Journalister står inte längre för trovärdighet

2010 gjordes en undersökning på hur stort förtroende folk har för olika yrkesgrupper.
Förtroende yrkesgrupper

Som ni ser så ligger journalister bland de 5 sista. Att folk till och med har mer förtroende för politiker säger ganska mycket. Och trots mediernas ofta negativa skriverier om polisen så har de ett högt förtroende, även det säger en hel del.

Mätfel eller befogad kritik ?
Helena Giertta som är chefredaktör på tidningen Journalisten skriver 2012 bl.a att “Kanske kan siffrorna förklaras av mätfel i undersökningarna.” Kanske, men mest troligt är att medierna faktiskt inte har så mycket trovärdighet kvar på grund av att de inte är objektiva och trovärdiga i sin rapportering. Jag känner själv att jag inte längre litar på nästan något som står i medierna. Läser jag en artikel om en händelse då går jag in på nätet och googlar om samma händelse. När det är gjort och man granskat källorna med kritiska ögon får man inte sällan fram en helt annan sanning som medierna undanhållit. Då pratar jag alltså enbart om bevisade fakta.

Ivar Arpi har skrivit om ett av de trovärdighetsproblem medierna har, nämligen att det anses som fult att skriva om det vänsterextrema våldet, att det ska tystas ned. Medierna undanhåller alltså att det finns ett stort demokratiproblem där unga politiker utsätts för våld av extremvänstern. Inte bara unga Sverigedemokrater, utan moderater och liberaler också. Det i sin tur gör förstås att vanligt folk börjar tvivla på mediernas objektivitet och trovärdighet.Via sociala medier får vi ju veta att detta förekommer, att medierna då är tysta om det ger ju känslan av att det är viktigare för journalistkåren att värna sina privata nätverk och sin ideologiska ståndpunkt än att faktiskt leverera fakta till sina läsare. Inte minst så förminskar man de utsatta genom att låtsas som att det är en icke-händelse.

Att använda medieutrymme för personliga vendettor
Medierna låter också krönikörer få utrymme att skriva krönikor fyllda av hat, märkliga utpekanden, lögner och anklagelser och man börjar givetvis undra om det verkligen är rimligt att pressen ska vara megafon för upplevda personliga oförrätter.

Senast i raden var Fredrik Virtanens upplevda oförrätt, Joakim Lamotte skrev dock ett bra inlägg i den debatten. Och vem minns inte Babitz falsarier i en krönika. Den fick stå som en sanning. Hur som så fick hon ju även breda ut sig i tidningen journalisten, men efter mycket lallande (och stöd från twittrare!) fick jag in ett bemötande. Men då fick Babitz sen bemöta mitt bemötande med ÄNNU fler lögner? Det är vansinne. Jag tycker att medierna bör fundera på om man öht ska låta krönikörer använda sitt mediala utrymme till att bedriva personliga vendettor.

Nätverk och ideologier styr
För mig personligen känns det som att media nu består av en slags massa där “alla känner alla” mer eller mindre, man håller varandra om ryggen, blundar för vissa saker, hetsar mot andra. Det blev inte minst tydligt nu när man trots att tusentals protesterat mot Kakan Hermanssons uttalanden om polisen ändå inte skriver en enda rad om det i media, men man hakar på direkt när det visar sig att en polisanställd fyllt på en artikel om henne i wikipedia. Inte med lögner utan med fakta. Men man nämner inte med ett ord vad som föranledde detta.Kakan är nämligen allt man behöver vara för att få frikort i media: Kvinna, feminist, homosexuell och rejält vänster.

Detsamma minns jag längre tillbaka när Monica Antonsson skrev boken “Sanningen om gömda”, det blev uppenbart att Lisa Marklund inte hållit sig till sanningen, men ändå så stod medierna på den betydligt mer etablerade Lisas sida. Det är inte att vara objektiv, det är inte att vara trovärdig. Vi läsare skiter i journalisters ideologiska och politiska ståndpunkter, vi skiter i deras kamratrelationer till andra journalister, vi vill inte ha vinklad information, vill vill ha fakta. Vi vill veta om unga politiker misshandlas i ett försök att tysta deras politiska engagemang. Det är nämligen för de allra flesta minst lika viktigt att få läsa om misshandeln mot den unga liberala politikern som misshandeln mot den unga vänsterpolitikern.

Förtroende är något man förtjänar
Så om journalister vill ha förtroendet tillbaka, då bör de lägga sina personliga åsikter och ideologiska tankar åt sidan och börja arbeta utifrån de pressetiska regler de förbundit sig att följa. Några punkter känns särskilt relevanta.

1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.

13. Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter. Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld.

Avslutningsvis ska sägas att det fortfarande finns ett antal journalister som har hög trovärdighet och tar de pressetiska reglerna på allvar. Men utvecklingen är oroande…

This entry was posted in samhälle och politik and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Journalister står inte längre för trovärdighet

  1. Pingback: Sandstigs granskning av Researchgruppen | Cattasbubbla - Just read it !

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


<----Välj en bildfil (JPG)