Eva Franchell sparkar vilt men träffar fel

Eva Franchell skriver idag i Aftonbladet att “Offer för våldet känner inte hat”. Hon tar upp John Hrons föräldrar som ett exempel på offer som inte hatar tillbaka. Nu är det sig både ett osant påstående och fruktansvärt slött att inte ens orka kolla upp det påståendet. Johns pappa Tony hatar de som tog hans barns liv. Johns mamma kommer aldrig förlåta mördarna.  Detta från en intervju 2008

image

image

Som avslutning kan vi ta pappa Tonys uttalande i Veckans brott

image

Franchell skriverDe reste runt i landet i stället för att tala mot hat, våld och nazism”, som om det är ett handlande som gör det omöjligt att de hatar sin sons mördare? Jag skulle snarare se det som att det var för att hitta ett sätt att inte göra Johns död så meningslös. Att om de på minsta sätt kunde påverka en endaste ungdom så kunde de ändå låta något gott komma ur tragedin. Det har föga med om de hatar förövarna eller inte att göra. Hon fortsätter

image

Gynna? Som anhörig så gynnas man varken av det ena eller den andra, däremot har jag hört många anhöriga beskriva att de fått ett livstidsstraff och att de önskar att gärningsmannen ska få samma straff som de fått. Att de vill att gärningsmannen ska få lida på samma sätt som de fått lida. Att h*n ska få sitt liv förstört på samma sätt som offren fått det. Huruvida de drabbas igen är helt irrelevant i den tankeprocessen, däremot kan många ha tanken att man inte vill att mördaren/våldtäktsmannen/våldspersonen ska få en chans att skada fler. En annan aspekt är förstås att det i många fall finns en rädsla för förövarna. Ibland befogad, ibland inte.

Anhöriga” är heller inte en homogen massa som alla reagerar, tänker, sörjer, förlåter, hatar på samma sätt. Människor reagerar olika. Uttalandet “anhöriga när inte hämndkänslor, de känner sorg”, hur ska det tolkas? Som hon formulerar det så går dessa känslor alltså inte ha samtidigt. Endera sörjer du eller så när du hämndkänslor. Okej…

Jag har stundvis hatat min brors mördare, men mestadels har jag faktiskt inte gjort det av olika skäl. Däremot kommer jag aldrig förlåta honom, möjligen om han skulle stå för vad han gjort och visa genuin ånger. Sen har jag en vän som hatar sin mammas mördare så innerligt att h*n flera gånger sagt att h*n inte skulle tveka att vrida på strömmen till den elektriska stolen om han satt i den. Vi är olika. Men jag skulle ALDRIG se mig själv som en godare människa än h*n utifrån det. Vi är olika, vi drabbas olika, vi har olika sätt att se på livet och döden, vi har olika bagage och olika liv.

Det finns de som hittar i sitt hjärta att förlåta de mest vidriga handlingar, Nathalie Rönnqvists föräldrar klarade det.  De har förlåtit mördaren (Nathalies ex-pojkvän) men inte hans handling. Men jag tror ändå att det vanligaste är att man faktiskt hatar den som våldtagit en, den som förgripit sig på ens barn, den som misshandlat en så grovt att man blivit hjärnskadad, den som mördat ens barn etc. Och jag kan tycka att Franchell på något sätt ond-förklarar de som gör det. Talar om att bara dåliga människor hatar.

Jag vet inte ens vad tanken med hennes text är, okej jag förstår att det har något med att våld och hat föder våld och hat att göra. Men det känns sannerligen orimligt att då ta anhöriga och offer för vålds/sexualbrott som exempel på de som inte bör hata.

Här ännu ett inlägg om hur Eva Franchell sprattlar hej vilt utan att fatta var sparkarna tar

This entry was posted in samhälle och politik and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

6 Responses to Eva Franchell sparkar vilt men träffar fel

  1. T says:

    Ständigt detta hycklande från allehanda proffstyckare som ska trycka ned åsikter i halsen på oss så vi ständigt kvävs av skiten. Nej jag tänker inte läsa Aftonlögnen heller, rensar hellre trekammarbrunnen.

    Joe South skrev låten 1970 men Elvis gjorde den känd. Refrängen går:

    Walk a mile in my shoes, walk a mile in my shoes
    Babe, before you abuse, criticize and accuse
    Walk a mile in my shoes

    Resten av texten är lika aktuell idag som 1970.

    PS: Tack förresten!

     
  2. Svart-Malin says:

    En riktigt motbjudande text från Franchell: goda brottsoffer ställs mot onda brottsoffer.

    Den här passagen som du tar upp:
    “Men på vilket sätt skulle skär­pta straff gynna just brotts­offren? De har ju redan drabbats och sannolikheten att de ska drabbas igen lär vara ­ytterst marginell.” – är riktigt lömsk.

    Hon drar först upp ett spektakulärt mord som exempel på att vedergällning är meningslös eftersom den drabbade inte kan mördas igen (?!) för att sen gå vidare till brottsoffer i allmänhet utan att man antas  märka glidningen. Det är anmärkningsvärt hos en journalist som jobbar på en tidning som skrivit så mycket om våld mot kvinnor i nära relationer; en brottsofferkategori där sannolikheten att drabbas igen inte alls är marginell – i många fall har misshandel gått över till grov misshandel för att sen landa i dråp/mord. Det måste ju Franchell känna till?

    Jag avskyr den här sortens propagandatexter som inte fyller nåt som helst syfte utan att vara just propaganda för nåt: i det här fallet mjuka straff för grova brott.

     
  3. Catta says:

    T: Ja man kan ju dessutom tycka att hon borde ha lite kunskap i alla fall med tanke på kopplingen till Anna Lindh.  Men ibland känns det som det ska skrivas en massa floskler bara.

    SM: Som jag ser det finns det inte ett rätt i hennes text. Den är som du säger full av skuldbelägganden på människor som råkat ut för trauman, med tonen då att hon själv minsann inte skulle hata, hon skulle vara det goda brottsoffret som satte sig och sörjde och sedan var det bra. Till skillnad mot för de här dåliga offren som hatar och inte fattar att hat föder hat. Typ. Sånt här gör mig bara illamående. Det så totalt empatilösa

     
  4. T says:

    Catta: när du nämner Lindh så kan det vara värt att veta att det var maken genom ett beslut, indirekt såg till att bland andra hustruns mördare inte satt i sluten vård. Hur många fler som fått sätta livet till p.g.a. att man har kört med en ansvarslös “låt gå” attityd i Sverige, det går nog inte att få någon klarhet i.  Mörkertalet är stort, det som kommer till allmänhetens kännedom är bara toppen på isberget.

     
  5. Hon kanske har hjärnan upp och ned? Då kanske det är lätt att tänka lite fel…. Är det inte ofta så, att de som förlåter förövaren, gör det för sin egen skull, för att ha en möjlighet att kunna gå vidare i livet och inte så mycket för att förövaren förtjänar förlåtelse? Hon får det att verka som om hatkänslor skulle vara något `mindre värt`, det tycker jag är fel. Hat är en mänsklig känsla, precis som kärlek, och så länge det inte förtär ens eget liv, är det väl egentligen ganska sunt att man hatar den som tagit det käraste man har ifrån en?

     
  6. Catta says:

    T: Jo jag vet, och jag vet inte om den reformen varit till mer skada än nytta faktiskt

    WhiteLady: Jo det är väl ungefär så jag förstår många som förlåtit också, att det är för att de själva ska få ro. Inte för förövarens skull lika mycket kanske. Ja precis, att hatkänslor är något bara dåliga människor sysslar med, precis som att det alltid skulle vara ett val. Det är väl lika mycket val som sorgkänsla då, nä nu får du sluta sörja, det är ett val.

    Det som tycks så svårt att förstå för många (iofs begripligt till viss del om man inte drabbats själv) är att händelsen inte är över för att förövaren är dömd och sitter inne. En grov våldtäkt, misshandel eller mord kan påverka i många många år. Min vän har inte kunnat fira jul med sina barn på 15 år för h*n får ångest av jul då det var vid den tiden hon miste sin närstående. H*n hatar julen. Det är en ganska stor påverkan, kanske helst om man har barn och vet att barn normalt får fira jul, att det ska vara en rolig tid.

    Du vet ju hur det varit för mig stekheta sommardagar, det tog 12 år innan jag kunde vara i solen mer än fem minuter, för att hjärnan kopplade ihop hettan med brottet. Du vet att jag fortfarande inte kan öppna en tidning utan att kolla så sonen är okej först så jag inte ska få läsa att nåt hänt i tidningen. Alltså grova händelser kan påverka livet så mycket mer än många nog förstår. Och när man både utsätts/mister en närstående och sen också missar en massa detaljer av livet pga brott så är det fan inte konstigt om man hatar förövaren som förstört “allt”

     

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


<----Välj en bildfil (JPG)