Att orka vara nyfiken men inte orka agera

Lite nu och då läser jag förundersökningar som rör mord/grova våldsbrott. Jag har alltid varit intresserad av vad som får folk att begå vissa typer av brott. Men ju mer jag läser desto med frustrerad blir jag på “allmänheten”.

I en väldigt stor del av fallen så har grannar, vänner, släktingar, eller okända “anat”, “känt på sig”, “hört nån skrika i skräck” eller annat utan att göra ett skit. i Den senaste fuppen jag läste var inget undantag. Flera personer hör en kvinna skrika i skräck. De beskriver hennes skrik som inte ett skrik i ilska eller fyllevrål, utan som att någon är skräckslagen och skriker för sitt liv.

Ett vittne lyssnar genom fönstret och går och lägger sig igen när det blir tyst. Ett annat säger att hon får för sig att kvinnan blir påkörd av en bil, men går och lägger sig när hon inte hör mer. Ett annat vittne kollar ut men när hon inte ser något så går hon och lägger sig.

Okej, jag begär inte att vem som helst ska springa ut och kolla, men hur jävla svårt kan det vara att ringa polis om man hör någon skrika i panik? De är nyfikna nog att sitta och lyssna, men de vill inte hjälpa till?

Ett annat fall jag läste om nyligen var det exakt samma sak. Två grannar oberoende  av varandra hör en dunsar och skrik i en grannlägenhet, detta pågår bra länge och de hör en kvinna skrika “Nej nej sluta!”. De säger att de trodde att kvinnan kanske blev misshandlad. Men varför ringde de inte polis då?

Den ena säger att hon inte ville lägga sig i för hon vill inte att grannarna ska bli sura på henne. Nåja kvinnan behöver hon inte bekymra sig om eftersom hon blev ihjälslagen. Den andre grannen säger att det blev tyst efter 40-50 minuter så då trodde hon att det var bra igen…..

Det är alltså flertalet förundersökningar jag läst där det framgår att människor förstått att en människa är i nöd, men ändå inte gjort ett skit för att hjälpa till. Fall där jag är övertygad att en person sluppit dö om någon bara agerat. Det gör mig förbannad och frustrerad.

Vad är folk så rädda för? Jag skiter väl om min granne blir sur på mig om det handlar om att en annan människa kanske blir misshandlad? Jag skiter väl i om jag misstagit mig och det bara handlar om något helt ofarligt, hellre en gång för mycket än tvärtom.

Jag har själv en väninna som hade en dåre efter sig, vid ett tillfälle låg han på motorhuven på hennes bil och skrek att han skulle döda henne. Hon hade tre småbarn i bilen som grät och skrek för de var så rädda. Det var mitt på dagen i ett hyreshusområde och flertalet grannar stod på balkongerna och tittade. Inte en enda ringde polis……

Men jag är egentligen inte förvånad heller, man ser i rätt många avseenden att det finns en feghet hos människor som är bedrövlig. De vill gärna vara med och se/höra, stilla sin nyfikenhet när något händer, men de vill inte offra sig och stå upp för nånting. De vill inte “bli inblandade” eller “lägga sig i”, utan de förväntar sig att “nån annan” ska hjälpa, rädda, ringa, agera. Själva ska de bara stilla sin nyfikenhet.

Vissa människor har istället nån slags inbyggd grej att man måste hjälpa. De rusar in i vilken situation som helst utan tanke på egen säkerhet. Det är förvisso otroligt modigt, men också dumdristigt. Och det är ingenting jag skulle begära av någon. Men jag förväntar mig av någon som vill kalla sig människa att de åtminstone försöker göra vad de kan om någon far illa eller är i akut nöd.

I flera utredningar har det också framkommit att släktingar/vänner förstått att något hänt eller är på gång att hända, men inte agerat. De har inte velat sätta förövaren “i klistret”, de vill inte lägga sig i, de trodde inte att…..

Jag kan garantera att oavsett vem av mina närstående som skulle begå ett grovt brott så skulle den inte ha mitt skydd. Tvärtom så skulle jag ringa polis direkt om jag hörde att nåt var på gång eller att något hänt.Oavsett om det innebär att min allra närmaste blir inlåst på livstid.  Min syn på våld förändras inte utifrån vem som utför det. Sen kan det vara så förstås att det finns omständigheter som gör det mer “försvarligt”, men det ska likväl utredas.

Jag skulle fan inte orka leva med mig själv om jag hört en kvinna (eller man för den delen) vråla i panik, läsa sen att h*n blev mördad, och veta att jag kanske kunnat förhindra det om jag orkat bry mig. Jag skulle nog känna mig näst intill lika skyldig som förövaren. Det finns två saker som jag avskyr som egenskap hos människor, och det är oärlighet och feghet.

 

This entry was posted in samhälle och politik and tagged , , . Bookmark the permalink.

29 Responses to Att orka vara nyfiken men inte orka agera

  1. T says:

    Feminiseringen av det svenska samhället och att folk ”ska tas omhand av staten från vaggan till graven” har en stor del i problemen. Min mamma var liten men hon kunde ändå sätta skräck i busar på ett sätt som jag aldrig ser idag. Folk är överlag så handfallna och konflikträdda. Du ser på saken ur ett nyktert perspektiv men tyvärr är de flesta våldshändelser idag orsakade av fulla och/eller påtända personer som är oberäkneliga. Jag som är i björnformat kan kuffa omkull en buse om det behövs men även det är riskabelt. Det finns som du beskriver andra sätt att agera. Dont bring a knife to a gunfight som man säger i USA.

  2. Catta says:

    T: Nej jag förväntar mig inte som det ser ut idag där var och varannan har vapen på sig, att man handgripligen ska ingripa, inte ens om man är storväxt. Men jag förväntar mig att folk ska göra det de kan för att hjälpa människor som behöver hjälp. Sen om det är att banka på någons dörr, skrika från balkongen eller ringa polisen är detsamma, bara de gör något.

  3. T says:

    Catta: Jag har aldrig bott i lägenhet så jag kan inte säga något om just det. Jag kommer ihåg från barnåren när en granne fick fylldille och frun och barnen sprang in till oss och gömde sig.

  4. Catta says:

    Ja fy, jag har flera gånger genom livet varit med om olika händelser där man fått larma eller ingripit på annat sätt. Och när vi var små minns jag precis som du säger nån granne som söp och pucklade på frugan så hon kom inspringande och morsan fick ringa polis. Nu är det ett under om folk ens öppnar dörren

  5. JD says:

    Människor, arbetskompisar och vänner är cyniska och tänker mer på sig själva oavsett vad andra utsätts för, om det finns en liten risk att de själva drabbas på något sätt vid ett ingripande
    Jag tror att bara 5-10 % skulle uppoffra sig för att hjälpa någon annan om de inte själva vinner något på att ingripa. Gäller nog allt från mobbing till misshandel i nära relationer.
    Låter jag dyster?

     

  6. Catta says:

    JD: Jag hoppas (och tror!) att de flesta av mina vänner skulle reagera och agera, men generellt så tror jag att folk i allmänhet i alldeles för stor utsträckning gärna låter bli att ”lägga sig i”. Det är enklast så. Man slipper förhöras av polis, man slipper riskera hämndaktioner, man slipper slösa telefonpengar, man slipper sitta i kö, man slipper vittna. Det är enklare att intala sig att det inte är någon fara.

    Ja du låter dyster, men vad gäller denna fråga så tycker jag mig få bevis hela tiden på att det är riktigt jävla illa. Många är fega, de har inget civilkurage. Så länge det inte drabbar dom själva eller nån de känner så tar de gärna den enklaste vägen=skiter i det

  7. Och ännu värre när det gäller barn… vi har tyvärr en otroligt fasansfull statistik på barn som misshandlats till döds i det här landet. Ett av de senaste fallen kan du läsa om, om du googlar justice for Moko. Där är det inte bara omgivningen som svikit utan även myndigheter, å det grövsta. Hans åttaåriga syster försökte slå larm, men ingen! jävel! lyssnade! Jag får ont i hela kroppen när jag läser om honom, och de andra små som gått före honom. Just nu i dagarna har vår budget kommit, och de ska visst omforma systemet, men vad hjälper det när omgivningen inte ser, eller vill se, eller helt enkelt bara håller käften?

  8. Ann-Charlotte says:

    Catta

    Jag försöker att omge mig med människor som är modiga och som handlar rätt. Som du säger behöver man ju oftast inte göra mer än att slå ett samtal till polisen. Det är tråkigt att samhället blivit så här men jag tror folk har stängt av (i alla fall i storstäderna) för den sociala utslagningen och misären är stor här. Folk orkar helt enkelt inte ta in allt elände.

     

  9. T

    Lite vid sidan om , men ändå.  Exakt vad menas med ”Feminiseringen av det svenska samhället” och på vilket  är det ”en stor del i problemen”? 

  10. Catta says:

    WL: Jag har läst om den pojken tror jag, visst var det han som blev instängd på toaletten? Fruktansvärd historia och ingenting gör en så illa berörd som när folk inte reagerar när det handlar om barn 🙁 Jag fattar inte hur man kan låta bli att reagera? Och visst är det så att även myndigheter fallerar, se på Yara eller när döende människor ringt 112 och blivit avsnästa.

    A-C: Ja jag vet inte vad det är som gör att folk skiter i andra, men tänk om ALLA gjorde allt de kunde när nån far illa, vilken skillnad i samhället vi skulle få.

     

  11. Torvald says:

    Feministerna skickar ut genuspolisen som genast kärleksbombar gärningsmännen till rätta.

  12. Svart-Malin says:

    Jag tänkte direkt på the bystander effect när jag läste inlägget. Man tror eller tycker att någon annan ska ingripa, eller att någon annan säkert redan ringt polisen.

    Man blir också avtrubbad efterhand som man upplever eller ser bråk och våld mycket. Jag kan bara se på mig själv; jag har en krog eller två några meter från min port och det är bråk och fylla jämt. Jag får tyvärr erkänna att när det skriks och vrålas utanför mitt fönster  och det ibland låter som om någon vrålar ”jag ska döda dig din hora!” – ja inte exakt de orden men i tonfallet om ni förstår – så orkar jag knappt titta efter längre, för sådär låter det jämt. Flera gånger i veckan, år ut och år in, i alla fall under sommaren. Man blir ganska luttrad kan jag säga.

    Om det gällde en misshandel som jag faktiskt vet om att den sker, såsom i fuppen du pratar om Catta, blir det annorlunda. Jag har ringt polis när det hänt och jag har bankat på dörren hos en granne när tjejen som bodde där vrålade och skrek.  Vi var fem sex stycken som stadigt sprang ner och bankade på dörren varje gång vi hörde det och det var ofta. Det var kanske femton år sen iofs och kanske någonting i samhället förändrats så att det inte skulle bli så idag, jag vet inte. Jag skulle göra detsamma idag i alla fall och jag tror att JD är väl mycket misantrop när det gäller den saken.

    Men det är illa nog som det är förstås. Jag vet inte varför det blivit så men jag gissar att den uppgivenhet och misstro mot samhället som jag ser hos allt fler har något med saken att göra. Varför ringa polisen när man inte tror att de har tid att komma, och om de ändå gör det så får de ju ändå inte göra något? Den typen av tänkande blir allt mer utbrett.

  13. Catta says:

    S-M: Jo det är nog lite så om man bor som du gör så det är gap och skrik för jämnan, men det jag reagerat på i fuppar är när de beskrivit hur det ”lät som en kvinna i panik, som skrek för sitt liv” eller ”Det lät som nån höll på att bli ihjälslagen, det var riktigt obehagligt” men ändå inte ringer eller gör något.

    Jo jag rusade ner till en granne en tidig morgon när jag hörde kvinnan i lägenheten skrika som hon fått kniven i sig. Bankade på dörren och kvinnan öppnar. Jag frågar vad som hänt och hon (höggravid) är förbannad för att mannen som nyss kommit från nattskiftet inte orkade sätta ihop spjälsängen…..Nåja det hade kunnat vara värre.

    Och det är nog också som du säger att många kanske förväntar sig att nån annan ringt, men hellre en gång för mycket än en för lite. Och sen den här grejen att folk inte vill bli inblandade, kanske är rädda att de ska måsta vittna eller vad det nu må vara. Det mest idiotiska i den senaste jag läste var en person som tyckte det lät som ett skrik av en kvinna i fullständig panik, men personen har så svårt att somna om ifall hon kliver upp så av den anledningen sket hon i att larma…

  14. Helena says:

    Själv har jag varit i den situationen fast inte våldsbrott utan en annan sak som gnagt mig länge under den perioden. En kvinna jag kände hade en son som hon misskötte något fruktansvärt. Hemmet var fylld med skräp och ruttnande mat (eller mat som hade stått så länge att det var stenhårt). Det fanns ingen plats att sitta på utan man var tvungen att flytta saker till och med på stolar. Det kanske låter som en hoarder men det var det inte frågan om. Kvinnan ifråga var amfetaminmissbrukare av stora mått. Det visste jag först efter att vi började umgås men det var flera incidenter som satt sig i mitt minne som jag än idag kan känna skam eller samvetskval för. När hon skulle dra en lina amfetamin i bardrummet och sonen var i lägenheten så ville han in i badrummet medan detta hände. Jag tyckte det var högst opassande att sonen skulle se detta så jag gick ut och pratade med honom så hon kunde dra i sig amfetaminet.

    För henne verkade det vardagligt, alltså hon reagerade inte ens på att sonen ville in i badrummet. Att pojken sedan var svårt missanpassad, slog alla som inte gjorde som han ville, grinade när han inte fick sin vilja igenom. En gång passade jag till och med honom och när han förlorade i ett tvspel emot en grannpojke kastade han fjärrkontrollen på den andre och började ge sig på honom och krävde att det var han som ändå hade vunnit.

    Några veckor eller månad såg jag i den lägenheten och hos denna kvinnan sådan misär att jag slutade gå dit. Jag har varit i många knarkarkvartar men den här var den värsta jag varit med om och mitt i allt fanns en mentalt skadad pojke. Jag fick reda på via gemensama bekanta att kvinnan var notoriskt stöldbenägen och hur hon gillade drama och hugga folk i ryggen eller prata skit om andra.

    Jag tog avstånd från henne på ett ganska lugnt och fint vis trodde jag, slutade umgås eller vara i hennes närhet. Men ändå gnagde det på mig hur hennes rubbade förpubertala son led. Jag övervägde kontakta socialtjänsten, många gånger och länge. Men tanken på att hon skulle hämnas eller ge sig på mig via förtal på ett annat vis var avskräckande nog för att inte göra det. Jag avstod till och med att ta bort henne från min Facebook bara för att låta henne inte få ett ont öga emot mig.

    Ryktena och vad man själv såg hur hon kunde bete sig emot andra var bevis och avskräckande nog.

    Hon var väldigt duktig av någon mystisk anledning att verka liten och sårbar och tala som en liten flicka nästan. Hon duperade folk väldigt effektivt och alltid förnekade sitt missbruk men ändå visste alla i hennes grannområde vad hon höll på med och hennes missbruk. Hon dömdes senare för brott, bedrägeri då hon hade tillsammans med hennes brukliga kumpan hade stulit kontokort och tagit ut pengar från åldringarna i hennes vård (hon var sjuksköterska på ett ålderdomshem, fast det visste jag inte då. Till mig sade hon att hon jobbade inom mentalvården och var utbildad mentalvårdare eller något). I personalian sades det att hon var skötsam och hade inga missbruksproblem. Det hade räckt med ett blodprov för att avslöja att hon inte bara missbrukade amfetamin i stora mängder utan också benzo samt alkohol.

    Men det är här jag kommer in, jag anmälde henne aldrig. Jag avstod för risk för vedergällning och att det var så uppenbart för alla i hennes omgivning hur det verkligen stod till. Jag antar att jag i min feghet hoppades att någon annan skulle göra det.

    Men likväl det gnagde på mig länge och fortfarande gör det. Nästan två år efter att hon var helt ute ur mitt liv tog polisen mig för ett ickerelaterat brott. Dagen efter gick hon till polisen och drog en stor mängd falska historier om mig som är helt utanför ens att jag kan förstå hur man kan ha en sådan fantasi och ljuga så obehindrat i syfte att skada. Det som störde mig mest var att hon presenterade sig som en vän till mig. Åklagaren tyckte att hon var ”mycket trovärdig” och nämnde aldrig något om bedrägeridomen till media. I rättegången när hon vittnade emot mig så fick hon frågan om hon tyckte jag var en dålig människa (vilket hon under förhören hade försökt spela ned med att hon skulle inte ha en anledning att dra historier om mig) så framkom det att hon trodde att jag hade anmält socialtjänsten på henne rörande hennes son.

    Det hade jag inte gjort, idag önskar jag att jag hade gjort det så hade hon inte behövt ta sig besväret att begå falsk tillvitelse och mened under processen emot mig.  Det hela trodde jag i början bottnade i det faktum att jag hade legat med några tjejer hon var förtjust i. Samt det faktum att jag hade valt bort henne ur mitt liv till förmån för andra personer och en del andra saker som kan göra folk lite hämndbenägna.

    Men det var uppenbarligen det att hon trodde jag var den som anmälde henne till socialtjänsten som fick henne att kontakta polisen rörande mig och fullständigt försöka förinta min person.

    Denna människa är tveklöst den mest otäcka person jag träffat i hela mitt liv och då har jag träffat många som skulle klassas som otäcka i samhällets synsätt. Att hon fortfarande agerar vittne i ett antal rättegångar än idag och spelar oskyldig och oförstående rörande narkotika eller annat emot andra är faktiskt ganska vedervärdigt.  Att hon dessutom tjänar pengar på att sedan ge intervjuer för tidningar om de mål hon ”vittnar” i är bara det äckligt.

    Hon har fortfarande vårdnaden om sin son, jag vet inte om hon fortfarande missbrukar som hon gjorde för 5-6 år sedan. Hon kanske har skärpt sig men jag tvivlar på det, jag uppfattade henne som hög under min rättegång under den lilla tiden jag fick se henne. Men eftersom hon spelade rädd för mig och påstod att hon inte vågade vittna i min närvaro så fick jag sitta och lyssna på under hennes vittnesmål i ett annat rum med ljuduppspelning medan det pågick.  Jag anmälde henne aldrig till socialtjänsten som sagt men fick ändå ta smällen för att någon annan hade gjort det.

    De få gånger jag gått förbi henne året efter rättegången var hon påverkad. Men som sagt, idag kan hon ha skärpt sig och tagit tag i sitt liv. Hon kanske är en mönstermedborgare idag, jag tror det inte, men jag kan inte anmäla henne idag för något jag inte vet säkert då omständigheterna kan ha ändrat sig.

    Men än idag slås jag av mitt dåliga samvete för hennes son som verkligen hade problem på alla sätt och hon var anledningen till det.

  15. Catta says:

    Helena: Jag minns den person du beskriver. Problemet blir ju också då att eftersom du inte sa något då (tex anmälde) utan först efter hon uttalat sig om dig, då är det ju lätt att tolka din berättelse som en efterhandskonstruktion (Jag gör alltså inte det då jag aldrig fått uppfattningen att du är en oärlig person, men det är nog så folk tänker generellt)

    Det är väl oftast just den orsaken som gör att människor inte agerar, de är rädda för repressalier. Och jag kan förstå det i vissa situationer, det är inte ”bara” att vittna mot någon som tex visat att den är kapabel att kasta in handgranater hos någon eller skjuta hej vilt med automatvapen. Då får man leva gömd sen och ens liv är förstört, och det kanske man inte kan kräva av folk. Där är det lagen som måste ändras så folk kan vittna även om sånt utan att riskera sitt egna liv.

    Däremot så ser jag inte ens egna rykte eller risken att nån skulle snacka skit eller ”hänga ut” en som ett försvar att inte agera om någon far extremt illa eller till och med kanske riskerar att dö. Jag kan förstå rädslan och jag kan förstå tanken, men jag tycker inte det är ett giltigt försvar att inte agera.
    Om jag haft det illa som barn hade jag önskat att någon gjorde något. Om jag hade en man som misshandlade mig hade jag önskat att någon reagerat på mina skrik osv

    Jag tror helt enkelt folk måste bli bättre på att hjälpa varandra, och jag tänker att ju fler som gör det desto mer normalt blir det och till slut är det naturligt att agera och ingen tittar snett på en utan förväntar sig att folk kommer att agera.

    Det är lätt att vara efterklok, men det faktum att du idag fortfarande har dåligt samvete och det faktum att du faktiskt inte var skyddad av din tystnad kanske gör att du nästa gång agerar istället för du känner att du inte kan styra någon annan, bara var du själv väljer att göra.

  16. Helena says:

    Ja, det är väl lite det som är poängen. Min tystnad har bara legat mig till last då det tyngt mitt samvete. Därefter när hon sedan mitt under rättegången själv ger sig ett motiv att tala illa om mig med att säga att hon var säker på att det var jag som hade anmält henne till socialtjänsten. Det visar att jag borde gjort det från första början och lyssnat på min egna moral och samvete istället för att tro att någon annan skulle göra det. Nu var det någon annan som hade gjort det men det var jag som fick vedergällningen.

    Man får tolka det jag säger som man vill, det är egentligen budskapet som är det viktiga. Även om man vill anmäla men inte gör det kan det ändå komma och bita en i baken i framtiden då personen som anmäls kan tro att det är du som gjort det från första början fast det inte varit det.

    Amfetaminmissbrukande personer kan få för sig de mest paranoida galenskaper har jag sett och varit med om, inte bara detta fallet.

  17. Catta says:

    Helena: Ja precis så, jag tror att man måste följa både sin inre röst, och sin moral och gå efter vad känslan säger utan att analysera så jävla mycket vad som kanske kan slå tillbaka på en själv och hur. Jag blir med jämna mellanrum anklagad för att vara skyldig till både ditten och datten och det spelar ingen roll vad jag säger eller gör så kan jag inte förändra hur andra fungerar. Jag kan bara göra det jag tycker är rätt oavsett om det innebär att jag får en massa galna människor på halsen som kommer anklaga mig för allt mellan himmel och jord.

    Jo det har jag också sett många gånger hos amfetaminmissbrukare. De kan få de mest märkliga ”sanningar” i skallen som har föga med verkligheten att göra

     

     

  18. Ann-Charlotte says:

    ”Jag tror helt enkelt folk måste bli bättre på att hjälpa varandra, och jag tänker att ju fler som gör det desto mer normalt blir det och till slut är det naturligt att agera och ingen tittar snett på en utan förväntar sig att folk kommer att agera.”

    Amen på det.

  19. T says:

    Man ska aldrig umgås med missbrukare. Vid första misstanke eller bevis om att något inte står rätt till ska man klippa alla band och dra därifrån. Sen ska man med alla tillbuds stående medel se till att hålla missbrukaren ifrån sig. En fördel med missbrukare är att de sällan har något längre tålamod och blir de avvisade eller ignorerade tillräckligt länge så brukar de hitta någon annan stackare. En stalker är en annan sak.

  20. Catta says:

    Ann: Jag tror att allt måste ha sin tid på något vis innan saker och ting ändras.

    T: Ibland har man inget val kanske, det kan vara en anhörig eller gammal vän som behöver hjälp. Däremot så ska man alltid ha i bakhuvudet att de är just missbrukare och allt som ofta kommer med det vad gäller lögner, svek, manipulationer osv

  21. Catta says:

    Helena: Jag formulerar mig som en kratta ibland vilket gör att det inte alltid går fram vad jag menar. ”Problemet blir ju också då att eftersom du inte sa något då (tex anmälde) utan först efter hon uttalat sig om dig, då är det ju lätt att tolka din berättelse som en efterhandskonstruktion”

    Vad jag menar med det är alltså att din rädsla att anmäla henne kostade dig i efterhand. Du lät bli att anmäla i rädsla att drabbas av henne på något sätt. Du drabbades ändå för att hon trodde du anmält. Och i den situation du då var tänkte säkert många att ”Om vittnet nu var så hemskt som hon påstår så är det ju konstigt att hon inte sa något om det eller agerade då
    Som du säger, det bet dig i baken ändå. Men det kunde du ju inte veta innan att det skulle göra.

     

  22. T says:

    C: Jag undviker även närstående om de har missbruksproblem. Drogerna har tagit över deras hjärna med allt vad det innebär. Man kan alltid välja vilka man vill ha som vänner men inte sin släkt.

  23. Ann-Charlotte says:

    T: Jag tycker så långt som möjligt att man ska försöka hjälpa missbrukare. Det rör sig inte om ett fåtal utan det är en miljon svenskar som har någon form av missbrukarproblematik. Massor med barn har mao föräldrar som missbrukar. Att bry sig behöver inte vara att jamsa med utan t.ex. som Catta gjorde med mig, som ringde upp min ex-man och andra personer satte också ner foten med mig. Jag var inte glad på de personerna när det begav sig, men nu känner jag en enorm tacksamhet gentemot dem. Jag slutade dricka alkohol när jag var 38 år och kommer aldrig röra alkohol igen eftersom jag hatar alkohol och eftersom jag numera löptränar, har massor med vänner och inte minst min son och hans pappa. Ju tidigare man ställer krav på missbrukare desto bättre. Många missbrukare är över 50 och har missbrukat under väldigt många år. Då är det svårare att sluta.

  24. T says:

    A-C: En längre förklaring till mitt ställningstagande. Om missbrukaren verkligen vill ha hjälp så kan man se till att de kommer till folk med de rätta kunskaperna men jag stoppar inte själv huvudet i den snaran. Min erfarenhet är att de flesta vill bara ha fler möjliggörare så de kan fortsätta som förut. Sånt slutar ofta olyckligt och någons död. Jag skiljer på missbrukare och psykisk ohälsa, d.v.s. sånt som är självförvållat eller inte och ej självförvållat inkluderar de som under påtryckningar har svårt att säga ifrån själva. Jag började själv tidigt med alkohol men slutade till 99% för 37 år sedan. Ungefär 20% av de vuxna har en problematisk relation till alkoholen så det är många barn som lever i sådana familjer.

    När det gäller psykisk ohälsa (som kan ha många olika ansikten) så gäller det att någon ganska snart kliver in och sätter ner foten om inte personen i fråga redan är under professionell och korrekt slags behandling. Inget av det ska man peta i om man har dålig koll, man får inte fega ur eller vara rädd för att stöta sig med andra. Det blir ofta mycket ilska och tårar. Catta vet men jag nämner inte något specifikt. Jag drar en gräns, om det finns missbruk i botten av den psykiska ohälsan så finns jag inte med på det tåget. Missbrukare hatar mig för jag snabbt ”känner igen lössen på gången”. Med ärligt folk är det tvärtom. Ett förtroende är dyrt att köpa men lätt att förlora.

  25. Ann-Charlotte says:

    T: Jag förstår och respekterar ditt beslut. Jag själv umgås inte med missbrukare öht och vill inte göra det heller. Det blir bara problem. Jag vet ju hur jag betedde mig själv. I så fall är inte jag med på ditt tåg för min psykiska ohälsa var mitt största problem och inte att jag självmedicinerade med alkohol. När jag fick mediciner, samtalsterapi osv kände jag ingen längtan efter alkohol alls. Och nu hatar jag skiten. Det enda jag är ledsen för är att jag och Catta inte fick kontakt redan under 2013, för Catta har jobbat med missbrukare och kan mycket om psykisk ohälsa. Hon är en klippa. Men men, de åren jag missbrukade var just i ett par år och det ligger nu bakom mig. Jag har lärt mig en läxa för livet för jag ställde verkligen till det för mig. Ägnat ett år till att be människor om ursäkt. Ha en fin dag! 🙂

  26. Ann-Charlotte says:

    T. Nu är jag träningsmissbrukare istället 🙂

  27. T says:

    A-C: Träningstok heter det väl 😀

    Jag är inte en elak person men jag sätter tydliga gränser. Hjälper man någon kanske man får en mycket god vän ”på köpet”. Vissa med ADHD har en tendens att låsa sig vid detaljer men missar helheten. Är alkoholen inte med i bilden längre så missar du inte tåget. Även när man slutat med alkohol så kan det dröja sig kvar länge och vissa kan hamna i ett ”dry drunk” tillstånd om de inte får hjälp efteråt. Det slarvas en del inom missbruksrehab. Fort in, fort ut. Medicin och terapi är A och O och det tar tid att bli, kanske inte botad men en fungerande människa igen. Tack det samma och kämpa på. Livet blir vad du gör det till. 🙂

  28. Ann-Charlotte says:

    T: Jag är inne på mitt andra nyktra år och rör aldrig skiten igen. Tål inte alkohol. Att folk ställde krav på mig (läs ville hjälpa mig) blev min räddning. Jag tror också livet blir vad man gör det till. Ha det bra och kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload the CAPTCHA.

<----Välj en bildfil (JPG)