Nej jag köper det inte…

För ett tag sen läste jag om ett par föräldrar i Sundsvall som misshandlat sina barn åtta och tre år gamla. Det framgick ganska tydligt vilka det handlade om då den åttaåriga flickan varit omskriven tidigare efter att hon blev svårt hjärnskadad och handikappad efter en sjukhusmiss. Flickan har assistenter dygnet runt. Mamma, styvpappa och mormor jobbar också som assistenter åt henne.

Hur som så framgår ju då att sex av flickans personliga assistenter går till polisen och uppger att barnen, främst den treåriga gemensamma dottern, men även det handikappade åttaåriga barnet, blivit misshandlade och dåligt behandlade av föräldrarna under 1 1/2 år. Anledningen att man dröjt så länge med att anmäla beror på att de dels känt en viss rädsla för mamman och pappan och att de beskriver det som att det blev normaliserat.Samt att mamman hela tiden pratat om de skulle tänka på tystnadsplikten”.

Ja möjligt att det var så men i min värld är det helt obegripligt ändå att åtminstone sex vuxna personer som har ett vårdande uppdrag, under så lång tid kan hålla käft om att barn misshandlas. Jag fattar det inte….

Mamman och pappan förnekar förstås all form av misshandel. Mamman medger att hon mår psykiskt dåligt och kan bli lite arg på treåringen, men inte att hon misshandlat henne. Hon försvarar även pappan genom att säga att han bara gett flickan “små lätta örfilar” för att flickan ska lära sig att visa respekt för honom.Och att i de fall de använt knuffar eller milt våld så har det varit i nödvärn för att skydda den äldre flickan.

Andra bilder kommer dock från assistenterna som beskriver hur pappan slår treåringen med flatnäven i huvudet, skrämmer henne så hon kissar på sig, hur mamman tar den nedkissade flickan från rummet och kastar henne i sängen. Hur mamman tar tag i treåringens nacke, trycker ner ansiktet i en chipshög och frågar vad fan det är för fel på henne. Hur hon kastar ett glas saft i hennes ansikte.De beskriver hur styvpappan satt foten på den handikappade flickans bröst och sagt “Jag ska döda dig”.

Nu har föräldrarna dömts.Villkorlig dom och samhällstjänst, samt att de ska betala 20.000 i skadestånd. Anledningen att de bara fick villkorligt var för att de är tidigare ostraffade och för att de levt under en psykiskt pressad situation. Jag skulle tro att barnen levt i en än mer psykiskt pressad situation när de hela tiden fått gå och vänta på nästa utbrott eller slag från föräldrarna.

Visst, jag förstår till fullo att det är fruktansvärt jobbigt att ha ett svårt handikappat barn, men det är ett val att då dra på sig ett barn till. Det är inte heller så att de fått dra hela lasset själv då de haft assistans åt flickan dygnet runt. Lilla flickan har gått på dagis och stora i skolan så andrum har funnits. De har varit två “föräldrar” i huset. Uppenbarligen funnits andra släktingar som ställt upp.Och inte minst har de haft alla möjligheter i världen att bara gå till myndigheterna och säga att “Vi måste få en paus, vi klarar inte detta”.

Så nej, jag anser inte att en “psykiskt pressad situation” ska vara någon slags förmildrande omständighet i detta fallet. Om mamman varit ensamstående och haft dåligt med hjälp hade jag kunnat förstå det, men inte nu. Ett och ett halvt år har barnen alltså (minst) fått leva i rädsla för utbrott och slag, föräldrarna skulle minst ha fått samma straff…

This entry was posted in Brott & Straff. Bookmark the permalink.

6 Responses to Nej jag köper det inte…

  1. Svart-Malin says:

    Nej jag köper det inte heller. Med stort hus och fasta jobb som assistenter så fanns inte någon ekonomisk stress eller otrygghet som många får leva med, och om man är åtta assistenter så kan man inte klaga på otillräckligt stöd heller vilket jag såg att några ville anföra till mammans försvar. Här är det nog så enkelt som att en ung flicka inte har klarat ansvaret efter att ha satt barn till världen alldeles för tidigt och gjort flera felaktiga val sen också. Kanske inte konstigt att hon inte klarar av situationen med dåliga förutsättningar från början, men tyvärr, då ska hon inte heller ha vårdnaden. Här måste samhället ta ansvar för barnens trygghet.

    Att ingen anmälde tidigare är obegripligt. Det där med tystnadsplikt kan de väl inte ha gått på? Det finns en anmälningsplikt när barn far illa som trumfar tystnadsplikten så jag fattar inte. Rädsla för ffa styvpappan låter troligare i så fall.

  2. Catta says:

    Svart-Malin: Det är säkert en viss psykisk press även om man har hjälp. Det har varit smärta, operationer, träning, nattvak osv. Men när man vet att det är så oerhört mycket jobb med barnet och så kommer fortsätta vara, varför väljer man då att skaffa ett barn till så tätt inpå? De är ju unga så de hade ju ingen panik att skaffa barn pga åldersskäl direkt.

    Jag känner att jag struntar i om de var rädda för mamman och pappan, det är vuxna människor som jobbar där, de är där för att vårda barnet och de har en anmälningsplikt. Jag fattar inte hur man kan se när någon ger småbarn örfilar utan att reagera direkt, kommer aldrig att fatta. Men man får väl vara glad att de gjorde det till slut ändå.

  3. Hanna says:

    Föräldrarna har fortfarande full vårdnad om båda barnen.

    Ett till syskon har kommit till världen.

    Nytt assistentbolag är anlitat.

    Allt är med andra ord precis som innan anmälan.

    Fruktansvärt att barnens säkerhet inte sätts i första rummet.

  4. Catta says:

    Hanna: Allvarligt?  Fruktansvärt i så fall. De har alltså dragit på sig en till unge trots att de inte pallade med de två de hade, och soc ser inga problem alls . Nu känner jag inte familjen men gör man som dom har gjort med barnen då handlar det inte om ”psykisk press” utan om något inneboende beteende. Socialtjänsten i Sundsvall har ofta agerat jävligt märkligt i alla år och i olika ärenden, men nog trodde jag att dessa barn skulle bli skyddade i alla fall. Hoppas dom har någon slags koll på familjen!

  5. Hanna says:

     

    Mig veterligen finns det ingen särskild koll på familjen. Styvpappan och mormorn är tillbaka och jobbar (tror jag har sett dem på skolan där äldsta flickan går.)

    Allt verkar vara precis som vanligt med andra ord. Inga konsekvenser, ingen säkerhet för barnen.

    🙁

  6. Catta says:

    Hanna: Det är fan i mig skrämmande och det gör mig vansinnig! Oavsett vad föräldrarna kommit med för undanflykter och ursäkter så måste det ju finnas en rädsla hos barnen att de ska brinna av. Jag hoppas förskole/skolpersonal är uppmärksamma då åtminstone, kompisars föräldrar osv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload the CAPTCHA.

<----Välj en bildfil (JPG)