Några av våldets konsekvenser

Alltså fan vad jag blivit skadad efter mordet på brorsan. Såna här små grejer som är ett direkt resultat av den händelsen. Det har ju gått ganska många år nu och själva händelsen som sådan tänker jag inte på jätteofta, men jag märker att jag har en massa grejer för mig.

I morse när jag slog igång datorn medan jag satte på kaffevattnet så ser jag en tweet från Aftonbladet.
Ung man

Direkt börjar hjärtat dunka snabbare. Det första som dyker upp i min skalle är sonen. Eftersom jag tränar på att få bort dom här ideerna så tänkte jag att nej, nu ska jag inte hysteriskt klicka mig in och läsa. Jag gick på toa och gjorde mig i ordning, hela tiden rusade tankarna “OM det är han då skulle ju nån ha ringt…Fast jag läste ju om brorsan flera timmar innan jag fick veta att det var han…så kanske dom inte identifierat honom än…nä nu får jag ge mig….Men han brukar ju inte ha ID på sig jämt….”.
Tog kaffe och satte mig och kollade, och det handlade om en helt annan del av landet.

Alltså så här är det varje gång jag ser såna rubriker. Och alla säger att ja men om det händer nåt så är ju du den förste att få veta. Nej det är inte alltid så. Det var precis så här det var när brorsan dog. Jag klev upp på morgonen och tog en kaffe och läste tidningen på datorn. Ser en rubrik om ett mord i Göteborg, läser att en “handikappad man” mördat en bekant. Tänker lite i förbifarten att “Det var väl nåt fylleslag”och läser vidare. Först senare mot eftermiddagen fick jag samtalet om att det handlade om brorsan.

När man en gång varit med om något hemskt så finns väl en inneboende rädsla att det kan hända igen. Ofta går vi ju genom livet och tror att vissa saker bara drabbar andra, men när vi väl upplevt en sak så inser vi att det faktiskt kan hända oss själva också, att vi inte är förskonade från livets jävligheter. Jag förmodar att många som förlorat en närstående i tex en tragisk olycka kan få samma katastroftankar.

Man blir rädd när det ringer från okänt nummer, när man ser en tidningsrubrik, när någon ringer och frågar “Har jag kommit till….”. Man blir rädd om personen inte svarar i telefonen på ett tag. Det blir som ett posttraumatiskt stressyndrom. I sommar, 12 år efter mordet, har jag för första gången varit ute i solen en hel del. Varje sommar sedan 2002 har jag alltid  haft samma känsla som jag hade då, stekande hetta när jag fick samtalet har renderat i en felkoppling i huvudet att stekande hetta är synonymt med att något hemskt kommer att hända. Ologiskt som fan, ja. Men inte desto mindre ett faktum.

Hur som så är det ganska påfrestande, både för mig och för sonen som får stå ut med mina nojor. Tidigare var han ju skittrött på mitt eviga kollande, nu är han ju så pass gammal att han förstår orsaken, att det inte handlar om att jag ska ha stenkoll på vad han gör utan att jag helt enkelt har en överdriven rädsla och ett onormalt katastroftänk. Men jag tränar på att få bort det, tränar på att försöka tänka logiskt och inte bara agera på impuls. Tränar på att inte tänka katastroftankar för att sonen inte svarar i telefonen. Och periodvis går det bra, andra perioder går det sämre.

Alla föräldrar är nog mer eller mindre oroliga för sina barn, men detta handlar alltså mer om totala katastroftankar där det inte bara handlar om oro utan det blir ren skräck, ofta flera gånger i veckan.En onormal och ologisk rädsla.

Men när jag lugnat ner mig och dragit en lättad suck, så tänker jag att det ju faktiskt är någon annan familj som precis fått eller kommer få beskedet att det var just deras son rubriken handlade om. Att deras mardröm precis har blivit sann. Och jag tänker att för många så är det bara ännu en i raden av tragiska händelser, för andra kommer det påverka resten av deras liv…

 

Det här inlägget postades i Brott & Straff, Livet hos oss och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

<----Välj en bildfil (JPG)

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.