Gränser, spärrar och sociala normer

I samhället har vi vissa uttalade och vissa outtalade gränser, vi har sociala normer som de allra flesta ändå följer. Vissa gränser är medfödda andra lär vi oss under uppväxten och ibland i vuxen ålder. Jag menar omgivningen skulle ju bli ytterst brydd om jag tex som vuxen människa gick fram till en person på gatan och sa “Vilken ful näsa du har, gud vad konstig du ser ut”. Vore jag förståndshandikappad eller fem år kanske de inte skulle fundera så mycket. Men vissa saker gör man liksom inte bara om man är vuxen och normalbegåvad. Det är inte olagligt att säga så till någon, men det är socialt oacceptabelt. De allra flesta i samhället skulle inte göra så.

Nog har väl alla gått över de här sociala gränserna någon gång. Man kanske vräkt ur sig något ogenomtänkt i ren ilska eller man kanske tagit ett dåligt beslut i ett svagt ögonblick. Men det är skillnad på det och att ideligen kliva över alla gränser och dessutom tycka att det man gör är okej, och att inse att man kanske gjorde något dumt där, be om ursäkt till de drabbade och lära sig av misstaget.

På nätet där alla slags människor faktiskt florerar så ser man de här gränsöverskridande människorna lite här och där. Människor som konstant bryter mot alla sociala normer, som inte har de här spärrarna som de allra flesta faktiskt har. Man ser dom på bloggar, i diskussionsforum, på twitter och i kommentarsfält. Vissa har man sett i åratal med samma gränsöverskridande beteende år efter år. För varje ny grej så tänker man att “Nu har den väl ändå gått så långt man kan gå över gränsen” för att sedan se det komma något nytt som är snäppet värre ändå trots att man inte trodde det kunde bli värre.

Det finns ju en förklaring till det mesta och de flesta beteenden tänker jag. Människor är dels genetiskt uppbyggda och dels socialt uppbyggda. De bägge delarna bidrar till den vi är. Så varför följer de flesta de sociala normerna och de här andra inte? Vad är det som saknas när man gång efter annan visar sig sakna de här normala spärrarna och kliver över dessa gränser för vad som är socialt accepterat?

Det första är väl att vissa människor faktiskt föds med en oförmåga att känna empati för andra. De kan inte sätta sig in i andras känslor helt enkelt. De kan inte se vilka konsekvenser deras beteende kan ha för andra, de ser bara sina egna behov. De kan inte sätta sig in i mottagarens känsla när den får höra att den är ful. Deras eget behov av att få tala om det är enda de ser.

Det andra är vad man fått med sig rent socialt under uppväxten. Man kanske inte haft någon som lärt en att ta hänsyn till andra, att bry sig om andra, att det inte är okej att trampa ner andra för att nå sina egna mål. Man ser alltså inte problemet med att säga och göra vissa saker av den enkla anledningen att man är uppväxt i en miljö där ingen lärt en de sociala normerna.

Det tredje är att man har en Narcissistisk ådra. Man anser sig helt enkelt vara lite förmer än andra, man vet lite mer än andra, man ser allt det här ingen annan ser. Alltså är allt man gör okej, fast det är dom andra för dumma för att fatta. Ingen ska minsann tala om att det man gör är oacceptabelt.

Det fjärde tror jag är det gamla vanliga. Man är bitter på livet, bitter för att det inte blev som man drömde om, man känner sig orättvist behandlad, man har inte fått det man förtjänar. Man mår inte bra och det enda sättet att må bättre är att få andra att må sämre än en själv. Alltså går man över normala gränser för att nå sitt mål att må bättre själv.

Det femte är nog bara helt enkelt ren och skär egoism. Man skiter i andra, man sätter sig själv och sina egna behov först av allt. Före sin familj, före sina barn, före sina vänner. Vad jag vill är det viktigaste och jag skiter i vad jag måste göra för att uppnå det jag vill.

Och slutligen det sjätte handlar om förståndshandikapp, ungdomligt oförstånd, missbruk eller svår psykisk störning. Alltså där det finns medfödda skador, omognad, svår sjukdom eller substansbetingade orsaker.

En sund och frisk person har gränser den aldrig skulle kliva över oavsett vad den skulle vinna på det. En stark gräns är att man aldrig ger sig på (vare sig verbalt eller fysiskt), utnyttjar eller lurar en gammal människa, en handikappad, ett barn eller en sjuk person. Det är en social norm som bör vara bland det som är mest tabu i ett samhälle. Ett annat samhälleligt tabu är att man inte pratar illa om de döda, eller sparkar på någon som redan ligger. Ganska sunda tabun som jag tror de flesta tycker är rimliga.

Men vissa ser inte alls problemet att kliva över de gränserna. Varför? Har ni gränser ni aldrig skulle gå över för att nå era mål? Jag tar några exempel:

1) Du hatar ditt ex tillika ditt barns pappa/mamma. Du vet att du kommer slippa denne om du får ditt barn att berätta en lögn om personen. Lögnen kommer förvisso att göra att du får ditt barn att ljuga och kanske skapar en påhittad verklighet som barnet kommer ta med sig, men du kommer slippa ditt hatobjekt för gott. Personen har alltså inte gjort barnet något, men den har gjort dig något, ljugit varit otrogen eller vad det nu må vara. Skulle du göra det?

2) Du och en mycket god vän har sökt samma jobb, ett jobb du verkligen vill ha. Du vet att din vän har lite större chans att få jobbet. Men din vän har sagt något i förtroende till dig, något som skulle minimera chansen för denna att få jobbet om du bara berättar det för chefen. Skulle du göra det för att nå ditt mål att få den där tjänsten?

3) Din vän ligger svårt sjuk och är inte riktigt sig själv. Du ligger efter med räkningar och skulle verkligen behöva pengar som du vet att din vän har. Skulle du fråga din vän om pengarna trots att du vet att h*n inte riktigt är vid sans?

4) Du har en person du verkligen innerligt avskyr. Personens anhörige har avlidit i en svår sjukdom. Du tycker personen är jävligt dryg och kaxig, skulle du håna den döde för att du tänker att det skulle bli en känslomässig käftsmäll för ditt hatobjekt och att det kanske skulle få tyst på personen ifråga?

5) Du vill verkligen göra något, det är inte livsviktigt eller nödvändigt, men det skulle kännas bra för dig personligen. Samtidigt vet du att det finns en risk att det skulle skada din familj på sikt. Du vet att de skulle hata att du gjorde det och att det går emot allt de står för. Skulle du ändå göra det?

Jag kan lätt svara nej på alla ovanstående. Det är helt självklart och jag skulle inte ens behöva fundera en sekund på det. Det finns många sätt man kan nå sina mål på, vissa sätt kanske tar längre tid, är lite svårare, lite bökigare, ger inte resultat lika snabbt, men de skadar ingen annan. Vissa sätt kan ge snabbt resultat, ge en stjärnsprakande effekt för stunden, de kräver minimal ansträngning, men de skadar andra. Var och en väljer sätt att nå sina mål utifrån förstånd. Men det var och en också får göra är att ta konsekvenserna av sitt handlande. Det kommer man aldrig ifrån…

This entry was posted in Lite av varje and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

<----Välj en bildfil (JPG)