkade och reste bort på helgerna. Det var många gånger som vi fick ta med dom ungarna till landet, och där trivdes dom. Grillade korv, pratade mycket, bada och framför allt , höll koll på vad dom gjorde. Att dom skulle vara inne en viss tid. Många gånger så låg vi ett helt gäng i sängen och titta på Tv och dom älskade det. Tyckte det var så mysigt.
God morgon!
Får jag lov att störa er damer med en liten fråga helt utanför ämnet. Kul om ni ville svara. Inget speciellt egentligen det handlar bara om ordet GUMMAN. Jag är inte ute efter nån debatt här utan vill bara höra vad ni som kvinnor tycker om att kallas för gumman. Vad gillar ni ordet helt enkelt. Jag har en anledning till min fråga då det har hänt en mycket märklig grej här och därför skulle det vara kul att höra vad ni säger. Ingen större grej bara för det är utanför ämnet. Sedan får ni fortsätta er debatt
Snuttan: Skoluniform är bra. Efter två ungar i skolan i Sverige, och en här i kiwiland, så kan jag bara säga, tack och lov för skoluniform! Inget tjafs på morgonen om vilka kläder som ska på, inget funderande på om man tvättat *rätt* kläder.... Här är det dessutom krav på bredbrättad hatt 6 månader om året, i de flesta skolor, under åtminstonde de första 6 åren
Annars får de inte leka ute i solen, och det är de benhårda på i skolorna.
Mikael: Det beror väl på hur det sägs, i vilket sammanhang och i vilket tonfall.
Hmm: Jag invänder också mot köphysterin. För det första är det något som gör ungarna "glada" i ungefär tre minuter, sedan är det något annat som hägrar. Får man "allt" då har man inget att längta efter heller. Jag har berättat innan om när en av de "rika" barnen som alltid hade allt, gav sig på sonen och sa "Var köper du dina fula kläder då, på myrorna eller", och sonen svarade " Ja men jag kan ju köpa andra kläder, det är värre för dig för du kan inte byta ut din dumma hjärna". Då var jag stolt
Nej någon måste ju börja att sätta stopp men det är skitsvårt att ha barn och veta att det blir retat för att det inte har vissa saker. Som vuxen kan man ta sån skit, men som förälder så är det ett skräckscenario att veta att ens barn går på skolan och blir retat. Och skolorna jobbar så mycket mot mobbing sägs det, ja det gör dom säkert men det innebär inte att barn inte blir retade ändå.
Jag sa det, en människa som inte kan hantera sina egna kriser ska inte hantera andras
Det kan tänkas att jag inte blir det minsta förvånad om en rik-unge beter sig illa just för att jag träffat så mycket ungar från alla samhällsklasser. Allmänheten kanske reagerar så, jag är inte det minsta förvånad. Tvärtom så är väl min upplevelse snarare så att många av rik-ungarna (inte nedlåtande menat, bara förenklar det i texten) kan bete sig ännu sämre och använda sig av att de minsann ska se till att deras mamma/pappa som jobbar här och där ska se till att...
Att de sannolikt har högre krav från föräldrarna tror jag absolut. En förälder med bra karriär och utbildning förväntar sig säkert att även barnen ska fixa det oavsett vad de själva vill.
Viktoria: Haha vad gulligt
Jo men visst är det så att barnen jämför. Det enda man kan göra är att försöka få dom att förstå vad som är viktigt egentligen.
Snuttan: Skoluniform tänkte jag på många gånger också! Det hade underlättat för många tror jag. Mobiler och skit kan dom lämna in direkt dom kommer till skolan. Det är en skola, inte en uppvisningsscen.
Mikael: Gumman låter inte illa i mina öron i alla fall, fast jag tycker ju inte fruntimmer låter illa heller, men det vet jag att många gör.
Det handlar om en kollega som arbetar som stödperson till tjejer. Han säger gumman till dem. En märklig människa har reagerat mot det och anmält honom som olämplig att arbeta med tjejerna. Det kommer givetvis inte att gå igenom men bara tanken. Det var därför jag kände jag vill fråga er kvinnor här. Tack för att du svarade Eva
Missade ditt svar Catta. Tack du också
Jag vet hur han använder ordet gumman och det handlar enbart om att han tycker så mycket om dem. Den här galningen gapade och hade sig hela dagen igår och har gett sig tusan på att få bort honom. Har man ingen hjärna så kan man ju givetvis inte använda nån heller.
Håller med dig Catta. Även fruntimmer kan låta fint tycker jag. Allt handlar ju om hur det sägs
Mikael: Jag har ju lite svårt att förstå att man skulle vara olämplig i ett sånt jobb för att man kallar några för gumman
Det lär väl sägas i mer omhuldande tonläge, och det är väl inte fel? Min man kallar mig för Baby, och har så gjort i 10 år 
Många tror nog att jag faktiskt heter det 
Eva: Ja du är inte ensam om att tycka det är märkligt
Hade du sett hur hon gick på och gapa och hade sig hade du tyckt det var än märkligare 
Hon lyssnade ABSOLUT inte på någon överhuvudtaget.
Baby är ju jättefint. Bara kärlek
Men det är ju lite annorlunda kanske om man går ut på stan och säger: "Baby vad är klockan 
Inte för att jag tycker det absolut måste betyda något negativt men samtidigt kan jag förstå om någon tycker det 
Men jag lovar dig Eva jag ska inte kalla dig baby
Mikael: Hehe, nej det är nog bara maken jag accepterar det ifrån
Men jag får så många roliga namn ändå här, så jag bryr mig inte så mycket. Det enda jag blir skogstokig av är när de uttalar mitt namn som *Eve*... av någon anledning så bara hatar jag det 
Hmm: Idag dök det upp en artikel om FRs syn på ungdomsbrottsligheten
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16147871.ab
Nu ska jag röja min fördomar här. För vet du, jag tror inte att Reinfeldt ser sin egen son på det sättet. Jag tror att han tycker att sonen uppför sig tämligen normalt för sin ålder och privilegierade ställning. Inte så få från den sortens överklass har olika måttstockar för folk och folk. Kriminella är alltid de där andra.
Nu har väl aldrig Erik R blivit dömd heller så han tillhör inte den grupp Reinfeldt pratar om, men man kan ju tycka att far och mor borde stämma i bäcken innan det kommer dit.
Vissa fördomar har alla och jag erkänner att det här är en av mina. Jag kan antagligen inte göra mig av med den heller, den sitter där den sitter efter en del jag sett och hört.
Aud: Jo men det ligger nog något i det med måttstockar. En svensson som dricker öl varje kväll är ett fyllo, en mer priviligierad som tar sina whiskyn varje kväll "slappnar av efter jobbet". En priviligierad som stjäl på en affär "mår dåligt" en svensson som gör detsamma är kriminell. Undantag finns som alltid, men detta är nog ofta hur det ser ut.
Nej ER har inte blivit dömd, men jag kan i ärlighetens namn inte förstå varför han inte blev det i det sista tumultet då det fanns vittnen på plats som upplyste om hans inblandning.
Med tanke på att han redan i ung ålder rände på stan mitt i nätterna, drack, slogs, hotades,misshandlades, påtalade hur ful och äcklig Mona Sahlin var (med efterföljande skryt att hans pappa körde över henne i valet), hur han hatade blattar, hur han sa han skulle kunna döda folk, hånade en avliden ungdom etc etc, så är det ganska uppenbart att grabben har stora problem. FRs uppfattning om kriminella ungdomar ska behandlas är utegångsförbud och fotboja (bra idé tycker jag):
– På så sätt visar man mycket snabbt att det blir en reaktion och att brottslighet får konsekvenser
Helt rätt, men han pratar om en sak han inte lever efter själv och då är han inte trovärdig i mina ögon. Varför hindrade han inte sin egen son från att gå ut, både för att skydda omgivningen och sonen? Varför satte han inte datorförbud? Varför har han inte gjort allt han kan för att minska ungdomsbrottsligheten genom att starta i sin egen familj?
Catta & Aud: Men jag ser faktiskt möjligheten att Fredrik vill ha detta att ta till för att han inte har haft några medel mot sin egen son. EF har väl vetat sina rättigheter och kanske t o m sagt, ha ha det händer inte mig något för jag är bara 17 år gammal. Så jag ser det som en stor möjlighet att FR pratar från sitt eget perspektiv. Han måste ju vara fullt medveten om att det han säger även kommer att gälla för hans egen son.
Tycker också det är en bra idé.
Hmm: Det vete fan. Det verkar ju inte som han ens tagit till de mest enkla medel mot sin son. Ta tex detta med att vara hotfull och bedrövlig på nätet. Det kan åtgärdas mycket enkelt. Ta datorn. Äger ungen datorn så sätt då stopp för att använda internet/ström. ER har betett sig riktigt illa många ggr på nätet men ändå har han kunnat vara ute varenda dag och skriva.
Åker ungen på en fest, åk dit alt, skicka dit någon att hämta honom. Vägrar han följa med så ring då polisen. Men ER har kunnat fortsätta springa på stan på nätterna, gå på fyllefester osv ändå. Jag säger inte att det inte kan vara svårt att handskas med en stökig unge, men det finns en hel del man kan göra. Sen kan det hända att man gör allt man kan men det inte hjälper, ja då får man söka hjälp från annat ställe helt enkelt.
Eva: Ok då vet jag det då att om jag är på väg att slinka med tungan så det får jag förlänga det istället "Eve........rt"
Jag tror de flesta har något de inte gillar som i andras ögon kan tyckas banalt men så är det nog. Själv är jag inte så där jätteförtjust i "Mike" då tar jag hellre "Micke".
Men hatar något ord det vet jag inte om jag gör. Det ska i så fall vara det nya påfundet hen. Har vi inte splittrat män och kvinnor tillräckligt. Jag tycker tvärtom vi ska vara stolta över hon och han. Jag undrar vad det blir istället för henne och honom. Jag har inget hört om det men de har säkert något knäppt på gång.
Catta och Hmm. Ja utegångsförbud borde funka. Reinfeldt har råd att hyra in en vakt att sitta utanför dörren. Att förhindra datortillgång helt kan vara svårt, det finns bibliotek och man kan låna kompisars Iphones. Men då blir det en veckas utegångsförbud extra. Nä, jag tror inte FR har ansträngt sig jättemycket, även om jag visst tror att Erik kan vara ett svårt fall.
Mikael. Det gamla henom förstås.
Det har jag hört sedan 70-talet. Men när jag tänker efter vill nog "hennarna" inte använda det, för det har alltid haft en hånfull och negativ klang. Men om nån skriver hen så svarar jag med henom, och hannes eller hynnas som genitiv. Blir kul texter det.
Catta: Det är uppenbart för alla att FR inte har gjort det ha ska/ kan ang hans son.
Hmm: Ja det är nog svårt att komma ifrån. Med det inte sagt att det är lättare för honom än för någon annan att handskas med obstinata ungar .
Jag är personlig bekant med Amanda och hennes mor. Amanda är ingen slyngel. Hon är både trevlig och väluppfostrad. Artikeln var en del i ett skrivprojekt. Så delades den av Gina Deravi så var Cirkusen igång.
Det Amanda har gemensamt med de ungdomar hon skriver om är att hon växt upp i en splittrad familj.
Var är föräldrarna? En fråga som ställs i artikeln. Där någonstans ligger den centrala frågan. Var är papporna kunde man också säga? Varför växer våra barn upp utan eller med mycket liten kontakt med sin biologiska pappa? Vem är skyldig till den familjeförintelse och den demonisering av fäder som ägt rum de senaste decennierna?
Kanske ett patriarkat ibland också kan vara något bra och nödvändigt?
Hur kan vi förvänta oss att ungdomar skall veta hur man uppför sig när det inte finns någon som visar dom? Den ungdom vi har är bara en spegling av de vuxna vi är.
Jag tycker Amanda ställer en del relevanta frågor i artikeln. Tyrärr kommer det bara att mynna ut i en tramsdebatt där alla de relevanta frågorna nogsamt undviks.
Daddy: Nej jag tror inte Amanda är nån större (eller mindre) slyngel än någon annan tonåring. Det folk störde sig på (och jag också vid en första anblick ) var väl att det framstod som lite coolt att kasta snöbollar på polisen med uppdragna jackor, hoppa på bilar , käfta osv.
Debatten är som du säger intressant. Varför gör dom så här, varför visar dom inte repekt, vad saknar dom?
Ang pappor så skulle jag tippa på att det är väldigt olika varför de inte finns i vissa familjer. Det handlar inte alltid om att de fråntagits rätten, ibland bryr dom sig inte, ibland flyttar dom långt bort, ibland vill ungen inte ha kontakt, ibland har mamman satt stopp för det osv. Men ang alla de ungar som var ute på det här upploppet så har vi ingen aning hur det ser ut i deras familjer.
Jag tror du skulle bli förvånad Catta om du fick se svart på vitt hur få fäder det är som sviker sina barn frivilligt. Och jo det går visst att se hur det ser ut i familjerna. Inte i detalj men i stort. Vi vet att Sverige har mest ensamhushåll i världen. Dit räknas även de ensamstående mödrarna. Vore det inte intressant att ta reda på hur det har blivit på det sättet och vad det får för konsekvenser för samhället?
Det tycker jag, men inte dom som sätter debattagendan.
Observera att en pappa behöver inte personligen ha fråntagits rätten till sina barn, men så länge modern är norm och fadern ses som hot och nödvändigt ont, så länge kommer färre fäder att axla ansvaret för barn efter en separation. Du ser ju vad jag tvingas gå igenom för att FÅ göra det. Jag kan inte klandra någon som väljer att inte utsätta sig för det helvete det innebär att kräva lika rätt som mamman på det området. Det skulle ingen som gått igenom det. Jag lovar.
Daddy: Och även när pappor har laglig rätt, dvs delad vårdnad, så har de i de stora frågorna oerhört lite att säga till om såvida de inte vill dra det till domstol, och då är det oftast för sent i för den aktuella frågan och barnet har vuxit till nästa nivå redan.
Exakt.
Daddy: Personen jag pratade om i telefon var ingen kvinna, det var en man. Jag tar det senare.
Angående att svika sitt barn. Jag tror det ligger nånstans mitt emellan det ni säger. Dessutom får man inte glömma en sak som inte vill veta av. Det finns en massa kvinnor som lämnar sina barn också men det verkar inte lika intressant. Fråga bara min granne 100 meter från mig. Hans tjej träffade en ny snubbe och övergav både honom och den lilla flickan. Trots det får han kämpa som ett djur för rätten till sin dotter. Han kan inte göra ett skit utan extjejens tillstånd trots att hon skitit helt i dottern i flera år.
Daddy: Generellt kanske det är få men det finns alla sorter. Vad jag menar är att så fort en pappa inte finns i bilden behöver det inte nödvändigtvis bero på att han inte får, det finns dom som också väljer bort det själva av olika orsaker, precis som att det finns mammor som gör detsamma.
Jag menade att just vad gäller ungarna i upploppen så vet vi väl inte hur det ser ut i just deras familjer? Det var mycket invandrarungdomar, och där är det väl inte lika vanligt att det är ensamstående mödrar (ren gissning ) som i svenska familjer ? Invandrare håller väl oftare ihop vare sig de egentligen vill eller inte ?
Jag tycker det vilar något motbjudande över ungdomen. Då snackar jag i rent generella termer. Unga människor tror alltid att deras generation spelar en huvudroll i mänsklighetens utveckling. De tror att historiens gång endast varit ett led att nå fram till just deras födelse och att derat tankar är historiskt avgörande. De tror att de kommit på något nytt.
Jag har själv varit ung för inte alls länge sedan och jag minns hur det var. Det ungdomliga övermodet kommer sig av en skriande brist på insikt om tidens gång.
Joe Black: Haha ja faktiskt, men alla har varit unga och alla har nog haft den synen på sin generation
Att man lever i en generation som är banbrytande på något sätt. Fast så är det väl till viss del också, det händer ju nya saker hela tiden, utvecklingen går framgår och tekniken likaså.