Utseende betyder lite, personlighet mycket

Det är mycket prat nu om att vi kvinnor fostras till att behaga männen, att vårt värde ligger i utseendet och tillgängligheten (och knullbarheten som de säger), och att männen ratar oss som inte längre är i tiptop vad gäller utseende och kropp. Oss som tyngdlagen tagit ut sin rätt på vad gäller både bröst och röv. Där celluliterna och valkarna gjort sitt inträde. Att vi efter en viss ålder med lite barnafödande, bristningar, hängpattar och valkar, är helt ointressanta.

Men så är det ju faktiskt inte generellt. Kvinnor i alla åldrar hittar nya kärlekar hela tiden. Kvinnor i alla åldrar raggar upp one night stands. Sen är ju skönhet något ytterst subjektivt. Vissa gillar smala, andra föredrar mulliga. Vissa gillar stora pattar, andra föredrar små. Vissa tycker en stor röv är det sexigaste som finns, andra tycker små rövar är snyggare. Vissa gillar ett utseende som sticker ut, andra gillar den klassiska skönheten. Vissa tänder på en glad personlighet, andra på en intelligent. Vissa skiter fullständigt i utseendet.

Men vad man än gillar vid en första anblick så brukar de flesta ändå till syvende och sist fastna för personligheten, åtminstone när man passerat de 30. Kanske inte om det handlar om ett ONS, men om man är ute efter en längre relation. Du kan vara hur snygg som helst, ha den mest perfekta kroppen, men har du en otrevlig personlighet så lär det inte vara nån som står ut nån längre tid ändå trots ditt perfekta yttre. Du kan ha bristningar och valkar, hängpattar och hängröv, men har du en trivsam personlighet så kommer människor intressera sig för dig, så även männen.

Så nej, att tro att kvinnor har ett “bäst före”-datum är fel. Den synen handlar nog mer om ens egen självkänsla än att det är en sanning. Och jag ser ingen vettig anledning till att få kvinnor/tjejer att tro att det är en sanning heller, det är väl snarare så att det i så fall späder på utseendehetsen, att det blir en än större press att se till att vara i perfekt form om man är rädd att bli ratad och för evigt bli ensam.

Det kommer förstås alltid finnas en grupp män som så länge de lever helst skulle vilja ha en snygg 20-åring, precis som det kommer finnas kvinnor som alltid kommer sukta efter vältränade hunkar med sexpack. Och givetvis så behöver man känna en fysisk attraktion också, men då alla har olika smak kring vad som är snyggt/sexigt/attraktivt så utesluter inte den ena kroppen/utseendet det andra.

Så alla kvinnor och tjejer, ni kommer ha män som ser er även efter ni fött några barn eller fått hängpattar. Ni kommer inte bli dömda till ett liv i ensamhet om ni skulle råka bli dumpade av er man efter ni fyllt 40. Ska vi prata riskfaktorer vad gäller att vara intressant för andra så tror jag att bitterhet, elakhet och missunnsamhet är något som i betydligt större utsträckning skulle vara avskräckande än bristningar, valkar och sladdriga pattar. Och det gäller nog båda könen. För det om något är oattraktivt och avtändande…

This entry was posted in samhälle och politik and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

9 Responses to Utseende betyder lite, personlighet mycket

  1. dolf (a.k.a. Anders Ericsson) says:

    Är du grinig och sur är du inte heller vacker. Det finns en ganska klar korrelation.

    Och hur man uppfattar en person påverkas i allra högsta grad av personlighet och humör.

    Jag minns att när jag började i gymnasiet så var det en tjej som hade stort burrigt (lockigt) hår. Vi kallade henne trollet, för att hon såg ut som ett. Jag tyckte hon från början att hon var anskrämligt ful, och såg också sur och otrevlig ut. Men vi graviterade in mot samma umgängeskrets, hade likartad musiksmak osv, så jag lärde ju snart känna henne. Och efter ett tag tyckte jag att hon var otroligt vacker, och kunde knappt ta ögonen från henne. Precis samma tjej. Till en del är väl förklaringen i och med att vi började känna varandra så slutade hon se avvisande ut, log och blev mer välkomnande, och jag ändrade också min inställning till henne och blev mer positiv. Men det var en sådan total fullständig omsvängning från att jag tyckt att han var rakt ut sagt ful, till att jag tyckte att hon var vacker. Och det svängde helt på kanske en månad eller två.

    Och som ofrivilligt singel så får jag väl krypa till korset och erkänna att jag varit ute och gluttat lite på dejtingsajter, och jag noterar att, visst, jag kollar på om kvinnorna är snygga, det är inte oviktigt för mig (särskilt inte på en dejtingsajt där det visuella intrycket av en eller ett par bilder blir ganska avgörande), men det spelar ingen större roll  hur snygg hon är i övrigt, ser hon inte varm och välkomnande blir hon intressant.

    Samma sak gäller ute i verkliga livet. Vackra kvinnor är som magneter, jag har svårt att slita blicken från dem. Det tillhör verkligen livets glädjeämnen. Men, jag kan se en kvinna bakifrån, hon har kurvorna, hållningen och alltihop som får mig att smälta, så vänder hon sig om och jag ser ansiktet med ett högdraget eller snörpigt uttryck, och intresset dalar snabbare än stjärnfall.

    Och motsatsen, en alldaglig ointressant platt kvinna, som man råkar utväxla några ord med och hon ler glatt mot en och helt plötsligt så har hon kurvor och putar på de rätta ställena.

    Det är fan i mig magi.

    Så, kroppen är lite som en lampskärm, om den ser skamfilar och frånstötande ut, eller om den är vacker och lockande beror till en mycket stor del på ljuset som lampan på insidan sprider.

  2. Catta says:

    dolf: Det är ungefär så jag upplever det med människor också. Det kan vara människor jag rent utseendemässigt inte tyckt varit ”mycket att hänga i julgranen” så där direkt, men sen ju mer man pratat och ju mer man gillar personligheten, desto vackrare har de blivit. Sen kan du vara hur snygg som helst, men har du en otrevlig personlighet så blir du ful på något vis.

    Minns när jag dragit hem en kille för många många år sen i fyllan. Vaknade på morgonen och såg eländet ligga där. Ringde i panik till en kompis och sa att ”Du måste komma hit NU! Jag har en kille här, ful som stryk och jag vill inte vara ensam när han vaknar!”
    Hon kom och killen blev kvar ett tag och fikade. Sen stötte jag på den där killen fler gånger och han var både rolig, trevlig och snäll, men jag tyckte det var konstigt att han var en sån tjejmagnet när han inte så mycket ut för världen, varenda tjej var på honom. Men även han blev snyggare och snyggare och det slutade med att vi var tillsammans i 10 år 🙂

    Så vid en första anblick kan utseende vara viktigt, men i längden är det ganska ointressant.

  3. dolf (a.k.a. Anders Ericsson) says:

    präxis!

  4. Svart-Malin says:

    ”Sen kan du vara hur snygg som helst, men har du en otrevlig personlighet så blir du ful på något vis.”

    Jo, så är det. Det fungerar alltså omvänt också jämfört med de exempel ni ger.
    Jag kan ta en av mina ex som exempel (och här ser ni varför det är bra att vara anonym 😉 för hur skulle jag annars kunna berätta detta? ) : han såg helt okej ut, inte jättesnygg men helt okej. Efter att vi bott ihop en vecka var det som en annan människa kom fram. Lite som man ibland kunde läsa i gamla romaner : ”när vi väl var gifta så slutade han prata med mig och bara slafsade i sig maten och gick och satte på TV:n”/”när vi väl var gifta slutade hon att ens kamma sig och förföll totalt och bara gnällde om en ny bil”.
    Det där är alltså inga citat men ungefär så kunde det låta i romaner och artiklar, och jag brukade skratta åt det för jag trodde inte ett ögonblick på att det kunde vara så i vår moderna tid. Tji fick jag. 😀

    När exet nästan över en natt förändrades på ett högst påtagligt vis så förändrades min syn på hans utseende samtidigt. Jag kunde skämmas något oerhört över honom när han betedde sig dumt i andras sällskap och inte bara i min, och då kunde jag komma på mig med att titta på honom på avstånd och tycka att han var ful, jätteful. Han hade fula ben, ful gång, fult leende, fult hår o.s.v

    Han blev inte långvarig kan jag tillägga. 😀

  5. Catta says:

    Svart-Malin: Haha jag förstår precis vad du menar! Och visst är det så. Jag hade en kille en gång som sågs som väldigt snygg av många och han såg bra ut, inte tu tal om det. Men eftersom han efterhand visade sig vara en riktigt gris så blev han som bara fulare och fulare. Till slut såg jag ingenting som var fint hos honom. De där ögonen jag föll förr förvandlades till grisögon, det där vackra leendet såg bara tillgjort och falskt ut. Otroligt egentligen men det funkar fan så 🙂

  6. dolf (a.k.a. Anders Ericsson) says:

    Jag har tur som är genuint och naturligt ful. Det finns bara en riktning. Uppåt.

  7. Trollan says:

    Kan bara instämma med er. Tänk när man möter människor på stan som ler. Ett genuint leende är som en magnet och man kan inte låta bli att titta till även om man först kanske inte alls lagt märke till människan.

  8. Catta says:

    Trollan: Ja men eller hur! Det finns inget som är så avtändande och frånstötande som en sur bitter, elak person. Men en positiv, glad, trevlig person kan egentligen ha vilket yttre som helst, charmen vinner ändå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload the CAPTCHA.

<----Välj en bildfil (JPG)