Den psykiska ohälsan för kvinnor “mitt i livet” fortsätter att öka kraftigt och leder till sjukskrivningar, skriver SvD i dag. Kvinnor har dubbelt så hög sjukfrånvaro som männen. Och nu ska det utredas vad det kan bero på.
Utredningen som ska vara klar före årsskiftet ska även ge svar på vilka yrkesgrupper som är värst drabbade, exakt vilka åldrar det handlar om och hur långa sjukfallen är. Och hur mycket som är arbetsrelaterat.
Jag tror ju att privatlivet är en minst lika stor bov i dramat som arbetet, om inte större många gånger. I dag ska vi arbeta heltid. Ta hand om småbarn. Stressa med trötta ungar på morgonen innan man kommer iväg på skola/dagis. Komma ihåg gympakläder, skolutflykter och läxor. Sedan ska man jobba en hel dag. Stressa iväg efter jobbet och hämta ungarna. Se till att det kommer mat på bordet, att det är hyfsat städat hemma, handla, diska, tvätta. Skjutsa på fritidsaktiviteter, och för att vara en riktigt bra förälder måste ju ungarna ha åtminstone två fritidsaktiviteter. Sen ska man förstås vara konstant tillgänglig på telefonen, ha stenkoll på mailen och inte att förglömma tala om på Facebook för hela världen vad man gör,vad man ätit och hur bra man har det .
Sen måste man förstås se till att vara lite attraktivför sin partner också. Inte för trött, inte på dåligt humör av all stress, se fräsch ut och hitta på lite överraskningar så inte förhållandet dör ut helt. Kanske har man en förälder eller mor/farförälder som behöver hjälp också. Också ska man få ekonomin att gå ihop för det kostar ju att köpa allt det här man måste ha också som stor tv, snygg bil och moderiktiga kläder. För att inte tala om att ens hem bör se ut som det är taget ur en inredningstidning. Extra plus i kanten får man om man är engagerad i något ideellt arbete eller någon styrelse. Också ska man sitta och avundas allt det där man önskade att man hade, avundas de andra som alltid verkar ha det mycket bättre. Ett bättre jobb, en bättre partner, snällare ungar, mer städat hemma. De som verkar ha hur mycket ork som helst, som alltid tycks vara så jävla nöjda. De som inte alltid är slutkörda och trötta.
Och detta tycks vara oavsett om man har enhjälpsam partner eller inte. Folk måste lära sig att tagga ner. Det viktiga i livet är familjen och vännerna, allt annat är en bonus eller en belastning. Du dör inte om du inte har telefonen igång 24/7. Inte heller om du skiter i att kolla mailen på en vecka. Du dör definitivt inte om du inte uppdaterat din Facebook med senaste middagen eller kloka ordspråk. Och inte heller om du inte har stenkoll på vad alla dina (oftast ytliga) Facebook-vänner gjort eller ska göra. Ingen kommer dö av att du inte lägger upp bilder på ungarna eller husdjuren på Instagram varje dag heller, eller knappar in fyndiga ramsor på Twitter, Du behöver inte vara tillgänglig och synlig för hela världen dygnet runt. Du behöver däremot vara tillgänglig för dig själv och dina närmsta.
Där tror jag en stor del av den psykiska ohälsan kommer in. Det är en massa totalt onödig stress som du själv skapar många gånger i din strävan att vara och ha allt som “alla andra” har. Jag tror de sociala medierna har en stor del i det också. Man ser hur bra alla andra verkar ha det, hur fint de har hemma, hur nöjda med livet alla verkar vara. Man undrar vad man gör för fel själv som inte kan ha det så. Varför man själv inte orkar när alla andra verkar ha en outtömlig energi. Så vad skulle jag vilja säga till folk då? Jo:
- Många visar upp en fasad på tex Facebook . Allt är inte vad det ser ut att vara.
- Ytterst få vill visa att de inte orkar med alla krav, det är ett tecken på svaghet och vem vill medge det? I dagens samhälle ska man vara stark och energisk.
- Bakom fotot på de glada barnen i soffan så finns förmodligen ungar som tjatar, bråkar, trotsar och stökar, precis som dina.
- Bakom den fina tallriken med mat och de levande ljusen så har det förmodligen stått en “kock” och svurit för att h*n brände sig, för att såsen kokade över, för att nån har snott alla tändare igen.
- Bakom den nya bilen finns ofta en stor skuld där folk sliter med avbetalningarna
- Bakom orden “Min älskade make/maka” finns förmodligen samma trubbel i förhållandet som hos alla andra
- Bakom det glada “ Åh idag har jag städat heeela huset” följt av en stor smilegubbe, finns förmodligen en helt utpumpad människa.
- Bakom den där konstant positiva människan så finns troligen en massa bekymmer som hos alla andra, skillnaden är att för vissa är fasad viktigt, medan andra inte orkar ha en fasad
Det handlar om att prioritera för att inte bränna ut sig och hamna i depressioner, ångesttillstånd och annat. Det viktigaste bör vara familj och vänner. Att ha en inkomst så man klarar sig. Att ge sina barn det de behöver för att må bra, inte bry sig så jävla mycket vad alla andra verkar ha. Resten kan man bry sig i om man har tid, lust och ork. Livet är ingen tävling i vem som har mest, vem som ser bäst ut, vem som bor finast eller har lyckats bäst karriärmässigt. Ingenting av det kan du ta med dig när du dör vilket som. Däremot har du att välja på att leva ett bra liv utan stress, eller bränna ut dig i din strävan att ha en både materiellt och socialt snygg fasad att visa upp.
Loading ...
Vad har du haft för partner? Har han inte hjälpt till med någonting? Aldrig lämnat eller hämtat barnen, lagat mat, diskat, städat? Kört barnen till träningen? Har han bara väntat sig en snygg fru som sätter maten på bordet? Jag tror nog de flesta män i Sverige gör sin del av allt det där, men ändå är dom hälften så sjuka, så det kan knappast vara anledningen till att kvinnorna mår så mycket sämre. Men Sverige har världens högsta andel ensamhushåll, icke att förglömma. Och är man ensam mamma så blir det nog jäkligt körigt att hinna med allt det där.
Jag tycker det är märkligt att just här i världens mest jämställda land mår kvinnorna sämre och sämre. Borde det inte vara tvärt om?
"Hjälpt till" var ordet. Hur ofta hör man att frun hjälper sin man med hushållsarbetet?
Nej, kvinnan har fortfarande huvudansvaret, vems fel det är en annan sak.
Sedan ska man inte glömma att det tar på kraft och framtida hälsa att bära, föda och amma barn.
Anita
Mycket bra skrivet. Populärfilosofen Alain de Botton har en bok om ämnet från 2004, Status Anxiety. Läsvärd.
"Status Anxiety discusses the desire of people in many modern societies to "climb the social ladder" and the anxieties that result from a focus on how one is perceived by others. De Botton claims that chronic anxiety about status is an inevitable side effect of any democratic, ostensibly egalitarian society."
Varför kvinnor har högre sjukfrånvaro vet jag inte säkert, men det kan vara relaterat till att kvinnor gärna berättar om hur de mår och att läkare gärna sjukskriver kvinnor.
Ansvaret för logistik och planering är nog svaret. Vems felet är att kvinnor fortfarande tar eller har det större ansvaret när det gäller det vågar jag inte ge mig in på.
Finns en bok om det som handlar om att kvinnan säger upp sig som planerare, den är kul och igenkänningsfaktorn är relativt hög.
Viktoria: Om det du skriver är sant, menar du att kvinnor är olämpade för att ta ansvar för logistik och planering i familjen eller att av alla uppgifter en människa kan ha ansvar för så är det den uppgift som med störst sannolikhet leder till psykisk ohälsa?
Enligt SCB arbetar män i genomsnitt mer än kvinnor sammanlagt. Gifta småbarnsfäder och ensamstående mödrar ligger på samma värden.
Daddy: Inte jaga upp dig i onödan nu, ser du inte att jag skrev "Och detta tycks vara oavsett om man har en hjälpsam partner eller inte". Och idag har jag en väldigt hjälpsam partner, jag skulle nog vilja påstå att vi delar på det mesta. Fast ingen av oss grinar om den andre är lite latare en vecka heller. Men jag har levt både ensam med barn och med en jävligt slö partner också så jag har testat alla varianter. Men det kan bli körigt även om man är två om man har ett par ungar och bägge jobbar heltid.
Anita: Fast bägge hjälps väl till? Den som påbörjar ett arbete får hjälp. Om sambon skottar så kan jag säga att jag varit ut och hjälpt till just eftersom det oftast är han som påbörjar det. Ang huvudansvaret så tycker jag att det är något man skapar själv. Vi har ofta lika förmågor, vi är ofta olika bra på saker. Jag har uselt minne alltså tar sambon ansvar för att komma ihåg saker och ting. Sambon är usel på att lägga papper där dom ska vara, alltså tar jag ansvaret för det osv. Ang barn så har jag bara ett men min mor fick 6 st. Jag vet inte på vilket sätt det tog på hennes hälsa mer än möjligen oron för att saker skulle hända när vi var mindre, men ammar gör man ju ett visst antal månader så det är ju inte direkt ett livslångt åtagande.
Viktoria: Tror du det kan vara så att kvinnor i högre grad vill ta ansvar för vissa saker så de får det på det sätt de vill ha det? Jag kan vara så i vissa avseenden. Jag vill städa toaletten tex så det blir "riktigt". Men egentligen är jag övertygad om att det blir lika riktigt om sambon gör det, men kanske inte precis som jag vill ha det. Som jag ser det har man alltid ett eget val, även vad gäller huruvida man ska dela på en uppgift eller inte. Tycker man att något är ett så stort problem att man far illa av det så får man ju ta upp det och kan man inte komma överens ja då är det väl tveksamt om man ens ska leva ihop.
Lavazza; Jag vet inte om läkare är mer benägna att sjukskriva kvinnor, däremot tror jag du har en poäng i att kvinnor har lättare att tala om hur de mår, jag tror att många män inte vill "gnälla" de ska lösa sina problem själva i större utsträckning. Deras psykiska ohälsa kanske slutar i en hjärtinfarkt istället.
Lavazza: Jag menar att den arbetsuppgiften inte räknas i obetalt eller betalt arbete, men den är alltid där så att ta ansvar för den är ett konstant jobb. Och av alla "arbetsuppgifter" jag har så är det den som gör mig mest utmattad.
Sedan har du säkert rätt i att kvinnor är sån pass kloka att de söker hjälp när de mår dåligt.
@ anita
bra sagt!
sedan tror jag att kvinnor som jobbar inom vården har betydligt svårare att släppa jobbet på fritiden med. Om man vårdar gamla/sjuka/barn tex skulle jag ha svårigheter med att sluta tänka på den patienten som har så ont eller barnet som har problem hemma. Järnbalken på bygget tror jag inte orsakar så stor oro.
Catta: Tror att det är en viss vana i att kvinnor gör det och att det till stor del är ett självpåtaget ansvar. Och om någon tog ifrån det ansvaret från mig skulle jag nog vilja lämna bort det men det är också ett visst behov av kontroll och det skulle vara svårare att lämna bort. Nu har ju jag inget val så det är bara att fixa, men nog blir jag mer utmattad över att behöva ha koll hela tiden än att arbeta och då jobbar jag en hel del.
Maria: Ja just det där med att inte kunna släppa jobbet har iaf jag haft problem med just för att jag jobbat med människor. Fast jag kan å andra sidan se att sambon också konstant har jobb i huvudet, han kan vakna kl 4 på morgonen och tänka på olika lösningar på jobbet, så jag vet inte om det är särskilt för kvinnor egentligen.
Viktoria: Ja men det är det jag menar, jag tror inte alls det är ovanligt att man själv bestämmer att man vill ha kontrollen och ansvaret för vissa delar för att man bara litar på sig själv att det blir gjort. Ungefär som jag när det handlar om att vattna blommor eller dammsuga. Sambon gör det, men inte alltid på det sätt jag vill
ja fast din sambo är väl chef/egenföretagare? Där tror jag inte det är så stor skillnad mellan könen när det kommer till att vara stressade och att gå in i väggen. Har sett det själv på nära håll, hur de lever med jobbet konstant. Och hur kul det än är så hamnar de till slut på akuten för att de tror de fått en hjärtattack.
maria: Ja men han var likadan innan, i alla år har han haft jobbet med sig hem. Även en tidigare partner var likadan, det pratades jobb konstant.
Funderar lite på det här med psykisk ohälsa. Jag tror nog att det är många fall som det du skriver stämmer. Folk (många gånger kvinnor då) har egna krav som kommer från dem eller som de förväntar sig att samhället har på dem att de ska leva upp till. Och sen är det många som är sur för att man inte får tillräckligt med "hjälp" att klara av dessa krav. Istället för att kanske tillsammans komma fram till vad som är rimligt att man ska klara av tillsammans.
Men man fokuserar så mycket då på den kvinnliga ohälsan, medan fortfarande är det väldigt mycket fullbordade självmord hos män. Det tycker jag personligen tyder på en viss psykisk ohälsa med. Dessutom så är det många gånger man läser om brott som begås av psykiskt sjuka där det är män som begår brotten. Det finns även kvinnor, men jag upplever att det är fler män i alla fall i media. Vad är det som gör detta?
Det känns som vi lever i ett hårdare samhälle där det är lättare att slås ut - och jag skulle vilja förstå vad det är som händer, och hur folk tas om hand när det har blivit för mycket. All denna medicin som skrivs ut - vad gör den? Har man koll på vilka andra mediciner folk har och hur de fungerar tillsammans?
Läste en artikel igår som tyvärr inte längre finns tillgänglig om att Sverige låg väldigt långt ner på listan på antal besök hos doktorn. En cancerpatient hade haft 82 läkare involverade och där hade man skrivit ut mediciner som krockade och gav psykos - och sedan skrev man ut nya mediciner mot psykosen. Vem upptäckte att det måste vara medicinen? Frun, som jobbade med sådana saker slog till sist larm, och efter några veckor så kollade man upp vad hon velat att de skulle kolla direkt. Och jag tänker på det - och funderar på hur bra det kommer att bli för personer som redan är utmattade att komma in i denna sjukvård och försäkringskassa-karusell och undrar hur mycket högre krav det kommer att bli på dem.
Och plötsligt inser jag att det kanske är rationellt att begå ett våldsamt brott i det läget, för då kan man i alla fall räkna med att man får hjälp.
Trollan: Ja jag tror man ofta upplever också att man måste vara på ett visst sätt för att "duga". Jag tex kände alltid att jag måste vara en dubbelt så bra mamma för att duga. Jag måste vara lite bättre än de som levde i en familj just för att varje gång det var något så kom det "ja men du är ju ensamstående mamma". Som om man måste visa att okej, nu har jag ställt till det så vi lever ensamma, nu måste jag visa att jag klarar det ändå.
"Och sen är det många som är sur för att man inte får tillräckligt med “hjälp” att klara av dessa krav. Istället för att kanske tillsammans komma fram till vad som är rimligt att man ska klara av tillsammans. "
Precis vad jag menar. Det är väldigt ofta man hör (oftast kvinnor) säga att de inte får hjälp, att de får dra hela lasset. Så kan det säkert vara i många familjer också, men samtidigt så går det att åtgärda. Man blir inte sämre behandlad än man tillåter. Skulle jag få ta allt ansvar hemma så skulle jag helt enkelt säga att " Nu får du börja hjälpa till, annars kan du bo här själv".
Jag betvivlar inte att väldigt många män lever med psykisk ohälsa. Däremot tror jag att de är aningen sämre att söka hjälp för det. Att det fortfarande tyvärr finns många som anser att psykisk ohälsa är ett tecken på svaghet och att bilden av att en man ska vara stark i alla lägen lever kvar lite för mycket.