Var tar vårt ansvar som föräldrar slut?

Jag har följt en intressant diskussion på Facebook nu mellan bland annat Ola Lindström som föreläser för ungdomar och vuxna om mobbing, näthat och en massa annat, och STs ledarskribent Sofia Mirjamsdotter (Mymlan).

Korta versionen är att Ola tycker att föräldrar har ansvar att kolla sina ungar och då även deras mobiler/datorer om så krävs, med eller emot deras vilja då det är föräldrarna som är ansvariga och bestämmer i slutänden. Sofia tycker det är kränkande mot barnen/ungdomarna att snoka i deras privata. Att kontroll i så fall ska ske efter en överenskommelse mellan barn och förälder, att det är en förtroendefråga. Här ett utdrag från Sofias FB.

Sofia

Visst kan man skaffa ett konto på själva tjänsten, men det är ju inte så att allt skrivs öppet, dessutom så är det enkelt att blocka föräldern eller göra vissa inlägg osynliga för just föräldern. Sen brukar näthat och mobbing ofta förekomma från fejkade konton och anonyma nick, de flesta ungar (och vuxna!) vill ju inte stoltsera med det då de vet att det är fel och kan få konsekvenser. Och hur ska en förälder få veta om ens ungar har ett fejkkonto om den inte “snokar”? De lär knappast berätta det självmant.

Prata med sina barn ska man göra, och visst bör man fråga vad de gör på nätet och vilka sajter de hänger på, men hur många mobbare/hatare skulle erkänna att de sysslar med det? Hur många ungar skulle visa om de hänger på en sajt där man lär sig skära sig på bästa sätt eller där man kan köpa billiga droger? Hur många tjejer som lägger ut lättklädda bilder på sig själv skulle visa det för mamma och pappa?

Ömsesidigt förtroende i all ära. Det bästa är förstås om vi kan lita fullt ut på våra barn, om de känner att de alltid kan komma till oss om de har problem, om vi vet att de alltid kommer berätta om de gjort något dumt/fel. Om vi vet att de kommer komma till oss om något händer. Men det är rent naivt att tro att alla barn skulle funka så, eller ens att de flesta barn skulle funka så. Vissa saker berättar man bara inte oavsett hur bra föräldrar man har.

Jag vet inte någon flickförälder som inte pratat med sin dotter om att aldrig lägga ut/skicka foton på sig själv där dom är nakna/lättklädda. Som inte pratat med henne om riskerna, vad som kan hända. Som inte pratat med henne om att om någon skulle hända så måste hon berätta. Ändå sker det hela tiden att flickor i olika åldrar gör det. Helt enkelt för att barn inte alltid gör som vi säger. Helt enkelt för att barn inte har ett fullt utvecklat konsekvenstänk. När den där snygga killen skickar lite smickrande ord så är mamma och pappas ord jävligt lätta att glömma.

Och tänk då den flicka som gör det och det får konsekvenser. Den där snygga killen som hon skickade bilden till visade sig vara en gubbe som hotar att sprida bilden om han inte få fler. Den där snygga killen i paralellklassen som hon trodde var kär i henne och som hon på uppmaning skickade ett nakenfoto till, men som nu skrattar åt hur jävla dum hon är, har spridit bilden bland sina vänner. Tror man att det är så lätt då för flickan att gå till föräldrarna och berätta? Även om hon har stort förtroende för dom?

Det finns tusen skäl att hon kanske inte vill berätta trots att hon litar på sina föräldrar, trots att hon vet att de inte skulle skälla på henne eller döma ut henne. Trots att de otaliga gånger talat om att vad som än händer så kan hon berätta. Hon kanske skäms för att hon var så dum och inte lyssnade på vad de varnat henne för. Hon kanske känner sig äcklad av sig själv för att hon skickat en bild till en gubbe. Hon kanske inte vill oroa föräldrarna. Hon kanske är rädd att inte får vara på nätet mer. Hon kanske tror det ska kunna lösa sig utan att föräldrarna får veta.

Ibland går det så långt som med trettonåringen som hoppade framför tåget. Även hennes föräldrar hade pratat med henne om detta, men det räckte inte. Hade de “snokat” i hennes dator hade de kanske sett vad som pågick, att en fullvuxen man hotade henne, att han hetsade henne mot hennes död. Av någon anledning ville/vågade inte flickan berätta och det fick ödesdigra konsekvenser. Så att förlita sig på att man gjort klart för dom att dom alltid kan komma om det är något är inte bara naivt, det kan vara rent farligt.

En unge som blir mobbad tar ofta på sig skulden. Den kan känna skamkänslor och känna att om den inte varit så usel så skulle den förstås inte bli mobbad. Den kan vara orolig för att det ska eskalera om den är en morsgris och skvallrar för mamma. Den kanske inte vill oroa föräldrarna och tror att det ska sluta av sig själv. Det kan finnas tusen orsaker att den inte vill berätta. Oavsett hur bra föräldrar den har.

Jag blir faktiskt lite irriterad av resonemangen att prat och diskussioner skulle vara en mirakelkur, för vore det så enkelt så skulle vi inte ha de problem vi har med ungdomsfylla, kaos på skolor, ungdomar som missbrukar, ungar som mobbar, som mobbas. För ingen kan väl tro att alla dessa förövare eller offer har oengagerade föräldrar som inte pratat med sina barn? Att inga av dessa barn känner förtroende för sina föräldrar?

Alla ungar är olika, fungerar olika, har olika problem. Alla ungar har olika mognad, har olika förmåga att ta till sig saker, har olika impulskontroll, olika konsekvenstänk. Jag skulle tro att de ungar som berättar allt för sina föräldrar är lätträknade.

Vet jag att min unge konstant hänger på nätet, ja då är det där jag ska ha koll, vare sig h*n vill eller inte. Vet jag att min unge hänger nere i centrum, ja då är det där jag har koll vare sig h*n vill eller inte.

Även jag har precis som Ola och Sofia föreläst om detta, och jag visade upp för föräldrar (maskerade) skärmdumpar på vad ungdomar skrivit på nätet. Hur en elvaårig flicka visade upp sig i underkläder och erbjöds småpengar för att visa mer, hur en ung tjej skrev till en kille om hur ledsen hon var för att han haft sex med henne mot hennes vilja, hur väldigt unga personer snackade om droger och brott. Det var många föräldrar som blev rätt chockade. De hade ingen aning om hur det kunde se ut på nätet.

Och man kan inte ge det man inte har, men det minsta vi som vuxna kan göra är att förklara hur det kan se ut för de som inte vet. Och att de inte bara ska tänka på att deras barn kan bli ett offer, utan också att deras barn kan vara förövare även om de är trevliga och gulliga hemma.

Hur hade det sett ut om Kumlaflickans föräldrar varit på en föreläsning av Ola och hört att de bör kolla genom sina barns devices? Hade de gått hem och kollat igenom hennes dator då? Hade de sett vad som pågick? Hade de kunnat få stopp på detta innan det gick så långt att hon hoppade framför ett tåg, tretton år gammal?

Det får vi aldrig veta, men det jag vet är att äcklet som utsatte henne och flera andra småflickor aldrig kunnat hålla på så länge om någon vuxen kollat i flickornas datorer. Med eller mot deras vilja…..

This entry was posted in samhälle och politik and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

26 Responses to Var tar vårt ansvar som föräldrar slut?

  1. dolf (a.k.a. Anders Ericsson) says:

    Jag har lite problem med “snoka”. Det är en sak att hålla koll på vad barnen sysslar med, en annan att snoka. Som jag ser det handlar det om att sätta tydliga gränser och vara klar över vad som gäller. Låter man barnen vara ute på nätet och vill hålla koll på vad de gör, så ska man också tala om för barnen att man tänker göra det. Inte så att det kommer som en överraskning. Och ger man något som “ditt eget” så får man sedan respektera att det är barnets eget.

    Ett bra exempel på hur en förälder som “snokar” kan leda till oförutsedda och långt ifrån behagliga konsekvenser ger Leif GW Person i sin självbiografiska bok “Gustafs grabb”. Korta versionen går  ungefär så här (återgivet ur minnet, så den stämmer säkert inte i detaljer, men det ger liksom schemat för det hela): GW får ett låsbart skrin av sin mor som är hans alldeles egna. I god tro om att det bara är han själv som har nyckel till skrinet så gömmer han saker i det som han inte vill föräldrarna ska veta om (typ sprit). Men mor hans har en extra-nyckel, hittar och beslagtar spriten.

    Det är först ganska underhållande att läsa om det, för han inleder ett spel, där han sen gömmer skrinet, men räknar med att hon kommer att hitta det ändå, så han lägger in ett spydigt meddelande till sin mor.

    Det är mindre underhållande när det framkommer hur illa vid sig GW tog av detta svek. Han hatade därefter sin mor och talade i princip aldrig mer med henne utom av absolut nödtvång. Jag tror inte ens han gick på hennes begravning.

    Min poäng är inte att man skall lämna barnen vind för våg, utan att de skall veta vilka polisiära befogenheter föräldrarna tar sig innan de åker fast för “brott”. Eller lite annorlunda uttryck, barnet skall aldrig ha anledning att anklagande säga “Jamen, jag trodde att du …”

     
  2. Catta says:

    dolf: Jo där tror jag vi är överens. Jag var tydlig med sonen att så länge han stod under mitt ansvar så skulle jag komma att kolla om jag kände att det kunde finnas skäl att göra det. Han ville förstås inte att jag skulle göra det, lika lite som han ville att jag skulle hindra honom från att gå på nån fyllefest när han var 15 år. Så vetskapen har han haft, däremot gillade han det inte alltid (vilket jag förstår)..

    När jag gav honom dator sa jag att det var under förbehållet att han kunde sköta sig. Att om jag skulle upptäcka att han använde datorn till att bete sig illa så skulle jag ta tillbaka den. Så det var jag också tydlig med. Sen är alla ungar olika, en del kräver lite stramare regler än andra.

     

     

     

     
  3. Jag tror också att man ska vara väldigt tydlig med det faktum att man kommer att kolla om man tror något fuffens pågår, och för många ungdomar kan det nog t o m kännas lite bra att föräldrarna bryr sig så pass mycket, även om de förstås hellre skulle äta råttskit än erkänna det. Det är ju lite lättare att försvara sig mot polartryck och liknande, om man kan säga ” den där dumma jävla morsan kollar ju allt”. Sen måste man ju följa upp det också, och faktiskt kolla då och då, utan att göra allt för stor affär av saken.

     
  4. Svart-Malin says:

    Jag läste lite av det Mirjamsdotter skrev och tjaha; det hon säger är sånt fint och gulligt som LÅTER bra men är ganska verklighetsfrämmande när det gäller en del ungar. Livet funkar inte alltid efter mall och ungar är olika. Vissa är väldigt “lättpratade”, andra vill varken höra eller prata alls när de når tonåren. Det är stängda dörrar och musik som får väggarna att skaka.

    Jag håller nog med om det mesta i inlägget men jag gör ett förbehåll för när det är berättigat att “snoka” även om man inte uttalat att man tänker göra det om det behövs. Ett exempel. Ens unge börjar visa tecken på allvarlig depression och vill efter ett tag plötsligt bestämma vilka som ska få hennes/hans saker om det skulle hända en olycka och skriver ner det på en lista. Fler av de klassiska varningstecknen visar sig samtidigt som det verkar försvinna mediciner i medicinskåpet. I det läget hade jag inte tvekat att läsa den hemliga dagboken. Hellre en arg unge än en död unge.

    Exemplet G W tycker jag är lite tveksamt dolf. Som exempel på hur det kan gå om man snokar alltså.
    Jag har inte läst boken men minns intervjuer och recensioner, och om jag inte misstar mig helt hade
    G W ett katastrofalt dåligt förhållande till sin mamma redan från det han var liten, och hatade henne med en sådan glöd att det är milt sagt extremt (där ligger Felicia Feldt i lä :-( ) Jag tror inte han hade hatat henne mindre om hon låtit bli skrinet.

     
  5. Svart-Malin says:

    @whitelady7- Eva.
    Det där känner jag igen. Min unge sa rent ut en gång att det var så himla skönt att jag sa ett absolut nej till att hon skulle gå på ett strandparty, för annars hade hon inte kunnat säga nej själv och egentligen ville hon inte.

     
  6. dolf (a.k.a. Anders Ericsson) says:

    Jag skulle definitivt inte se med blida ögon på att någon läste min “hemliga dagbok” (om jag hade haft en sådan). Jag hade själv en period (visserligen i sena tonåren, men ändå) där jag åkte berg-och-dalbana och mycket väl hade kunnat börja skriva testamente eller liknande (tror jag gjorde några sådana grejer också). Min far dog precis innan jag fyllde 15, vilket gav mina grubblerier en uttalad svärta, sen gick jag och kärade ner mig i en gift kvinna som morsan kände. Inte nog med att jag kärade ner mig i henne (den gifta kvinnan alltså, inte morsan), jag hade också en kortvarig affär med henne. Så med förlusten efter farsan och en olycklig kärlek kan man väl ganska lugnt säga att jag tillhörde “riskgruppen”. Det som får mig att kallsvettas vid tanken på att morsan skulle snokat i min hemliga dagbok är inte vad hon skulle upptäcka om mig, det är att man som barn/tonåring i en hemlig dagbok lär skriva sådant som rör <em>andra</em>. Vad fan skulle morsan göra om hon fick veta om mina mellanhavanden med hennes väninna? Om morsan skulle snokat i mina hemligheter på det viset så hade det inte bara varit en kränkning av mig. Och jag hade aldrig förlåtit mig själv om väninnan hade drabbats av fall-out från vad jag skrivit i min dagok. Dessutom så anser jag att jag inte bara har rätt att få ha mina innersta hemligheter i fred, jag har också rätt att ta livet av mig om det skulle vara så. Och morsans snokande hade i det fallet nog snarare varit mer stjälpa än hjälpa, oavsett hur goda intentionerna varit.

    Vad gäller GW, jag braskade för att min återgivning kanske inte var helt korrekt. Jag kommer inte ihåg hur gammal han var. Det kanske inte alls hade något med sprit att göra. Jag kommer bara ihåg att det hans morsas intrång i hans privata var en avgörande vändpunkt och det var just det som slutgiltigt kraschade hans förhållande med henne, oavsett hur bra eller dåligt det varit innan dess.

     
  7. Catta says:

    WL: Precis! Det kan vara skönt att ha nån att skylla på om man inte pallar att stå emot vissa grupptryck också. Sen är det som jag säger, alla ungar är olika. Det kan störa mig lite med att “Jag har aldrig gjort si eller så med mina barn och det har funkat” Ja men vad bra då, men alla barn är inte likadana.

    Man kan inte jämföra kolugna Olle med damp-Kalle liksom. Det kanske krävs att man har bättre koll på damp-Kalle som har noll impulskontroll. Det kanske inte går att nå fram lika bra till ADHD-Nisse som inte kan koncentrera sig ens i 2 minuter. Det kanske inte räcker att man varnar Lisa med världens taskigaste självförtroende för hon kommer falla i fällan ändå när en kille ger henne en komplimang. Allt är inte svart eller vitt.

    Svart-Malin: Jo det är sant, det kan finnas undantag när man kan behöva snoka utan deras vetskap också.  Det går nog aldrig att dra upp exakta riktlinjer hur man ska agera, det kan uppstå situationer som gör att man måste vika av från den vägen man tänkt sig. Men generellt så tycker jag att man ska tala om att man tänker ha koll. Och absolut tycker jag att man ska ha koll, även på datorerna. Lite fingertoppskänsla kan man ju ha, man behöver ju inte snoka i deras privata kärlekskutter med nån tjej/kille för det, utan göra en översyn mer.

    dolf:Dessutom så anser jag att jag inte bara har rätt att få ha mina innersta hemligheter i fred, jag har också rätt att ta livet av mig om det skulle vara så.”

    Om din innersta hemligheter som femtonåring består av att du vill och planerar att döda granngubben, skulle du tycka det var bra om en förälder läste det innan du hann förstöra ditt och alla andras liv?
    Om de bestod av att du provat på heroin och tyckte det var skitskönt, skulle du önska att dina föräldrar upptäckt det innan du fastnade i det träsket?
    Om dom bestod av att grannen förgripit sig sexuellt på dig och hotat dig så du inte vågade berätta? Barns innersta hemligheter kan vara hemliga kärlekar, sexuella böjelser eller vad det nu må vara, det skulle förstås vara fruktansvärt jobbigt om föräldrarna snokade i det.

    Men barns innersta hemligheter kan också vara att de är utsatta för övergrepp, att de vill ta livet av sig för att de inte tror att något någonsin kan bli bättre, att de börjat experimentera med droger, att de har tankar som innefattar att andra kan  fara illa av det om de gör slag i saken.

    Men då är frågan, man vet ju inte det förrän man “snokat” då. Samtidigt så “snokar” man väl inte heller utan barnets vetskap om det inte är något som gör en jävligt orolig. Som tex det SM skriver. Jag tror att föräldrarna till Kumlaflickan önskar att de snokat. Och jag tror att om flickan fått hjälp så hade hon kommit ut på andra sidan och sett att livet inte alls var slut pga det som hände. Så det är som sagt inte svart eller vitt, man måste ha lite fingertoppskänsla också kring när det kan vara läge att kolla och inte

     
  8. maria says:

    den där tiden är svår. Man ska och vill lösgöra sig från föräldrarna samtidigt som man fortfarande inte har tillräckligt med livserfarenhet att hantera mycket i livet och behöver stöd. Det bästa är väl en annan vuxen i sin närhet som man känner stort förtroende för. Men tyvärr är det väl inte så vanligt att man har det verkar det som? Och de där äcklena som utnyttjar unga har ju en tendens att få dem att skämmas och känna skuld eller hota familj och vänner om hon/han skulle berätta. Vidrig värld.

     
  9. Det handlar ju också mycket om hur man hanterar det man får veta. Man ska ju inte bara vara vuxen nog att skydda sina barn, man ska också vara vuxen nog att hantera det man upptäcker. Kan man inte det så är det nog bättre att låta bli i vissa fall. Annars så snokar man kanske mest för sin egen skull och inte för ungens skull.

     
  10. Catta says:

    maria: Ja inte är det lätt inte, varken för ungdomar eller vuxna. Jag tänker att som förälder så måste man göra det man känner är rätt och det man tror är det bästa. Sen kan man misslyckas i sina intentioner givetvis. Men om något händer och man inte vet att man gjort allt man kan så kommer man må jävligt dåligt. Jag tänker också att om ett barn som blivit utsatt för övergrepp, hamnat i drogträsket, blivit mobbat etc växer upp och känner att saker hade kunnat förhindras om bara föräldrarna haft mer koll, så lär det också kunna skapa ett visst agg. Så det kan bli tokigt hur man än gör. Men det viktiga är att man gör vad man kan.

    WL: Ja det också. Det har ju hänt att man hört föräldrar “retas” om känsliga saker, saker som förmodligen känns ganska pinsamt för barnet och DET om något skapar nog brist på tillit. Allt handlar väl om att man måste ha lite känsla för när det är rimligt att kolla, vad man går igenom för texter, vad man behöver diskutera med barnet och inte.

     
  11. dolf (a.k.a. Anders Ericsson) says:

    Varför ska man snoka? Grejen med att snoka är ju att man undviker att tala med sitt barn? Jag ser det i någon mån som ett fegt beteende. Det säger i princip att “jag har inte stake nog för att sätta mig ner och ta ett allvarligt snack med dig mellan 4 ögon, utan jag smyger runt och letar i dina grejer istället.”

    Jo, jag vet att barnen när det kommer in i puberteten och i tonåren kan vara jävligt besvärliga och att de många gånger inte vill prata. Och nej, jag har inga egna barn, så jag vet att jag talar om något jag inte har någon direkt erfarenhet av. Men liknande situationer uppstår ju i andra sammanhang i livet, skillnaden är att som förälder sitter man i en position där man rätt och slätt kan välja att ignorera barnets integritet. I övriga livet gör man det inte. Skulle ni snoka i väninnans eller grannens dagbok? Om inte, hur skulle ni hantera en liknande situation med dem? Och om ni nu väljer att hantera det på ett annat sätt med dem, varför inte göra det med barnen också?

    Saken är att som förälder har man en viss skyldighet att erkänna att barnet är en egen individ och respektera vissa gränser för det. Är det besvärligt att tala med barnen för att de är motsträviga så, … tja, då är ens uppgift att övervinna hindren för det.

    Och jodå, jag kan tänka mig situationer där man faktiskt läser sitt barns dagbok, men då handlar det mer om rena nödsituationer än om att man går omkring och hyser misstankar.

    En av de viktigaste uppgifterna i uppfostran, enligt min mening, är att lära barnet att respektera andras integritet,  och de lärdomar man vill bibringa sina barn måste man också tillämpa gentemot dem.

     
  12. Catta says:

    dolf: Det beror på vad man har för betydelse av ordet “snoka”, att rota igenom utan att tala om det bör man nog undvika utom kanske i några särskilda fall där det kan finnas god anledning. Men att kolla genom med ungarnas vetskap om man anser att det finns skäl till det handlar om att man har ansvar för sina barn  tills de är 18 år.

    Går det rykten om att 60-årige Kalle super ner småtjejer i sin lya och du misstänker att din dotter är där, då åker du väl dit och ringer på dörren ? Eller om någon säger att din son troligen gömt stöldgods så rotar du väl genom hans rum oavsett vad han tycker om det? Det är lite samma sak. De har rätt till sin integritet men om man som ansvarig förälder tror att de gör något som skadar dom själva eller andra så är man (enligt mig) ansvarig att ta reda på hur det ligger till och inte lita blint på vad ungarna säger. Även om de kan finna det kränkande.

    Man behöver inte smyga, man talar om för dom vad man tänker göra helt enkelt. Det ena utesluter inte det andra, man ska givetvis prata också, men ungar är olika och vissa ungar är struligare än andra. Vissa ungar ljuger. Vissa ungar är på väg att hamna snett.

    Väninnan har du inte ansvar för, men det har du för ditt barn.

    Jag har tex en anhörig som uppfostrat 4 egna pojkar och två fosterflickor, alla är idag välutbildade, de har alla skött sig exemplariskt. Inga problem. Men så fick hon ett annat fosterbarn som hade ADHD och då var det en annan femma. Han gick inte att nå fram till genom att prata och förklara, han hamnade hela tiden i trubbel ändå. Ställde till det rejält för sig själv och för andra på alla de möjliga sätt. Alla barn är inte likadana, de har olika personligheter, vissa har diagnoser som ställer till det, vissa är inte mottagliga på samma sätt som andra.

     

     

     
  13. dolf (a.k.a. Anders Ericsson) says:

    Nä, men det var ju det jag sa från början. Det ska veta var gränserna sitter och vad man kan tänka sig göra som förälder. Inte att man får en dagbok med nyckel och luras att den är ens egen privata och aldrig kommer att läsas av någon annan, och sen sker det ändå. (Som i fallet GW.)

    Men visst, om det är så att det finns konkreta anledningar till att faktiskt tro eller misstänka att ungen har stöldgods eller droger på rummet så skulle jag också anse det vara befogat att rota igenom grejerna där. Faktum är att i just det fallet är det väl mer än befogat, bäggedera är ju faktiskt kriminellt och straffbart och man har som förälder ett visst straffansvar för sina barn om jag inte tar fel. Dessutom har ju ungen begått ett svek emot en som förälder. (För jag antar att man uppfostrat ungen på ett sådant sätt att hysa stöldgods på rummet faktiskt är att betrakta som ett svek från hans/hennes sida.)

    Men vi har flyttat målstolparna lite här tycker jag (inte oärligt, de har bara naturligt drivit iväg lite under diskussionen). Vi började att tala om övervakning, för att dra en parallell med samhället i stort, det vi började med var ungefär som om staten börjar telefonavlyssna oss för den tycker vi har konstiga åsikter eller något liknande, men nu är vi inne på vad man skulle kunna säga är mer aktiva undersökningar. Om staten misstänker att vi är hälare så gör den en husrannsakan. Jag vet inte vad som krävs för sånt i sverige, men i USA måste man ju ha “probable cause” och få domstolsföreläggande på sådana saker (i alla fall innan Patriot Act).

    Och liksom, om man får trovärdiga indikationer på att ungen är inblandad i kriminell verksamhet, då har man liksom “probable cause”. Men att ungen är deppig eller tonårsupprorisk eller något sådant är inte probable cause.  Då är det dags att samtala mellan 4 ögon. Och vägrar ungen så får man försöka övervinan det. Sen kan det ju vara så att ett samtal, eller försök till samtal, utvecklas på ett sådant sätt så att man får probable cause.

    Utgångsläget var ju främst vad ungarna gör på nätet och mobilen. Korrekt väg är, anser jag, att man ger ungarna mobil eller tillgång till nätet och säger till dem att man kommer att hålla koll (övervakning alltså) på vad de sysslar med till dess att (vad man nu anser är lämpligt kriterium, i vilket fall som helst är 18-årsdagen en gräns), och när man väl nått dithän att man tycker att de verkligen är kapabla att ta vara på sig själv, så säger man det till dem, och därefter är den gränsen helig och får inte korsas med mindre än att man har verklig probable cause.

    Lite off topic, men närliggande. Något som jag avskyr och som jag anser att både föräldrar och övriga samhället ofta felar i när man anklagar barn för något utan att ange källa. Jag minns till exempel att min mor när jag var i skolåldern (tror jag var runt 12 vid tillfället) frågade mig om jag rökte, för en granne hade talat om för henne att han sett mig röka (vilket förmodligen var med verkligheten överensstämmande, eftersom jag började röka när jag var 10). Men hon vägrade tala om vem det var som skvallrat för henne, och då med motiveringen att hon lovat att inte säga det. Sånt tycker jag är för jävligt. Man har en rätt att få veta vilka källor som ligger till grund för anklagelser. Det är jäkligt svårt att försvara sig mot lösa anklagelser och rykten från “någon”, även om man är helt oskyldig. Det är lite lättare om man vet att det är sure Kim som har ett horn till sidan på en och redan försökt sätta dit en ett flertal gånger i andra sammanhang osv.

     
  14. Catta says:

    dolf: Nej det är fel (med dagboken) , men gör man klart från början vad som gäller så vet de ju. Jag har alltid varit tydlig med att jag kommer att kolla om jag tror att det finns skäl till det. Precis som jag alltid varit tydligt med att om jag tex nån gång skulle hitta droger/stöldgods eller liknande hemma så skulle jag ringa polisen, likaså om jag visste att han begått nåt brott. “Men skulle du göra det mot ditt eget barn???” Ja, var så säker, jag skulle inte ens tveka. Ju tidigare dom lär sig att handlingar får konsekvenser desto bättre.

    Vissa saker är vanligt i tonåren som att de kan vara lite upp och ner i humöret, bli kaxiga, smådeppiga osv. Det är inte vanligen skäl att rota kan jag tycka. Det är väl när det kommer beteenden som är utöver det och som oroar. Självklart så ska man prata med ungen och fråga kring det som oroar, men alldeles för många föräldrar litar blint på allt ungarna säger också.

    Minns när en grannpojk som var 10-11 år skrivit till sonen att hans mamma (alltså jag) var en hora, att sonen skulle dö osv. Jag gick ner till föräldrarna och pratade med dom. Trots att jag tydligt förklarade allt så vägrade dom tro på mig för just han, deras son höll inte på med sånt, han var inte sån, han hade minsann aldrig varit stor i truten. Och pojken stog förstås bredvid och blånekade. Inte förrän vi tillsammans gick in och jag fick visa på datorn så kunde de tro på mig. Och det där hatar jag, den där övertron på att ens egna ungar inte skulle kunna ställa till jävelskaper

    Det där med att uppge vem som skvallrat är jag kluven till. Jag förväntar mig att vuxna ska kunna stå för det, men om ett annat barn skvallrar om något  så kan det finnas skäl att inte tala om vem det är. Däremot ska man förstås se till att ta reda på vad som är sant och inte. Men kommer det fram att “skvallraren” ljugit så kan man gott tala om vem det är för då är det ingen ungen ska lita på.

     
  15. dolf (a.k.a. Anders Ericsson) says:

    Det var liksom just det där med att gå bakom ryggen och inte vara öppen med vad som gällde från början som jag invände mot. Så, verkar som vi är eniga där.

    Det där med att inte ange källa, är det så att jag inte kan ange källa så skulle jag nog också ignorera själva budskapet. Det där med “vill inte tala om vem som sa det” är ju själva grunden för angiveri och rättslöshet, oavsett om vi talar om samhället eller de egna relationerna. Jag skulle inte gå till mitt barn med “någon sa”. Men det skulle kanske innebära att jag vore mer uppmärksam på saken, och om andra saker tillkommer som styrker vad “någon sa” så skulle jag kunna ta upp dessa andra saker med barnet. Men “någon sa” är liksom “inadmissible evidence” för att använda amerikanskt “legal lingo”.

    För att ta mitt tidigare exempel, min morsa brukad ju tvätta mina kläder så hon hade ju kunnat känna efter om de luktade rök eller kollat fickorna då (hon hittade några år senare en pipa vid just ett sådant tillfälle, och då var det dags igen “röker du?”) och sen tagit upp det med mig. Men när hon kom och sa att “en granne sett mig röka”, tack så jävla mycket. Tänk dig själv att bli ställd inför rätta, “Du åtalas härmed för stöld.” “Jaha, vad stal jag när då, var kommer detta från?” “Ja, det kan vi inte tala om. Det var någon som anmälde dig för att ha stulit. Det är allt vi kan säga. Vad är ditt försvar?” skritch (skärande kugghjul).

     
  16. Svart-Malin says:

    Precis som barn är olika och man måste bedöma från fall till fall så är föräldrar olika också. Man blir liksom inte en annan människa bara för att man får barn. Folk får barn oavsett om de är ämnade att bli superföräldrar eller om de är tafatta och vilsna men gör så gott de kan.

    Exemplet GW igen då. Ja det var naturligvis fel gjort – och? Kan man av det dra slutsatsen att samma sak skulle orsaka en brytning mellan förälder och son om det var en enstaka händelse? Nej, det kan man givetvis inte. Nu ska jag bli personlig och dra ett exempel som är taget från irl: mina föräldrar öppnade ett brev som var adresserat till mig. Det var inte ett privat brev utan från en skola, men jag blev ganska sur ändå. Några år senare öppnade de ett brev till min bror som var lite mer privat och jag blev oerhört upprörd över detta och kunde inte förstå hur de kunde kränka hans rättigheter så, och det blev mycket diskussioner om detta hemma. Många år senare när jag själv hade en femtonåring förstod jag mina föräldrar på ett helt annat sätt. Jag kunde förstå den vånda de gick igenom innan de beslöt att öppna brevet från scientologikyrkan, skrivet för hand.
    Hade den händelsen någon betydelse för vårt förhållande till våra föräldrar sen? Inte det minsta. Min bror brydde sig knappt, utan det var mest jag som var upprörd, och vi hade ett mycket bra förhållande till våra föräldrar in i det sista.

    Jag har så svårt för det kategoriska med rätt och fel. Det mesta i livet är gråzoner och inte svart eller vitt.
    Och nej! – man har inte “rätt” att ta livet av sig i fred som barn. Det ska förhindras med alla möjliga medel. En trettonåring har inte en utvecklad hjärna som klarar av att förstå att livet inte är slut p.g.a en dum pojkvän eller nakenbilder på nätet.

     
  17. Catta says:

    dolf: Men om din unge går i åk 4 och mobbar klasskompisen X, sen berättar klasskompis Y om hur ungen håller på, då är det klart att Y är rädd att bli nästa offer. Då skulle det vara ganska taskigt mot Y att berätta att det är Y som skvallrat. Om grannfrun berättat detsamma då är hon vuxen och kan stå upp mot ungen.

    Eller Y berättar att ungen haft med sig en flaska av din konjak på skolan, då lär Y få det hett om öronen om det kommer fram att det är Y som skvallrat. Som förälder tar man förstås reda på om det ligger något i det Y säger innan man tar det för ett faktum.

    Svart-Malin: Nej det är väl det som är grejen, allt är inte svart eller vitt. Det är rimligt att den som har en unge som ofta hamnar i trubbel snokar lite mer och att den som har en unge som aldrig ställt till något har mindre anledning.

    Ang självmord håller jag med. När du är 13-14 (även äldre för den delen) så kan den där grejen som är glömd av alla om två veckor kännas som en katastrof. Man kan känna att ALLA kommer hata en, att ALLA kommer tycka man är vidrig, att INGEN nånsin kommer glömma. Man kommer ALDRIG träffa en kille som honom igen osv.

    Om man tar Kumlaflickan så kände hon uppenbarligen en sån enorm skam och att livet var för alltid förstört. Hade någon upptäckt detta och kunnat förklara att det är många som utsätts för detta, att det är den vuxne som gjort fel, ja då kanske hon också kunnat känna att det inte var den katastrof hon upplevde att det var.

     
  18. dolf (a.k.a. Anders Ericsson) says:

    Om man lyckas verifiera det på andra vägar så behöver man ju överhuvudtaget inte källan. Jag förstår problematiken med att Y kan råka illa ut om “hänger ut” honom, med lite fingertoppskänsla kan man förhoppningsvis styra runt sådana problem. Jag menar inte att man behöver redovisa allt, vad jag menar är att man skall undvika anklagelser av ett slag som barnet inte kan försvara sig mot. Så man bör inte konfrontera barn med “Någon berättade för mig …”, för då sätter man barnet i positionen att det finns en dold aktör som det inte kan förhålla sig till. Det blir lite som “vi har bevis mot dig, men vi tänker inte tala om vad det är”.

    Ett sätt man skulle kunna hantera frågan med Y:s skvallrande om att ungen mobbar X vore (inte helt riskfritt) att helt enkelt bara ställa ungen mot väggen och fråga honom om han jäklas med X. Hur han reagerar kanske avgör saken med en gång. Säger han då “det är förstås den där jäkla Y som skvallrat” så är ju det en bekräftelse, säger han å andra sidan “det är förstås den där jäkla Y som ljuger igen och försöker sätta dit mig som vanligt” så har man nått att nysta i, vad är det egentligen som pågår? Kanske han är skyldig, kanske inte, kanske det är Y som är skurken, kanske inte. Eller om ungen bara reagerar ärligt förvånad och oförstående “va, vad snackar du om?”, då har man ju också nåt att nysta i. Risken är förstås att ungen då börjar undra var man fått sina idéer från och efterfrågar källor, dvs. synar, och det bör man ha en strategi för. Att bara säga “det tänker jag inte tala om” duger inte, då är man tillbaka på den där rutan med dolda anklagelser igen. En glidning av typen “jag råkade höra det” kanske funkar, men då ställs man kanske inför den uppenbara frågan “av vem då?” och så är man tillbaka i samma sits igen.

    Det bästa är ju om man kan verifiera det på annat sätt, för då behöver man ju inte ange källan, det räcker ju med att visa på de fakta man faktiskt har tillgängliga. Och har man inget annat att stödja sig på än en enskild persons uttalande så kanske man inte bör skydda den personen, för den personen kanske inte har rent mjöl i påsen.

    Vad rätten till självmord beträffar (eftersom det var jag som förde in det i diskussionen): Jag menar givetvis inte att man skall ignorera tecken på att någon kan gå i självmordstankar. Men det finns en djupare anledning till att jag slängde ur mig det. Den mest grundläggande rättigheten vi har är rätten att få leva, det antar jag att jag har medhåll på och att ingen direkt vill säga emot. Eller? Men en rättighet innebär, i alla fall enligt mitt vokabulär, att man har valfrihet. En rättighet är inte ett tvång, för då är det inte längre en rättighet, då är det en skyldighet. Det skulle aldrig falla mig in att säga att betala skatt är en rättighet. Så min ståndpunkt är att eftersom vi har rätt till våra liv, så har vi också rätt att avstå från dem. Och vi har därmed rätt att ta livet av oss. Därmed inte sagt att vi bara skall låta folk ta livet av sig hur som helst utan att röra ett finger för att hjälpa dem. För att ta ett tydligt exempel, en tjej är höggradigt berusad, pojkvännen har dagen innan gjort slut offentligt och lagt ut nakenbilder på facebook, och hon får för sig att hon skall hoppa ner framför tåget. Nä, men låter henne givetvis inte hoppa. Man tar tag i henne och sätter sig med henne i ett rum eller tar en lång promenad med henne och pratar med henne om livets väsentligheter (om hon är i skick för det, annars låter man henne sova ruset av sig och pratar med henne dan efter) och håller ögonen på henne ett tag därefter. Hennes upprördhet kommer förmodligen att lägga sig och hon återgår till sitt liv. Men, är hon verkligen inställd på att ta livet av sig så har man faktiskt ingen rätt att tvinga henne kvar i livet.

    Jag personligen skulle kunna agera fysiskt med tvång för att hindra att en vän tar livet av sig i en akut situation därför att jag räknar med att det handlar om momentan upprördhet. Men om vännen talat om det under en längre tid, uppenbart planerar att ta livet av sig och verkar vara inställd på att verkligen göra det, ja, då skulle jag försöka tala vännen till rätta, men jag skulle aldrig använda tvång i någon form för att hindra henne/honom. För är det verkligen hans/hennes avsikt och beslut så får jag faktiskt respektera det. Jag har ingen beslutsrätt över någon annans liv.

    Kontentan, det finns gränser man inte skall korsa, men det är ofta en bedömningsfråga var gränsen egentligen är, för den är långt ifrån alltid tydligt markerad. Och skall man t.ex. bryta sig in i någons hemliga dagbok, då skall det vara en situation liknande den (i metaforisk mening) att tjejen står på broräcket och är redo att hoppa. Jag är kanske lite underlig, men människors fria vilja är trumf, också när det gäller liv och död.

     
  19. Catta says:

    dolf: Fast det kanske är “källan” som uppmärksammar en på att det finns ett problem från start ? Som tex när sonen tagit med sig en skvätt av nån konjak vi hade och blandat i vatten i vår flaska. Han gick kanske i 6:an och skulle väl vara cool då. Men en av hans vänner ringde mig och skvallrade då han var den lite mer oroliga typen och var rädd att det skulle bli problem. Jag skulle aldrig ha berättat för sonen att det var kompisen som skvallrat i det läget. Då sa jag bara att jag “hört på stan”. Sonen visste ju vad han gjort så han erkände och sen var det inte mer med det.

    Nu när han är vuxen så har vi pratat om det där (och skrattat åt eländet) och jag har berättat vem som ringde, och sonen är glad att jag inte sa det då för då hade de blivit osams, nu ser han det som schysst av kompisen att han skvallrade och förstår att det var för att han brydde sig. Det hade han inte fattat då.

    Man måste ju som förälder kunna sortera lite i vem som kommer och skvallrar, och som du säger se hur ungen reagerar och ta det därifrån. För visst har det också varit ungar som hittat på/överdrivit saker för att komma i bättre dager själv eller göra sig till offret i ett läge där den inte alls varit så oskyldig själv.

    Ang att ta livet av sig så kan jag ju se att det finns en skillnad på en vuxen och ett barn/ungdom. Man gör nog allt man kan för att förhindra även en vuxen också, jag skulle inte tveka att försöka få till ett LPT om det är så heller. Enda gången jag kanske inte skulle göra det är om det är en svårt sjuk person som har en sjukdom som kommer plåga ihjäl dom (ex ALS).

    Att människor vill dö när de har en djup depression är inte ovanligt, men inte heller att de när de kommit ur depressionen är glada att de misslyckades med sina försök. Så inte heller det är svart eller vitt. Det har hänt vid några tillfällen att jag förhindrat självmordsförsök både inom och utom jobbet. Alla har varit glada att jag gjort det, utom en kille som sa att “Jag vet inte om jag ska tacka dig eller vara förbannad på dig”, men ett antal månader senare så tackade han ändå för då var han på benen (psykiskt) igen och hade fått tillbaka livsglädjen.

     

     
  20. dolf (a.k.a. Anders Ericsson) says:

    Jo, men i exemplet med konjaksflaskan finns ju alternativ: “Det verkar ha försvunnit konjak, och varken jag eller pappa har druckit, har du varit där och nallat?” eller “Konjaken smakar vattnigt, har du nallat på vår konjak?” Som sagt, jag säger inte att man skall undvika konfrontera barnen, bara att man skall undvika att ställa dem i en försvarslös position.

     
  21. Catta says:

    dolf: Ja fast tanken där var nog också att han skulle veta att det inte bara var vi som hade koll utan att om man gör dumheter så reagerar även andra. Förr var ungarna medvetna om att vuxna generellt hade koll, idag är det helt annat, nu är det mer “mina barn och andras ungar”, att man skiter i vad andra gör.

     
  22. Trollan says:

    Mycket intressanta diskussioner det här. Mina tankar är väl att jag ser det som mer naturligt att “snoka” i dator och mobilen på meddelanden än i dagboken. Det skulle nog gå långt innan jag skulle röra den.  När det gäller mobil och dator så är det då barnets att använda. Men liksom det finns policy på företag om vad som gäller vad saker får nyttjas till är det samma sak hemma som jag ser det.  Och eftersom jag betalar för det så är det väl bara för barnen att acceptera mina regler.

    Att prata med barnen låter som du säger väldigt bra. Nu har jag ett barn som aldrig någonsin talat så mycket om vad som hänt och så på frågor. Det ligger inte i hans natur. Jag har inte fått mer än “bra” som svar på hur det varit på skolan och dagis. Eftersom hans far också varit lika enstavig så är det bara att acceptera. Det jag däremot vet är att han säger sanningen och om det är något så blir han hellre tystare än försöker måla över det.

    Den yngre säger då betydligt mer, och överdriver gärna. Man kan väl uttrycka det som så att han har en välutvecklad fantasi, vilket kan bli en liten oro då i framtiden…

    Nu är de inte så gamla ännu, och jag har inte kommit upp i tonåren där jag har en känsla av att dessa frågor kommer bli mer aktuella. Jag får väl se hur jag ställer mig till det då.

     

     
  23. dolf (a.k.a. Anders Ericsson) says:

    Just vad gäller dator så kan man ju ganska enkelt lösa den sidan av saken genom att inte ge barnen personliga datorer, utan men skaffar två rejäla datorer som fyller alla behov (inklusive spel) för familjen. I och med att datorerna delas så blir dels barnen medvetna om de kan bli “upptäckta” när de surfar runt på porrsajter och liknande, dels så finns det inte heller ett “privat” utrymme som kan kränkas på samma sätt.

     
  24. Trollan says:

    Helt klart finns det alternativet…men när alla i familjen är intresserade av datorer så är det onödig konflikt som jag ser det :)

    Tilläggas kan väl att han tydligen får låna/får dator från skolan i högstadiet, och då kommer samma regler gälla.

     
  25. dolf (a.k.a. Anders Ericsson) says:

    Swift har ju de absolut bästa receptet för besvärliga barn: Ragu!

     
  26. Catta says:

    Trollan: Det är precis det jag menar, alla ungar är olika, behöver olika mycket “övervakning”, olika pålitliga, olika impulskontroll. Ena barnet kanske du vet att du inte ens behöver kolla, det andra kanske du får ha stenkoll på. Och jo numer får de ju ofta skoldatorer .

     

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


<----Välj en bildfil (JPG)