Bakvänt resonemang leder till mänskligt lidande

Aftonbladet har haft flera artiklar nu om självmorden bland unga, och det är sorglig läsning.  Mår man inte bra så är det inte lätt att varken kämpa för att få hjälp eller tro på att det ska bli bättre. Är man dessutom ung och kanske inte har så mycket livserfarenhet så kanske steget till självmord är kortare. När man är vuxen så har man levt i fler år och man har oftast varit med om fler ups and downs, man kan ha en annan erfarenhet av att veta att det faktiskt brukar vända förr eller senare även om livet just nu känns åt helvete.

Ibland handlar det om bestående sjukdomar som inte kan botas fullt ut men det finns mediciner och/eller terapier som gör att man kan bli mer stabil och må betydligt bättre. Ibland handlar det om ensamhet, rädsla, dålig självkänsla, ospecificerad ångest, nedstämdhet. Det är tillstånd som faktiskt går att få bukt med, och tillstånd som man faktiskt kan komma ur bara man får hjälp.

Det jag är orolig för är hur lätt det är att kraftigt medicinera unga människor utan att ge dom särskilt mycket hjälp utanför medicineringen. Dels för att vi vet inte hur medicinerna påverkar unga människor i längden och dels för att jag helt enkelt menar att vid vissa tillstånd så är tung medicin inte lösningen på problemet, utan endast något som löser det tillfälligt, grundproblemen finns kvar.

Vissa behöver medicineras, men det allra viktigaste glöms ofta bort. Nämligen den långsiktiga planeringen, uppföljningen, att gå till botten med vad som är grundproblemet i de fall det inte handlar om specifika sjukdomar med ex depression och ångest i sjukdomsbilden . Det handlar förmodligen om resurs –och ekonomisk brist. Det kostar att ha en unge på behandling eller inneliggandes på sjukhus. Men det är så dumt för vad kostar det inte om en ungdom mår dåligt i 15 år för att den inte får rätt hjälp direkt? Där kan vi snacka om stora pengar. Det här bakvända resonemanget att spara pengar leder till massor av mänskligt lidande.

Detsamma gäller egentligen vuxna i den här situationen. Låt säga att jag går igenom en svår skilsmässa. Jag mår fruktansvärt dåligt av det och är nedstämd, har ångest, orolig för hur jag ska klara mig. Det är en normal reaktion och handlar helt enkelt om att acceptera att just nu är det åt helvete, jag mår skit.  Men det är inte ett tillstånd där jag anser att man ska medicineras med lugnande, sömntabletter osv under en lång tid. Känslor är en del av livet och man varken ska eller bör mota bort känslor som är rationella och normala. Där menar jag att det är en bättre långsiktig lösning att få prata med någon och kanske bara få medicinsk hjälp i den akuta fasen.

Psykiatrin överlag är på gott och ont. Den räddar många liv, men som jag ser det så finns det också ett icke-agerande som indirekt dödar. Hur många gånger har vi inte läst att mördare sökt psykiatrisk hjälp innan men inte fått hjälp? Hur många gånger har inte allmänhet/anhöriga larmat om att en person inte alls mår bra, utan att få respons, vilket sedan lett till katastrof? Hur många gånger har vi inte läst om unga som sökt hjälp för självmordstankar men skickats hem med lite piller och en klapp på axeln?  Jag har själv hört människor säga att “Ska jag behöva döda någon för att de ska fatta att jag behöver hjälp?” .Psykisk ohälsa kan leda till en desperation som är svår att förstå för den som aldrig varit där.

Sen är det väl så att i vissa fall så handlar det om personal som inte skulle ha jobbat med människor öht, i andra fall handlar det om en enorm brist på resurser där man tvingas att försöka prioritera och helt enkelt får chansa. Jag personligen har aldrig fattat de här besparingarna man alltid strävat efter inom psykiatrin. Man drar ner på platser, stänger avdelningar, flyttar akutpsykiatrin till större sjukhus. Samtidigt så mår unga allt sämre. Om man istället för snabba lösningar (medicinering och snabb utskrivning) satsade på ett långsiktigare tänk med att utreda grundproblematiken, ge den terapeutiska behandlingen som kan behövas, ger fler återbesök och inte skickar en och samma patient mellan 20 olika psykiatriker, så skulle man förmodligen minska långvarig psykisk ohälsa med en massa procent och därmed göra den absolut största besparingen, både ekonomiskt och vad gäller mänskligt lidande…

En annan viktig sak när det gäller psykisk ohälsa är synen på den. Fortfarande trots att det är 2014 och vi lever i ett upplyst land, så är det lite tabu. Och det finns massor av okunskap. Många tror fortfarande att det bara är att “rycka upp sig” eller “tänka på något roligt” så blir det bra. Eller att det räcker med att ge lite kärlek och vara positiv så kommer det gå över. Det funkar inte riktigt så. Vore det så enkelt skulle inte självmordsstatistiken bland unga vara så hög, för de har ofta massor av vänner och bra familjer. Men mår man dåligt så räcker det inte alltid till, man kan behöva mer än så. Jag hoppas att 2104 blir året när man börjar tänka lite mer långsiktigt istället för att titta på en quickfix och tillfälliga besparingar, och att man pratar mer om psykisk ohälsa. På senare år har kända personer gått ut och berättat om sin psykiska ohälsa och det är bra för det visar att det kan drabba precis vem som helst. Att man kan drabbas även om man utåt sett kan ha det hur bra och förspänt som helst. Att det handlar om insidan, inte om vad man har.

This entry was posted in samhälle och politik and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.
_______________________________________________________________________

4 Responses to Bakvänt resonemang leder till mänskligt lidande

  1. Hmm says:

    Apropå rättsspyk…

    http://www.dn.se/nyheter/sverige/kottyxa-hittad-i-soffa-pa-rattspsyk/

  2. Catta says:

    Hmm: Ja jag blir inte särskilt förvånad. Fast samtidigt så är det ju så jävligt att de faktiskt inte får visitera patienterna hur som helst, inte ens om de är dömda/misstänkta för grova våldsbrott. Den regeln tycker jag gott man kan ändra på och det vet jag att många patienter håller med mig om just för att de är rädda själva att bli attackerade. En visitation både på patienter och besökare när man är frihetsberövad med tvång får nog ses som ganska rimlig tycker jag. Det handlar ju både om patienternas och personalens säkerhet. Du kommer ju inte in på ett fängelse om du inte lämnar från dig telefoner, kameror, genomgås med detektor och gudarna vet allt. Det har ju med säkerheten, inte straffet att göra, så jag förstår inte varför detsamma inte ska gälla vid rättspsykiatrisk vård.

  3. Viktoria says:

    Man kommer ju själv ihåg hur dramatiska känslor man hade när man var ung. Första kärleken som tog slut men man trodde att det onda aldrig skulle ta slut. Än värre måste det vara för mobbade, de med psykisk ohälsa osv.

    Än värre är det nog att växa upp idag med det som finns på nätet, finns ingenstans att undkomma den mobbingen eller gör du ett misstag så kan bilder som är mindre bra för dig spridas.

    Att det kostar pengar att ta hand om unga som mår dåligt måste jag ifrågasätta kostar betydligt mer att inte ta hand om dem.

  4. Catta says:

    Viktoria; Ja där kommer ju internets baksida fram, den har nog fått många unga (och vuxna) att må extremt dåligt, som du säger, en text eller en bild kan få rena helvetet att bryta löst. Och det kan skapa mobbingdrev som är makalösa. Så har det varit åtminstone de senaste 8 åren. Undra när statistiken för ungdomar som mår dåligt började öka, jag kan tänka mig att det finns ett samband med nätet faktiskt.
    "Att det kostar pengar att ta hand om unga som mår dåligt måste jag ifrågasätta kostar betydligt mer att inte ta hand om dem." Ja men eller hur!!



-Håll en hövlig ton (i den mån det är möjligt!)
-Konstruktiv kritik är välkommet. Dock inte i form av "Du är dum i huvudet"...
-Tryck till på knappen vetja ---> bloglovin

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>