I övrigt så lunkar det på. Förhoppningsvis kan vi flytta in i lägenheten på tisdag och det vore skönt så man kommer på plats och får ett hem igen så man kan gå omkring och pyssla på lite. Det har onekligen varit segt sista tiden, jag skulle ljuga om jag sa annat. Men man får försöka göra det bästa av den verklighet som är. Ja gott folk så ser det ut just nu, iskyla och rastlös väntan. Nu hoppar jag in i kokongen en stund igen. På återseende!

Inspirationen kanske återkommer i morgon, om en vecka eller om en månad, men just nu finns den inte alls och då är det inte lönt att skriva. Jag låter det helt enkelt vara ett tag så får vi se vad som blir av det. Men tills dess så ha det så bra gott folk så ses vi när vi ses!

Jag tror jag är ganska stark, jag brukar resa mig efter det mesta, dessutom har jag en skräck för att vara svag eller skör, det är så jobbigt att laga sig själv om man går sönder. Det är lättare att knalla på och inte låta något komma åt en. Men det är inte alltid man kan stå emot. Ibland faller även den starke (eller den som försöker vara stark).

Just nu är jag som ett äggskal som krackelerar vid minsta vibration från omgivningen. Jag är extremt känslig för olika saker som sinnesstämningar, ord, blickar och allt som kan få mig att känna mig som en “dålig människa”. Det känns ungefär som att jag krossats i molekyler, lappat ihop mig själv hjälpligt men limmet har inte torkat än så minsta grej så ramlar delarna isär igen. Jag försöker gå försiktigt för att hålla ihop men det räcker inte alltid för rätt vad det är så skakar det i backen och då håller det inte.

Jag förväntar mig dock att limmet ska torka snabbt och att jag ska vara fullt stark igen snart. Att jag ska tåla vibrationer och skakningar. Jag vet förstås också att sprickor kommer finnas kvar, att bitar kommer saknas men att det kommer funka ändå. Livet ger en alltid sprickor och saknade bitar, sen är det upp till en själv att försöka få sig själv att fungera ändå trots trasigheter och skavanker. Vissa bitar kommer vara borta för alltid och lämna hål efter sig (de som dött) . Ibland får man hjälp av en vän att hitta en borttappad bit eller lägga en fog i en spricka och det är ju därför man fortfarande kan vara relativt hel trots att man tappat bitar emellanåt och nya sprickor tillkommit nu och då.

Så nej jag är inte alltid stark, jag kan vara riktigt svag emellanåt. Men då brukar jag försöka prata lite med mig själv och se saker logiskt. Jag älskar sinnesrobönens första del:

Det som brukar kunna göra en svag och skör är ju saker som redan hänt, sagts eller gjorts, sånt man alltså inte kan förändra oavsett hur mycket man tänker på det, grämer sig och önskar det ogjort. Med det inte sagt att man inte kan tänka på det eller prata om det, men man försvagar sig bara själv om man grämer sig och ältar i det. Kan man bara acceptera att man inte kan förändra faktum så blir man starkare.  Kan man komma sig för att förändra saker som går att förändra till det bättre så blir man också starkare. Så tror jag i alla fall…

De ansvariga för vården säger att besöken på skjutbanan var ett led i att skapa ett värdigare liv för killen. Jag skulle tro att det går att skapa värdighet utan att ge sig in i det som just är hans fixering. Jag kollade ett klipp där han som driver behandlingshemmet, Christian Blomberg, intervjuas och det är samma jävla trams som alltid annars när sånt här sker. “Vi gjorde en samlad bedömning, det här var ju tragiskt bla bla”.

Jag skriver ner den information som fanns om honom:

Han har flera diagnoser. Han är tvångsintagen efter att ha haft vapen och varit hotfull mot annan personal. Han är fixerad vid skjutvapen. Han har taskig självbehärskning, bristande empatisk förmåga, han har bristande sjukdomsinsikt, han motsätter sig medicinering, man har ansett att hans vapenintresse i kombination med psykiska ohälsa inneburit en riskökning för andra personers säkerhet.
Hur i hela friden kan man anse att den samlade bedömningen kring honom är att det är okej att sätta ett skarpladdat vapen i händerna på honom?

Han var inne för tvångsvård, man sätter ett skarpladdat vapen i händerna på honom, han ställer till det rejält. Vem är ansvarig? Inte den sjuke i alla fall, man har ju tvångsvårdat honom just för att man ansett att han inte kan ta ansvar för sig själv. Kommer de som är ansvariga för hans vård att få något straff för detta? Det hoppas jag verkligen. Det är förstås tragiskt med mannen som blev skjuten, men sätter man ett livsfarligt vapen i händerna på en allvarligt psykiskt sjuk person då borde man begripa att det kan ske. Det skulle vara ypperligt intressant att veta vad de som driver hemmet har för utbildning och erfarenhet, vad vårdaren har för utbildning och erfarenhet. Skytten har gjort fel absolut, men jag lägger skulden på de andra.

Det lämpliga för att öka hans livskvalité hade väl varit att leda in honom på ett annat spår än det som var hans fixering, få honom att intressera sig för något sundare. Ja jag vet inte vad jag ska säga, jag blir bara jävligt brydd. Jo en sak vet jag, och det är att alla som varit delaktig i den “samlade bedömningen” inte bör arbeta inom slutenvården med instabila människor mer. Killen själv säger att han sköt mot vårdaren för att komma över hans bil och kunna åka iväg och skrämma andra personer med pistolen. Det köper jag inte heller för den delen…

-Ja men det är ju det som är så bra med dig, man behöver aldrig fundera var man har dig, man behöver aldrig fundera på vad du egentligen tycker för du kör raka puckar. Säger du något så vet man att det är precis det du menar och ingenting annat.

Det är sant, jag har väldigt svårt att låtsas. Jag kan vara neutral, det är inte så att jag måste tala om för folk att jag inte gillar dom, men jag låtsas inte heller ha något intresse av dom jag inte gillar, jag kommer inte med ett brett flin när vi möts. Jag beter mig som folk, hejar och svarar som folk, men jag spelar ingen teater. Jag måste inte heller påpeka allt jag tycker är fel, men skulle aldrig låtsas att jag tycker något är bra för att följa strömmen eller för att det är PK.

Jag har tex en närstående som skaffade en kvinna som jag tycker är helt körd i skallen. Jag talade om för honom att “Jag gillar inte henne och jag kommer inte låtsas att jag gör det heller. Jag tycker hon är ett as och thats it”. Han sa bara att han förstått det, sen var det färdigdiskuterat om den saken. Jag känner att det är bättre att säga det än att låtsas för det orkar jag inte med, dessutom är det bara falskt. Han vet det och hon vet det och så är det bra med det, vi kommer inte behöva sitta vid några middagsbjudningar och låtsas, vi vet alla var vi har varandra. Enkelt och smärtfritt tycker jag.

Så frågan är, kan/bör/ska man säga vad man tycker och göra klart för folk var man står, eller ska man tiga ? Är det okej att tala om för en människa att “Jag gillar inte dig/det du gör pga av att…” eller ska man hålla masken och låtsas att man tycker det är helt okej för att inte ställa till problem/verka grinig eller otrevlig?

Jag tror min “rättframhet” är på gott och ont, vissa stör sig på den medan andra tycker det är bra för dom vet att dom aldrig behöver fundera var dom har mig. Man måste inte alltid säga vad man tycker men ibland så känns det nödvändigt att göra vissa saker klart för att slippa gå omkring och låtsas och bara bli irriterad. Nog händer det att jag inte säger vad jag tycker och tänker, och det har då oftast med att göra att man vet att den ene eller andra kommer bli grinig/irriterad/ledsen om man säger det, så det är inte så jag springer omkring och bara vräker ur mig hur som helst, jag kan hejda mig. Men i det stora hela så tycker jag nog det är okej att köra med raka puckar, men behöver ju inte formulera sig elakt för det. Hur funkar ni?

Tony fick vara hemma och vila benet, han verkar bättre men jag vet inte om det beror på att han fortfarande äter medicin kanske. Det är inte alldeles enkelt att få honom att vara still för han är ju så glad jämt och ska studsa, hoppa och trippa fram och tillbaka, och oj oj så förnärmad han blir när vi säger att han måste ligga, han begriper inte vad han gjort för att bli skickad till platsen stackaren.

Har kollat lite på flyttfirmor också, jag ska ju några våningar upp (utan hiss) och både sambon och jag har ju problem med ryggen så vi måste helt enkelt leja någon. Har skickat till någon för offert men dom tycks inte orka svara. Nån som har koll på vad det kan kosta ungefär? Jag förmodar att de tar ganska bra betalt. Men vad ska man göra.

I övrigt så måste jag säga att både sambon och jag varit ganska duktiga att träna ett tag, varit ute och gått, gått på crosstrainern, han har styrketränat osv. Det är betydligt roligare när jag går på crosstrainern och han styrketränar samtidigt så man har sällskap, jag hatar att stå där nere själv och trampa det är så himla tråkigt, men det går bättre när vi grejar båda två. Jag har ju extremt dålig kondis. har ju fan inte gjort annat än rökt och slöat, men häromdagen gick jag faktiskt 4,5 kilometer och det är ju otroligt för att vara jag. Så nu ska det bli andra bullar, det är ett löfte!

Jag har känt mig aningen irriterad sista dagarna också. Irriterad på en specifik människa som vi kan kalla X. Grejen är att en gammal god vän till mig är “vän” med X. Det innebär att varje gång jag går in på Facebook så dyker X upp bland “Personer du kanske känner“.  Fejjan tror ju att man känner sina vänners vänner, eller kanske vill känna dom. Och jag blir lika irriterad varje gång jag ser X´s nylle.
Jag är inte särskilt aktiv på fejjan varken i logg eller chat men jag brukar kolla in där i brist på annat eller om jag har tråkigt. I går var jag in igen och det första jag ser är X på “Personer du kanske känner” . Nu behöver man ju inte bry sig så mycket i ett jävla foto, men saken är den att jag verkligen inte tål se människan, det kryper i kroppen på mig, jag kan liksom inte hjälpa det. Jag har en sån fruktansvärd avsky för människor av hennes sort. Hon är typen som gärna är med på att ställa till jävelskaper för andra men springer med svansen mellan benen så fort det hettar till. Som skulle sälja morsan sin för lite uppmärksamhet.

Hon är alltså en sån här som har ett enormt behov av uppmärksamhet från andra män än sin egen man. Som spritter omkring på tånaglarna och glissar upp sig dagarna i ända, som skrattar hysteriskt åt varje skämt hur dåligt det än må vara, bara det kommer från en man. En sån som spelar lite dum i syfte att vara rolig och smågulligt vimsig. Tex påstår sig inte kunna lära sig  höger och vänster, vilket låter jävligt märkligt om man klarar sig genom en högskoleutbildning. Jag lärde mig det när jag var 5 år och morsan sa, “Höger är handen du skriver med“. Som helt enkelt är jävligt falsk och ful och konstant spelar spel och leker med folk. Och hon tycker det är kul att leka tills det bränns, då springer hon hem till gubben och kurar tills hon kommit undan, för att sedan fortsätta med nästa “projekt”. Jag har sett sorten förr både på nära håll och lite mer avlägset, men dom följer alla samma mönster.Och jag klarar bara inte av dom. Jag tål inte ens se dom. Inte ens ett foto på fejjan.

Jag var med en likadan i Turkiet en gång. Det var också en väns vän. Hon var gift och hade fem barn. Hennes man hade köpt resan för han tyckte hon förtjänade det, så han var hemma med barnen. Under den veckan så ljuger jag inte om jag säger att hon låg med 4 olika turkar. Varenda kväll vi var ute så satt hon i baren och skrattade åt allt varenda karl sa, tindrade med ögonen, fjantade sig med saker som “Åhh vad jag börjar bli rynkig” bara för att få höra ” Nej du ser ju jättefräsch ut, du är ju jättefin!” . Det enda som fanns i skallen på henne var att få uppmärksamhet och bekräftelse från män på olika sätt. Oss kvinnor var hon helt ointresserad av, vi kunde ju inte ge henne något. Jag var så jävla störd på henne, förbannad att hon gjorde så mot maken som betalat resan och satt hemma med ungarna.

En dag kom en av killarna hon legat med och ville prata med henne, hon vägrade. Jag sa “Men gå och prata med honom, kan du knulla honom så må du ju kunna prata också. Han kanske har något viktigt att säga, som att han har HIV eller nåt“. Hon började stortjuta, sprang därifrån och skrek att jag hade förstört hennes semester. Och det hoppas jag verkligen att jag gjorde. Fan vad jag hatar den här sorten. Det spelar ingen roll om dom drabbar mig eller nån annan, det är ungefär som att jag hatar djurplågare också även om dom inte plågar mina djur.

Nu har jag alltså ett par dagar irriterat mig som fan på att se X´s fula nylle när jag klivit in på fejjan. Så idag har jag inte varit in, jag vet att jag bara blir på dåligt humör . Trots det så har jag hennes bild på näthinnan. Jag tror jag måste försöka lära mig hur man raderar onödigheter från hjärnan! Så här ser min bild på näthinnan ut. Stelt smajl, två  klotögon som är lika tomma som hennes skalle och det bara lyser attention-whore över hela henne.

Tack och lov att bubblan finns annars hade jag inte haft nånstans att spy galla när irritationen rasar över mig och då vet man inte hur det slutat. Då kanske jag inte kunnat kontrollera mig, ringt X och skrikit okvädningsord, blivit polisanmäld och hamnat i fängelse. Inte bra. Det finns idioter överallt, det kommer alltid att finnas. Hur mycket jag än irriterar mig kommer dom inte försvinna. Så…nu  har jag fått rasa av mig, nu kanske jag slutar känna mig så irriterad. Jag skulle förstås uppskatta om ni kunde skriva ” Preciiis Catta, du har helt rätt, det är klart man blir irriterad som fan av ett foto på en människa man inte ens behöver ha med att göra, det är fullt normalt” osv osv……..

Så nu ska jag ut och skotta lite så tjing så länge.

Annars går dagarna sin gilla gång, har varit aningen rastlös och småirriterad i kroppen i helgen. Förmodligen för att jag inte har något att sätta händerna i. Normalt kan man ju alltid gå och plocka och stöka runt men nu är i stort sett alla mina saker nedpackade och jag har inget att stöka med.

Tvätten är slut, kläder strukna och inlagda i garderober, skåpen städade, fläkten rengjord etc. Det finns alltså inte mycket att göra och det gör mig rastlös. Normalt när jag har tråkigt brukar jag byta gardiner, städa skåp eller något annat men allt är liksom gjort nu. Mycket frustrerande och det bara kryper i kroppen på mig. Lite snöskottning har det blivit i alla fall, på den fronten verkar det aldrig ta slut. Eller sambon (vad ska jag kalla honom nu tro? ) skottar och jag går efter och tar detaljerna.

Jag är alltså mitt i ingenting just nu känns det som och det är frustrerande som fan. Men det är ett par veckor till sedan har jag det jag gör igen. Det är väl så att ska det väl hända så vill man ha det överstökat så fort som möjligt så inte allt bara stannar upp. Men tålamod är en dygd så jag får väl försöka ha lite sånt då.

Det är ravioli som känns mättande (och är gott). Väldigt skönt att känna att man får mat i magen, det var inte igår kan jag säga. Det känns liksom att man ätit. Annars har det varit soppa, sås, mos, näringsdryck osv, alltså lite bukfylla som håller en liten stund. Jag får i mig ungefär 5 raviolin innan jag får problem med sväljreflexen och får ge mig. Men fan så gott det är med dom 5.

Och det är blodpudding som jag testade för första gången igår. Det tycker jag också om och jag fick i mig 1 1/2 innan det tog stopp.

Det är förmodligen svårt att förstå för den som kan äta vad som helst och tills man blir mätt, hur det är att inte kunna göra det. Periodvis så är det bara mat i skallen på mig, jag vill bara bli riktigt mätt, känna smaken och njuta av mat. Eftersom jag får ta såna pyttetuggor så känner man aldrig riktigt smaken heller. Men hur som helst så är det alltid roligt att hitta nya saker man får i sig, och jag blandar hej vilt.

Sonen har åkt till annan ort och gjort sin praktik så det är ganska tomt och tyst här, ingen musik som hörs från hans rum, ingen som “smyger” upp på nätterna och småäter. Det kan vara nog så irriterande när det görs men nog blir det lite väl tyst när han är borta också. Och appropå ljud så undrar jag hur Tony fixar att bo i lägenhet, han som ska vakta hela tiden. Det blir inte kul om han ska skälla fort någon går i trappen eller stänger en dörr. Jag får gå runt och prata med grannarna direkt så dom kommer med ev klagomål till mig istället för till hyresvärden. Ja det lär visa sig.

Det var en kort uppdatering om ingenting, nu ska jag se till att få på mig nå kläder och hyfsa mig lite så får vi se vad dagen har att ge. Ha det gott där ute!

Ps. Det är dåligt med foton nu men jag ska bättra mig framöver, i promisse. Skyller på dålig gnista.

Resultatet var att han har en ledbandsskada men det var svårt att se riktigt hur allvarlig den var. Han hade också lite förstorad prostata och det var en “konstig struktur” på den. Nu ska vi prova att ge honom inflammatoriskt och hormonbehandling i 10 dagar. Blir han inte bättre så återstår bara operation och det är då det bedrövliga kommer in i bilden. Med tanke på att han är som han är och att det är så svårt att hantera honom så kommer det bli näst intill omöjligt med den långa rehabiliteringen som krävs då man ska dra i benet osv. Veterinären sa att då måste man tänka på Tonys bästa och hur jobbigt en sån rehabilitering skulle bli för han som är så spattig och jag vet innerst inne att hon har rätt, men det känns hemskt om det skulle bli så. För då återstår bara en sak och det vill jag inte ens tänka på. Nu håller ni tummarna allihopa för att han ska bli bra efter medicineringen! Nu måste han vara still i 10 dagar, något som kommer bli svårt nog då han alltid studsar runt, hoppar och är glad (även med 3 ben)…

Vad gäller benet kan det vara korsbandet eftersom han inte tycks ha ont (=operation), vad gäller snoppen kan det vara prostatan och eller ev tumörer (=operation). Det kan också vara en nerv i kläm i benet och urinsten (= ingen operation). Jag är orolig. Jag har ju inte fått försäkra Tony eftersom han har ena pungkulan i ljumsken och jag har inte velat kastrera honom då man sagt att det är stor risk att han inte klarar en sövning. Det betyder alltså att om han måste opereras osv så kommer det dra iväg hiskeliga summor, pengar som inte finns, samt att han riskerar att dö. Håll tummarna för att det går bra för gammelgubben !

Det är dock skönt att vi är vänner och att vi kan prata med varandra, att det inte finns någon ovänskap. Att vi vill den andres bästa. Nån slags sorg finns det absolut, man har ju misslyckats med det man tänkte, det blev inte riktigt som man trodde eller ville. Men å andra sidan så är det ju inte heller så vi gått och dött. Finns något där som vi inte kan se just nu, så kommer vi upptäcka det när vi varit ifrån varandra ett tag och då kan man ta nya diskussioner. Hur som haver så är det okej, det kommer absolut bli tomt och det kommer förmodligen kännas rätt ensamt till en början, men det är ändå okej. Nu har jag i alla fall fått lägenhet så sonen, Tony och jag flyttar in där framöver. Tequila stannar med husse men kommer nog vara hos oss ibland också. Så ser det alltså ut här just nu. Jag kommer ha en del att göra närmsta tiden också men kikar in nu och då och det kommer kanske ett och annat inlägg också. Ha det så länge!

GOTT NYTT ÅR