Villkorlig frigivning, hänsyn och straff

Den som hamnar i fängelse släpps, om det inte finns synnerliga skäl, efter 2/3 av strafftiden ut på villkorlig frigivning. De “synnerliga skälen”  handlar framför allt om skötsamhet under fängelsetiden, att följa regler och föreskrifter. Om du missköter dig så har man alltså en möjlighet att skjuta upp den villkorliga frigivningen en tid.

Jag har på olika sätt, genom olika yrken och åtaganden haft med kriminella (både småbus och grovt kriminella) att göra i massor av år. Jag har aldrig hört att en enda av dom inte släppts ut efter 2/3, detta oavsett om de ertappats med droger, misshandlat någon eller deltagit i upplopp på anstalten. Så det där tycks vara något som ytterst sällan används utan man släpper slentrianmässigt ut i stort sett alla efter 2/3.

Så vad fyller egentligen den villkorliga frigivningen för funktion? Jag vet inte vad tanken var men man kanske kan tänka att det skulle vara en motivation för de intagna att sköta sig under fängelsetiden. Men uppenbarligen så har det slagit fel i såna fall då man premieras med detta oavsett skötsamhet. Ett annat faktum är ju att det är dyrt att ha folk inlåsta på institution. Kostnaderna är lite olika beroende på anstalt och grad av säkerhet, men det handlar om tusenlappar varje dygn. Det är förstås mer ekonomiskt att kunna släppa ut folk så tidigt som möjligt med “övervakning” istället.

Något jag tror irriterar folk i allmänhet är detta att de döms till låt säga nio år, men man vet att de behöver ändå inte sitta längre än sex år, kan de bara bete sig under den villkorliga frigivningen så är de fria. Det är klart att det är stötande för de som drabbats av brottet och även allmänheten i stort.

Men om vi nu ändå ska ha villkorlig frigivning, vilka krav bör då finnas? Jag kan tycka att villkorlig frigivning kan finnas, men då som en motivation för de som verkligen vill förändra sig. Det innebär att den som skippar jobbet på anstalten emellanåt för att den inte har lust, den som vägrar gå på olika program som kan hjälpa till att minska återfallsrisken, den som hotar/använder våld osv bör anses ha förverkat sin chans att friges tidigare. Den villkorliga frigivningen ska enbart vara för de som visar att de vill förändras och sköter sig. Det ska vara en möjlig “belöning” snarare än en ett slentrianmässigt förfarande.

De som likt Hagamannen anses löpa hög risk att återfalla i brott då? Det är ingenting man tar hänsyn till i dag vad gäller de villkorliga frigivningarna. För oss som reagerar mer känslomässigt snarare än sitter och analyserar vad en sån tillämpning skulle kunna leda till i förlängningen så är det förstås helt vansinnigt att någon som anses vara en risk ändå släpps ut villkorligt.

Men det är precis som Bengt Ivarsson skriver, riskbedömningar är snäppet säkrare än att singla slant. Visst finns det vissa individer där man kanske kan vara mer säker på att de kommer återfalla än andra. Men man måste ändå ha en gemensam linje för alla, vi kan inte ha individuella regler för olika interner. Endera tar man hänsyn till bedömningar som inte är särskilt träffsäkra, eller så gör man det inte. Oavsett hur mycket vi föraktar vissa brott eller vissa brottslingar så måste vi ha samma regler för alla intagna.

Summan av kardemumman blir att jag anser att vi ska ha möjlighet till villkorlig frigivning kvar, men det ska användas för att motivera internerna till att ändra sitt liv och sitt beteende, inte användas slentrianmässigt oavsett om du sköter dig eller inte, vill sluta med brottslighet eller inte. Vad gäller de interner man anser löper hög risk för återfall så är som sagt träffsäkerheten inte särskilt stor och då får vi helt enkelt förlita oss på att polis och kriminalvård har ett samarbete kring dessa personer och att polisen försöker hålla ett extra öga på dom. Dock vet jag inte om ett sånt samarbete finns eller är juridiskt möjligt, jag vet att vad gäller rättspsyks patienter så är samarbetet med polisen nästan obefintligt. Om det beror på juridiska hinder eller annat vet jag dock inte.

Så till offren, hur mycket hänsyn ska tas till dessa? För många år sedan stred jag rätt bra för att få brorsans mördare flyttad från kliniken som låg 4 minuter från mig. Som icke drabbad är det nog svårt att förstå att man kan vara livrädd trots att personen är inlåst. Att man kan känna sig extremt otrygg trots att man blivit lovad att få info direkt om personen rymmer. Själv låg jag på soffan halvt påklädd varje natt under lång tid för att jag skulle ha uppsikt över ytterdörren.

Jag gjorde ju en anmälan om detta till JO och man skickade vidare utredningen till justitiedepartementet, socialdepartementet och nationella psykiatrisamordnaren för att man ansåg att det var en viktig fråga att diskutera framgent. Jag vet faktiskt inte om man öht diskuterat detta eller om något hänt på området.

Men oavsett hur jävligt det är för offren/anhöriga så kan hänsyn bara tas till viss gräns. Jag tycker man ska kunna kräva att förövarna inte placeras på en anstalt i närheten av offren om det är möjligt att undvika. Det är rimligt att offren åtminstone får känna sig trygga så länge strafftiden pågår.

Sen finns specialanstalter och det gör att det ibland inte är möjligt att undvika, men i den mån det går ska man ta denna hänsyn. Som det ser ut idag så går tyvärr ofta förövarnas rättigheter före offrens. JBs rätt att få vård i närheten av sin familj gick före vår rätt att slippa springa på honom på stan. Hans rätt att bo var han ville när han väl släpptes ut på öppen vård, gick före min rätt till säkerhet (då han försökt leja folk att ta död på mig). Det blev således jag som tvingades flytta. Så jävligt är det och där är det svårt.

Men, är man fri så är man fri och då kan inte staten fortsätta straffa med olika begränsningar baserat på andra människors känslor av rädsla/oro/ilska. Endera är vi fria efter avtjänat straff eller så är vi inte. Endera har vi en rättssäkerhet som ser till att alla medborgare döms efter samma regler, eller så har vi ett rättsväsende som lite godtyckligt kan avgöra lite hipp som happ beroende på person. Det kan finnas saker som vid första tanken ser plättlätt ut att åtgärda men som vid närmare eftertanke skulle vara rättsosäkert.

This entry was posted in Brott & Straff and tagged , . Bookmark the permalink.

10 Responses to Villkorlig frigivning, hänsyn och straff

  1. @skonaglomska says:

    Jag tycker att straffskalorna bör ses över.

    Själv skulle jag i min ungdom kvalificerat mej för fängelsestraff på 6-7 år utan att skada en endaste människa som inte samtyckt därtill (grovt narkotika, cannabis, produktion av), medan folk som skadat riktiga människor  mot deras vilja kommer undan med hälften. Våldtar man nån en tredjedel. Straff bör sättas i relation till den skada som brottet orsakat ICKE SAMTYCKANDE människor. Då kommer folks rättsmedvetenhet att följa straffens längd. Om en 14-åring idag ber mej om narkotika och jag överlåter denna får jag ett längre straff än om jag släpar samma 14-åring in i skogen och våldtar OCH trycker en kniv i magen på offret.

    Jag får också ett kortare straff om jag genom att luras får 200 000 kr kommunens pengar gentemot att jag genom att utnyttja min manliga fysik får 2000 kr av Agda, 92. Nånstans blir det fel i Svenssons rättsmedvetande…

  2. Catta says:

    Skonaglomska: Där kan jag hålla med dig, jag tror många tycker att straffskalorna är skeva och orättvisa. När det kan kosta mer att lura staten på ett antal kronor än att döda en människa är något fel. Likaså tänker jag att det är sjukt att det kan kosta lika mycket att sprida barnporr på nätet som att kalla någon ”jävla svarting”. Barnporr finns för alltid spridet på nätet, ”jävla svarting” kan förvisso kränka men det är inte ett brott du upprepat utsätts för sedan i åratal.

    Att köra ihjäl ett barn och dennes mormor i fyllan kan kosta ett år, att närvara vid en misshandel utan att själv delta kan kosta 1 1/2 år. Det känns inte proportionerligt helt enkelt.

  3. Svart-Malin says:

    Jag vet inte hur det är i andra länder men jag kom plötsligt att tänka på den gamla australiska TV-serien Kvinnofängelset. Där var det så att man kunde hämnas på en fiende genom att iscensätta ett slagsmål eller plantera en flaska sprit i cellen och vips så rök den villkorliga frigivningen för fienden ifråga. Riktigt så går det nog inte till någonstans men i USA har man ju läst många gånger om hur man har ”hearings” tror jag det heter inför villkorlig frigivning och det är ofta frigivningen inte beviljas vid svåra våldsbrott om man inte verkar tillräckligt skötsam eller ångerfull.

    Jag tycker också att man borde ha en liknande regel i Sverige. Det kan aldrig vara bra för folks tilltro till rättssystemet att folk sitter och räknar om i huvudet vid alla domar för att få fram vad brottslingen egentligen dömts till för straff.

  4. T says:

    SM: Det heter Parole Board där man frågar ut berörda om eventuell förkortning av fängelsetiden i USA.

  5. Catta says:

    Ja just ja, så heter det. Där får väl även offrens anhöriga (vid mord) säga sitt? Som anhörig hade jag förstås gillat att få säga mitt (släpp aldrig ut honom igen, hade jag nog sagt), men om jag tänker i ett vidare perspektiv så kan jag tycka att det är väldigt orättvist om anhöriga ska kunna påverka. Vissa anhöriga är väldigt förlåtande, andra förlåter aldrig.

    Fast så kan jag samtidigt tänka att  tja…det är de anhöriga som får leva med helvetet sen så why not. Förövarna är medvetna om risken när de dödar så det är ett val de gör (om de inte är psykotiska då). OM vi skulle ha diskuterat detta i sverige och fått rösta om vi ville ha det så, så vet jag faktiskt inte vad jag skulle rösta? Skulle behöva ha många långa diskussioner med kloka människor innan jag kunde bestämma mig

  6. T says:

    De sitter oftast minst 25 år för mord i USA. Man brukar säga 25 to life där. Kom ihåg ett fall i Sverige där någon hade prejat en man av motorvägen och när han gick ut ur bilen blev han skjuten. Förövaren fick 3 månader för dråp då han påstod att han bara tänkte skrämma den andre, en helt okänd människa för honom. Jag förstår frustrationen. Såg på en annans blogg. Skjut, gräv och tig. ang. Hagamannen. Så gjorde man förr, finns nog många djupt ned i myrmarkerna.

  7. Mr. Chance says:

    Jag förstår faktiskt inte varför man inte kan ha det som i England.

    Det finns regler där, beträffande dessa brott att man kan få ett ”besöksförbud” gentemot en ort där brottet har begåtts för en lång tid framöver, även om man är fri i övrigt och får bo någon annanstans.

    Kanske gäller det bara under villkorlig frigivning eller så ses det som en del av straffet. De detaljerna vet jag inte på rak arm.

    I alla fall tycker jag inte att det märks något som att Amnesty, berörda eller någon annan tar upp den frågan någonsin. Det är ju ett tecken på att det inte är en vidare svår eller kontroversiell sak när det väl rullar på.

  8. Svart-Malin says:

    T, ”Så gjorde man förr, finns nog många djupt ned i myrmarkerna” Jag skrattade lite åt det men…

    Det gjorde man nog ja, men det är bra länge sen det. I vår moderna tid (jag menar typ 1900-talet och framåt) så är det nog inte så vanligt ändå.  Det är lätt att säga att man skulle vilja skjuta någon men man ska ju komma undan med det också, och inte är det många som skulle klara av det annars heller utan att kräkas ihjäl. Som tur är så är de flesta av oss så civiliserade att en spärr sätter in och det går inte att göra en sån sak. Det är det som skiljer oss från dem som sitter på kåken för mord eller dråp.

  9. T says:

    S-M: nej jag skulle absolut inte klara sånt. Fast jag vet inte säkert om det verkligen gällde liv eller död. Min pappa var med i WW2 och då fanns det inte mycket att välja på.

  10. Svart-Malin says:

    T. Om det gällde liv eller död skulle jag troligen klara det, det tror jag ialf.  Om någon hotade min familj skulle jag absolut kunna skjuta; jag har haft den diskussionen många gånger med idealister av typen som resonerar att t.ex en SS-bödel hade kunnat ändra sig om man bara pratade med honom liksom, det tror inte jag utan jag hade skjutit.
    Men det är en helt annan sak att skjuta ihjäl någon som hämnd, att handskas med kroppen och gräva ner den, och det bara av idealistiska skäl som att han inte ska kunna göra andra illa, och detta om man själv inte varit drabbad. Det var mer det jag menade att få av oss hade klarat av att göra även om man förstår varför det finns många skelett i myrmarkerna 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload the CAPTCHA.

<----Välj en bildfil (JPG)