Vad som triggar en stalker…

Jag skrev för nån vecka sen i en kommentar att det tycks som att mina stalkers triggas igång extra när jag skriver att jag gjort något roligt, mår bra, att jag har något som jag ser fram emot. Som att de blir störda och irriterade över att jag inte sitter i nån misär och lider. Och det verkar inte bättre än att jag har rätt.

Nu har jag skrivit tre inlägg på raken om att jag trivs med tillvaron ( i olika ordalag), och nog tycks det trigga. Först ut var Charlotta Lena som under mitt inlägg om en resa jag ser fram emot plötsligt rasslar in kommentarer om att jag nog är psykiskt sjuk, undrar om jag ens har något människovärde och alla de där vanliga anklagelserna och lögnerna om att jag lever på bidrag, att jag skriver under en massa anonyma nick, förtalar hederliga intelligenta kvinnor osv osv.

För det första så undrar man ju förstås vad detta har med mitt inlägg om en kommande resa att göra. Om det nu är så att jag brukar sitta och förtala oskyldiga, hederliga, intelligenta kvinnor i min blogg, varför då inte skriva dessa kommentarer under de inläggen? Är det svårt att hitta de inläggen kanske? Eller är det som jag misstänker att det är så djävulskt störande att min tillvaro inte består av misär och elände att det kokar i huvudet på en del av att se att jag känner mig nöjd och glad och de kan helt enkelt inte tygla sig?

Den andre som högg är min evige följeslagare Lennart Gagerman/Verutschkow. Hans kommentarer har jag inte tagit in på flera år då jag inte tänker ge honom utrymme förrän han slutar stalka olika kvinnor, något han hållit på med i åratal. Han är uppenbarligen lite upprörd också. På honom märker man det på två olika sätt. Endera stavar han mitt namn med K, alltså “Katta” då han förmodligen tror det upprör mig, eller så drar han in  min bror i något försök att komma åt mig känslomässigt. Han följer alltid samma mönster.

Detta (och en massa annat trams) har jag då fått av honom under mitt inlägg om resan. Han har alltså bemödat sig att leta upp var min bror ligger begravd, skulle jag inte veta det eller vad menar han egentligen?

Lennart Gagerman

Sen blir han lite hysterisk att jag inte tar in hans kommentar tydligen

Lennart Gagerman 4

För nåt år sedan hade han bemödat sig att leta upp vem som mördade min bror och skrev en kommentar med mördarens namn och adress. Vad vill han säga med det? Jag skulle på fullaste allvar inte bli det minsta förvånad om han snart skickar ett foto där han står och pissar på graven faktiskt. Helt ärligt….

Det som stör mig mest är att de är så medvetna om att det de gör är fel, men de tar sig ändå rätten att bete sig som arslen. Som Lennart, om han ansett att det han skriver till mig är helt i sin ordning så skulle han förstås skriva under sitt eget namn. Det har han ALDRIG någonsin gjort. Charlotta skriver ju numer ofta under sitt eget namn, men de vidrigaste kommentarerna har hon skrivit under olika nick, och det är ju för att hon vet att det är fel, för annars hade hon skrivit dom under eget namn. Det är ganska fegt om jag får säga, har man nåt att säga så säger man det, vågar man inte för man är rädd för konsekvenserna då håller man käft helt enkelt.

Hur som, de är förvisso irriterande och det är tröttsamt att ha de här människorna i hasorna år efter år, men de har inte förmågan att förändra det faktum att jag trivs rätt bra med mitt liv. Så kämpa på, ju mer ni skriver desto tydligare blir det hur stolliga ni är och desto mer har jag att visa upp den dagen jag fått nog av er på riktigt.

Ett annat förslag är ju att ni skaffar er en tillvaro där ni trivs med er själv och ert liv, för om ni gjorde det så skulle ni inte hålla på så här år efter år. Skaffa en hobby, knyppla, sjung i kör, virka pannlappar. Jobba lite mer, Lennart du kan nog få ett jobb också om du slutar uppföra dig så illa. Umgås med vänner, bjud ut en kompis på fika, bjud hem er själv till någon på middag. Promenera, simma, styrketräna. Läs böcker, släktforska, kolla på Glamour från början till slut.

Det finns massor av saker att hitta på istället för att fastna i tillvaron och fixera sig vid människor och händelser i åratal. Det lär ju inte kännas kul när ni blir 70 år och börjar fundera på vad ni egentligen gjort för roligt de senaste 20-30 åren. Så kämpa på, ni hittar nog rätt om ni bara försöker…

Posted in Stollar på nätet | Tagged , , , | 55 Comments

Reseplaneraren

Sambon och jag har suttit och planerat inför hösten, vi är nämligen bjudna på bröllop i Tyskland då och ska bo på ett jättefint slott. Det ska bli kul! Tror dock jag måste ta en snabbkurs i tyska !

slottet

Vi ska vara ledig ett par veckor så vi kommer förmodligen att åka runt lite även i södra sverige. Det blir ett stopp i Stockholm på nån dag i alla fall, jag har lite folk jag tänkte vi ska göra ett överraskningsbesök hos. Sen förmodligen till Göteborg där jag förhoppningsvis får ihop det så man kan träffa brorssönerna och gå på graven. Sen kanske till Malmö en sväng och sen vidare till Tyskland, kanske blir det Polen också. Det ska bli riktigt roligt att få se något nytt. Det känns som man kan dom här vägarna i norra Sverige nu och även om de har sin charm så är jag måttligt less på att kuska runt i bil här.

Fast den här årstiden när det börjar bli grönt så gillar jag landsbygdsnorrland också, öppna åkrar, nån lada och nåt hus här och där. Det ser så idylliskt ut på något vis.

landsbygd

Nu har jag något kul att planera för och se fram emot, det känns bra! Också har jag anledning att köpa mig en riktigt snygg klänning också…..

Catrin Fahlgren – med rätt att planera och drömma

PS. Vad kul att min besöksräknare slagit över till 2 miljoner nu förresten! Tack alla som tittat in här 🙂

Posted in Livet hos oss | 36 Comments

Tuppar och gungstol

I dag har jag hälsat på min allra äldsta vän, eller hon är inte gammal så, men hon har hängt med i över 40 år. Vi träffades när hon var 4 och jag 5 år. På den tiden lekte vi fina damer och gick omkring med väskor fulla i sockerbitar och hot dogs, ritade teckningar och plockade sten som vi försökte prångla på folket i grannskapet. Nu blir det mest att vi dricker kaffe och pratar skit, men det är inte fy skam heller.

Dom har så fina höns och tuppar, det är en massa olika raser. Och jag vågade faktiskt gå in till dom. Dom är inte små de här tupparna, några djävulska fötter har dom.
Höna 3 
Kolla fötterna på dom prickiga hönorna, dom har nästan som tofflor på sig.

Tupp 4 
Den här tuppen var bra nog så stor, tur dom är snälla….

Tupp 2

Och tur som en tok hade jag idag. Vi “råkade” ramla in på en loppis och där stod den, gungstolen jag letat så länge. Den bara väntade på mig och jag halade upp 275 kr och fick ta hem den! Vilket kap!

IMG_8267

Nu ska den få stå under luftvärmepumpen så kan jag sitta där och låta det blåsa varmluft (eller kalluft till sommaren) på mig, gunga, läsa och må gott…

Catrin Fahlgren – med rätt att shoppa

Posted in Livet hos oss | Tagged , , , | 5 Comments

Nu är det raksträcka…

Jag känner mig rätt nöjd och tillfreds med tillvaron nu. Sambon och jag har varit på turné och jag har träffat så mycket folk som jag inte sett på evigheter. I går var vi tex och överraskade min gamla fosterfar som jag var fosterhemsplacerad hos i början på 80-talet. Jag har varken sett eller pratat med honom på kanske 20 år så det var otroligt roligt och jag tror han tyckte detsamma. Det fanns lite gamla minnen att skratta åt. Han berättade tex att jag var ju “en himla go och snäll tjej, men satan så stor i käften du var när du var på det humöret!”. Förmodligen var det inte lika roligt då, men idag kan man ju skratta åt eländet.

Och jag påminde honom när han skrämde skiten ur mig för han skulle lära mig en läxa när jag varit och festat nånstans och supit bort min nya moppe som han köpt åt mig. Nån hade ringt honom och talat om att den låg i nån slänt där jag då tydligen kört omkull, han for och hämtade den och gömde den bakom en lada. På morgonen när jag vaknade bakis och eländig så hade jag ingen aning var moppen var eller hur jag tagit mig hem, och jag var livrädd för vad han skulle säga om han visste att jag kört i fyllan med den och tappat bort den.

Så jag satt där och försökte ljuga ihop nån story och han visste hela tiden var den fanns. Ja fy vad de fick stå ut med mycket när jag bodde där. Men det blev ju folk av mig också och jag tror den familjen hade en rätt stor del i att det blev det, för de tog hand om mig när jag verkligen var vid ett vägskäl, och hade jag inte hamnat hos dom då vete fan var jag varit idag.

Sen har jag träffat en massa gamla vänner. Och en riktig sann vän måste ju
vara när man plötsligt efter 20 år träffas och man liksom bara tar vid där man slutar. En snabb genomgång kring vad som hänt i våra liv sen 1995 och sen är det liksom som vanligt, inga konstigheter alls. Vi har babblat i timmar om allt mellan himmel och jord och det är så himla kul!!

Så nu känner jag mig himla tillfreds med det mesta faktiskt. Man må ha ett fint hem, en bra partner, vara glad att man själv och närstående är åtminstone i det väsentliga ganska frisk, men utan att ha goda vänner att kunna sitta och snacka och skratta med så är det något som saknas ändå. Men nu känns det bra, detta har jag längtat efter rätt länge, att få träffa vissa människor som jag inte sett på så många år. Så även om vägen varit lite krokig ibland och till och med varit näst intill okörbar emellanåt, så känns den rätt rak nu…

IMG_0813_thumb.jpg

Posted in Livet hos oss | 4 Comments

Flickan vid vägkanten

Flickan vid vägkanten är hittad, det var en kisspaus och pappan var iväg och vände bilen så jag tar bort inlägget. Men kanske blev det en tankeställare ändå. Något i samhället är fel om man inte vågar eller orkar stanna bilen för att kolla varför en liten flicka står ensam efter vägen sent på kvällen. Förmodligen har man inte vågat med tanke på vägpirater, och då har vi fått ett vidrigt samhälle om vi inte ens ska våga hjälpa människor i ev nöd för att det drar runt drägg som beter sig som svin….

Posted in Lite av varje | Tagged | 6 Comments

Med rätt att söla…

Idag blev det en spisdag och några nya lärdomar, jag är ju som ingen matlagningsmänniska jag.

Först skulle jag göra en paj, gammal som jag är har jag bara gjort en paj i hela mitt liv (ja förutom smulpaj då) så nu skulle jag slå på stort och göra en köttfärspaj. Jaha när jag hade förgräddat skalet så hade det plötsligt glidit ner från kanterna så det var bara pajskal i botten. Kan ju säga att det var MYCKET svårt att få bitarna att hålla ihop när jag skulle skära upp den, men smaken var kanon. Men ska man vika degen över kanterna och nypa fast den eller?

IMG_8184

Sen hade vi några potatisar som började till och skulle få skott så då kom jag på att jag skulle göra potatisbakelser av dom, det har jag aldrig heller gjort men dom blev i alla fall skitgoda.

IMG_8185

Och sist så skulle jag göra köttfärsrullar inlindade i bacon, dom har jag av förklarliga skäl inte kunnat smaka på så det överlåter jag åt sambon, men visst ser det gott ut? Läxan jag lärde mig där var att INTE ha dom på en platt plåt (givetvis!!) jävlar hur ugnen såg ut efter att det runnit ner på botten, och köksgolvet för den delen. Jag klafsade väl runt i fettet som rann ut dessutom så det var spår i hela köket. Så det blev till att skura efteråt…

IMG_8186

Nu har jag satt mig med en kopp kaffe och en påse godis, tänker inte göra ett skit mer idag. Men jag är mycket nöjd över mig själv som till och med lagat flera rätter som jag aldrig gjort förut. Med tanke på att jag hatar att laga mat så är jag än mer nöjd över min insats!

Posted in Livet hos oss | Tagged , , , , | 10 Comments

“Peter” med numret 073-557 57 69

Inte vet jag hur mina stalkers funderar men jag funkar i alla fall så att jag föredrar att veta vem det är jag ska ha sex med. Men jag kanske är kräsen, andra kanske bara är glad om dom får ligga med nån öht?

Jag har nu fått ett antal SMS från “någon” som erbjuder mig att få ha sex med denne. Jag har givetvis försökt ringa det här numret vid flera olika tidpunkter från hemligt nummer, helg som vardag, kväll som dag. Men uppenbarligen används det enbart för att skicka dessa SMS till mig (och kanske nån annan?) då telefonen alltid tycks vara avstängd i övrigt.

Här är lite av vad “Peter” skriver till mig, hens i grått, mina svar i grönt

1 2 3

En riktig lustigkurre. Nåja men är det nån som känner igen detta nummer kanske? Eller kan luska reda på det på något sätt?  I så fall maila mig gärna.

Det är alltså 073-557 57 69

Min tanke är ju att “Peter” läser min blogg ganska frekvent, och om så: “Peter” du förstår ju att jag åtminstone vill prata med folk innan jag ligger med dom, så slå mig gärna en signal istället så ska vi träffas. Jag lovar!

Posted in Lite av varje | Tagged , , | 29 Comments

Loppis, soffor och äckel-kista…

Här har det varit fullt upp. Mitt senaste inlägg fick bra spridning (2600 delningar på Facebook just nu) så det har kommit en hel del mail från allehanda håll. Uppenbart är att många känner samma oro om än att man har oro för olika saker. Vissa för skolan, andra för vården, ännu andra för invandringspolitiken. Och på förekommen anledning, nej jag hade verkligen inte bett Exponerat lägga ut mitt inlägg på sin sajt. Jag har nu mailat dom och fått svar att de kommer att ta bort det. Så nu är allt i sin ordning igen.

Också har jag förstås varit runt och “kollat lite”, hittade en loppis där dom hade verkligt gamla saker. Jättegamla tidningar, stolar och allt möjligt. Bland annat hittade jag en skyltdocka från 30-talet, hon hade lite problem med armarna dock . Jag köpte den inte men kanske jag gör det sen. Fast då får jag klä på henne, hon ser onekligen lite lösaktig ut på bilden.

skyltdocka

Däremot köpte jag en gammal kista som står i garaget nu för rengöring, också en liten gammal besticklåda i trä. Kistan tänker jag ha i skafferiet och ha typ mjölpåsar, socker och sånt i. Och den där besticklådan har jag ingen plan för nu, men jag hittar nog på nåt.

Också har mina soffor kommit och god damn vad sköna dom är, som att sitta på marshmallows!

Vardagsrum

Den gamla soffan åkte ner i källaren och där passar den perfekt. Det är ju liksom slö/dricka whiskey/kolla tv/vara ifred-rummet, och hur less jag än är på den soffan så är den döskön att halvligga i. Nu ska jag bara hitta ett passande bord också, jag fick ta in ett gammalt ful-bord dit så länge. Eller så tapetserar/målar jag det eller nåt kanske.

Källarrum

Planen för dagen är att skrubba ren äckel-kistan i alla fall. Jag hoppas att den inte drar med sig nå spöken hit. Jag får ju såna ideér att om man drar hem riktigt gamla saker så kanske det åker med nåt gammalt spöke som haft den innan. Nåja, spöket må ju vara glad då att jag gör den ren och fin och att den kommer till användning igen. Den har stått på en gammal skola länge och dammat nu.

Ha en bra helg alla hälsar Catrin Fahlgren (ni vet den där snygga trevliga tjejen…)

Posted in Livet hos oss | 10 Comments

Jag börjar känna en allvarlig oro för sverige

Jag har aldrig förr känt någon direkt oro för landet Sverige. Visst, jag har inte varit nöjd med allt, det har alltid funnits politiker jag tyckt varit osedvanligt dumma. Beslut jag tyckt varit galna.  Men jag har aldrig haft den här oron att landet kommer att krascha totalt. Men nu har jag det. Alltså jag känner det så starkt att jag på allvar så smått börjat tänka tanken att flytta nån annanstans.

Inget land är fläckfritt, alla har sina problem och sina negativa bitar. Men det Sverige jag ser nu är skrämmande. Vi har politiker som uppför sig som nötter såväl inne i riksdagshuset som utanför. Politiker som inte tycks begripa att det är rimligt att räkna på vad saker kostar innan man kommer med vilda löften, utan helt lever i nån slags ideologisk bubbla. Continue reading

Posted in samhälle och politik | Tagged , , , , , , , , , , , , | 79 Comments

Walk in closet-projektstart

Nu har jag pysslat på lite i garderoben. Det slutade med att jag målade en hel byrå i guld. Insåg att spegeln jag målade inte gick att hänga upp då hängena var trasiga. Det är ju sånt en rimlig människa kollar INNAN den börjar måla den. Nåja, då målade jag byrån också så får den stå på den.

walk in closet 4

Jag ska ju dit med högre madrasser sen så det är bara tillfälligt uppstyrt för att se hur det blir. Och så här har jag gjort med kläderna, jag tog bort tre garderobsdörrar och flyttade runt lite hyllor och hängpinnar. Garderoben längst in gick det inte att få bort dörren på så där stoppade jag strumpor, koftor, kavajer och sånt som inte behöver synas. Det är så otroligt skönt att kunna hänga det mesta och ha överblick, och jag är så glad att det finns rum över så jag kan göra så!

walk in closet 1

Också hittade jag en gammal guldram där spegeln gått sönder så där får det hänga lite krimskrams

walk in closet 3

Nu lär jag väl ska fortsätta att stoppa in och ta bort grejer, flytta runt och ändra en massa innan jag blir nöjd, men jag är på G i alla fall. Men jag är färdig där för idag, nu tänker jag baka. Ha en bra dag!

Hälsar Catrin Fahlgren

Posted in Livet hos oss, Pyssel | 7 Comments

Impuls is my middlename

I går stod målning med den inköpta guldfärgen på tapeten och jag fick i alla fall klar spegeln.

IMG_8088

Jag tror det blir bra med guld mot den bruna väggen, planen är att ha guld och mörkt trä där inne. Sen har jag tänkt mig att lägga två 80´s duxmadrasser på varandra, klä dom med något och göra som ett slags schäslong som jag kan ha mitt på golvet, liknande denna. Det är egentligen mest för att vi har så många såna madrasser så jag måste försöka använda dom till nåt.
SCHÄSLONG, art deco, 1920-30-tal.

Så nu har jag massor med ideér igen, det är kul att ha lite projekt på gång. Men i går när jag skulle köpa färgen så “råkade” vi gå in på möbelaffären och provsitta en soffa som var det fluffigaste jag nånsin suttit i. Makalöst skön. Så vi slog till och köpte den och den kommer hit i morgon så idag ska vi flytta ned divansoffan i källaren. Jag är så less på den så det ska bli läskigt skönt att slippa ha den här uppe!

Men nog är det likt mig att gå ut för att köpa en liten burk färg och det slutar med att jag köper en soffa. Helst när jag stod och muttrade om att färgen var så dyr (253 kr). Kan ju säga att soffan kostade betydligt mer än det. Nåja det är första soffan i hela mitt liv som jag köper ny, så jag försöker försvara impulsen med det. Och vi behövde en soffa till rummet i källaren så då löste vi ju det “problemet” också. Nu är det (åter igen) köpförbud i några månader. Fast det kommer jag förstås inte hålla….

Posted in Livet hos oss | 9 Comments

Rättspsyk i rampljuset igen

Rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall är i rampljuset igen, för vilken ordning vet jag inte.

Den här gången uppmärksammar Sundsvalls Tidning en patient på kliniken som utsattes för mordförsök av en annan patient. Gärningsmannen (hädanefter gm) lurade in offret på sitt rum och tog ett rakblad och skar honom över halsen. Detta är bara ett av flera våldsdåd han gjort sig skyldig till de senaste åren, så han är sannolikt mycket sjuk.

GM försökte döda en vårdare på psykakuten i Östersund i februari 2011 genom att hugga honom i ryggen med en kniv. Han sa efteråt att han skulle ha dödat honom.

I april 2012 stack han en medpatient på flera olika ställen med en vässad tandborste samt slog honom ett femtontal gånger i huvudet.

En månad senare körde han ännu en gång in en vässad tandborste i magen på en medpatient. Anledningen till att gm flyttats till offrets avdelning samma dag var för att man hittat en vässad tandborste på hans rum. Så samma dag han förflyttas för att man hittat en vässad tandborste så lyckas han alltså endera slipa till en ny eller smuggla med sig en befintlig till nästa avdelning?

I mars 2013 sker alltså rakbladsattacken, och gm säger på rättegången att han önskar att offret dött.

Domstol beslutade efter rättegången att de båda patienterna (gm och offer) inte ska ges permissioner vid samma tidpunkt men den här helgen har gm obevakad permission tillsammans med en anhörig samtidigt som offret har helgpermission.

För det första så undrar man ju hur i helvete han överhuvudtaget kan få ha permisson efter att under flera år haft tankar på  att döda andra människor, och dessutom de facto försökt att göra det flera gånger. För det andra så undrar man förstås hur de kan få permis samtidigt när det finns domstolsbeslut på att det inte är tillåtet?

Men det är inte första gången den där kliniken är i blåsväder. Det Sundsvallan uppmärksammar idag är då att offret i historien nu ska förflyttas till en annan klinik medan gärningsmannen får vara kvar. Offret som har sina anhöriga i Sundsvall vill absolut inte därifrån, men kliniken har bestämt sig. Jag tror att det helt enkelt handlar om att offret har kritiserat kliniken i media för att dom inte kan skydda patienterna. Han är inte den första patient som blir flyttad eller får sina permissioner indragna  efter att ha pratat med medierna.

Det jag tänker är ju att när jag bönade och bad att de skulle flytta JB (min brors mördare) då jag bodde 4 minuter från kliniken så menade dom att deras uppgift var att se till patientens bästa, inte mitt. Och att JB hade sina anhöriga i Sundsvall och han behövde deras stöd. Anhöriga han knappt träffat de senaste 20 åren då han bott i Göteborg.

Den här killen då, gäller inte samma för honom? Om han blivit utsatt för ett mordförsök och har fått svåra problem efter det, kan man tänka sig att han behöver stöd och uppmuntran av sina anhöriga också kanske? Eller är det nya regler nu? Gm kanske har sina anhöriga i krokarna också, men det är ju ändå han som misskött sig å det grövsta och således borde vara den man flyttade på. Inte minst för att de andra patienterna som sett detta ska slippa vara uppe i honom också efter att ha bevittnat våldet.

Nej dom är ena jävla hycklare på det där stället. Och varje gång jag läser nåt sånt här så far jag tillbaka i tiden till dom år när jag fick bråka med dom om ta mej fan de mest självklara saker.

Som att jag ville veta när JB hade permission så jag skulle slippa springa på honom oförberedd på stan. Att jag ville att de skulle flytta honom efter han försökt leja folk att ta död på mig. Att jag bad att JB inte skulle få åka till sin syster på permis då min brorson bodde på samma gård. Att jag bad att de skulle hålla honom inlåst den vecka mina yngsta brorsöner skulle komma och hälsa på mig för att det skulle bli otroligt traumatiskt för dom om vi sprang på honom. Ingenting kunde dom vara lite flexibel med, de sket fullkomligt i de hot som framfördes (han hade ju inga pengar att betala mördaren med menade dom), dom sket fullkomligt i småbarnens skräck att möta honom. Efter sex år flyttade de honom äntligen, men det var enbart för att de inte kunde slussa ut honom i Sundsvall eftersom jag genom länsrätten lyckades stoppa det. Så då flyttade man honom till Karsudden där man släppte ut honom ganska snabbt istället.

Så ja, jag tycker rättspsyk i Sundsvall är ett jävla skitställe och det är för mig en gåta att det anses vara en av landets säkraste kliniker. För det är inte säkert vare sig för patienter, anhöriga eller personal….

Posted in samhälle och politik | Tagged , , , | 1 Comment

Blommor och jag = Stor suck…

Hur längesen är det jag köpte den här pelargonen, två veckor sen? Då var det små fina rosa blommor på den och nu ser den ut så här. Jag vet inte ens om jag sett såna här som inte blommar. ALLA som har såna här har blommor på dom!

IMG_2723 

Några torkade (eller ruttna?) knoppar syns nu på min, inte en blomma. Jag ville specifikt ha en blomma som var svår att förstöra eller ta död på, men som blommade lätt, och denna skulle vara så bra. Nåja inte hemma hos mig i alla fall. Den ser bedrövlig ut. Tips?

Men eftersom jag har sån tur och har en så snäll sambo så hade han köpt med sig så fina blommor när han kom hem!

IMG_2722

Det är bara att inse, jag och krukväxter går inte ihop. Det är så fint när folk har mycket blommor hemma tycker jag så jag skulle gärna ha i fönstren, men jag vet att efter några veckor så ser dom förjävliga ut. Fattar inte, alla i familjen är duktiga med blommor. Jag tror syrran har typ 60 stycken och alla ser välmående yviga och fräscha ut. Jag börjar misstänka att morsan hittade mig i nån sopkorg eller nåt och tog hem mig i all välmening….

Nej nu ska jag försöka hitta mig nån guldfärg och måla lite, ska fixa till i min walk in closet tänkte jag. Nu ska det bli mycket guld också vill jag hitta en mindre kristallkrona dit sen. Ha en bra dag!

långkjol Hälsar Catrin Fahlgren, här med mammas egensydda långkjol….

Posted in Livet hos oss | Tagged , , | 15 Comments

Med en förälders bästa i centrum

Maciej Zaremba har skrivit en viktig artikelserie angående socialtjänstens maktfullkomlighet vad gäller barn. Att de faktiskt har möjlighet att agera både polis, åklagare och domare i en vårdnadsutredning. Att ett rättsligt beslut kan klivas över, att man kan bortse från resultatet av en polisiär utredning och utgå från känsla snarare än fakta. (På förekommen anledning; Det betyder alltså inte att de alltid använder den möjligheten, inte heller att alla inom socialtjänsten skulle komma på tanken, men att möjligheten finns på många platser)

Barn som dör och föräldrar som knäcks
Först tog han upp två fall (Här och här) där fäder (och inte minst barn) drabbats av myndigheternas haveri. Ena fallet har jag skrivit lite om tidigare och det handlade om mamman som mördade sin lilla dotter hellre än att pappan skulle få tillbringa tid med henne, dessutom ivrigt påhejad av sin egen mor, barnets mormor. Det som är mest slående i det fallet är att socialtjänsten fick information från pappan om att mamman hotat med att döda barnet, men man la ansvaret på honom, frågade om han trodde att hon skulle göra det istället för att själva direkt agera och utgå från att det fanns en potentiell risk. Där gjorde pappan allt för att vara mamman till lags, gick med på alla hennes stolliga ideér för att få träffa sitt barn. Ändå slutade det i total katastrof.

I senaste artikeln skriver han om en mamma som utsatts på liknande sätt av en pappa, och hon har inte fått träffa sin son på åtta år. Där kan man se att det handlar till stor del om ett mindre samhälle där pappan har inflytande för att närstående har höga positioner både inom vården och socialtjänsten. Han har fått närstående läkare att skriva intyg om hur galen mamman är osv. Ungefär liknande problematik som fanns i Nordmarksfallet alltså där mamman var vän med beslutande inom socialtjänsten och där socialchefen sprang mammans ärenden istället för att se till barnens bästa.

Var ligger problemet?
Det finns otaliga fall och vårdnadstvisterna har ökat, men var är felet, hur kan det komma sig att det kan gå så otroligt fel som i de fall Maciej Zaremba beskrivit? Jag tror att det finns flera skäl.

Ett är att det finns kvinnor som de facto upplever att män generellt är obehagliga, potentiellt farliga, en del av något stort och hemskt (patriarkatet). Att alla män är potentiella våldtäktsmän och pedofiler. Dessa kvinnor finns förstås även inom socialtjänsten, polisen eller andra instanser. Om man tittar på hur den typen av kvinnor resonerar så inser man också att vid en vårdnadstvist skulle de ha oerhört svårt att inte ställa sig på kvinnans sida, helt enkelt för att kvinnor alltid är offer i deras värld. Kvinnor ska hålla ihop. Man ska alltid tro på en kvinna. Det är det hela deras ideologi går ut på. Att då misstro en kvinna som kommer med ett påstående går så emot hela deras världsbild och idé att det blir i det närmaste omöjligt.

Sen har vi de här fallen som handlar om att den ena parten kan ha sina tentakler inne både här och där. Där frugan är klasskompis med socialchefen eller där brorsan är läkare och polare med psykologen som ska skriva utlåtanden om barnet/föräldern.

Sen har vi den här gamla tanken som är rejält ingrodd hos förmodligen ganska många,  att en mamma ALLTID är viktigast för barnet. Oavsett. Ett barn kan vara utan en pappa, men aldrig vara utan en mamma.

Det största problemet dock måste väl ändå sägas vara att dessa olika typer faktiskt tillåts agera lite hur som helst utan att någon tycks bry sig. De kan presentera ett fall för rätten utan att ta med all information som framkommit, för att ge ena sidan fördel. Man bestämmer alltså vilka bevis man vill ge rätten och hur man vill styra ärendet.  De kallar in “sakkunniga” som varken är experter eller ens utbildade, utan enbart drivs av ideologi. De kan neka ett umgänge enbart på misstankar eller tro även om polisutredningar inte kunnat hitta fog för anklagelserna. De har alltså en maktfullkomlighet som är enorm.

Det är inte bara svart eller vitt
Det är förstås inte svart eller vitt här. Det kan ha förekommit övergrepp, misshandel eller vad det nu må vara utan att det går att bevisa, och ska man då om misstanken finns riskera att utsätta barnet? Det är en svår bit, för deras roll är ändå att skydda barnen först och främst. Barnets rätt till skydd måste alltid gå först, före ev kränkta föräldrar, men det finns också en hel del saker man kan se som är ganska återkommande vad gäller den här typen av fall. Något som borde ge signaler om att något inte stämmer i ett ganska tidigt skede. Och definitivt i de fall som pågår år efter år.

Det kan handla om att ett barn (som i senaste artikeln) plötsligt börjar hata/vara rädd för den andra föräldern trots att de inte träffats på väldigt länge. Då måste man ställa sig frågan hur det kan komma sig att barnet helt plötsligt fått de här känslorna, och be barnet förklara varför med egna ord utan den andre föräldern närvarande. Det kan handla om att det plötsligt rasar in anmälningar när den ene föräldern riskerar att få dela med sig av umgänget. Det kan handla om att barnet använder ett vuxet språk i sina beskrivningar av olika händelser, men i övrigt använder ett barnspråk. Det kan handla om att barnen plötsligt efter flera månader ger mer och mer målande beskrivningar av vad som ska ha hänt.

Ett fall som borde användas i utbildningar
Ett fall som borde användas i utbildningarna av alla de som ska hantera den här typen av ärenden både hos polis och socialtjänst är det en vän råkade ut för. Vi kan kalla honom X. Det är ett fall där jag läst igenom i stort sett varenda dokument, utredning, anmälningar etc. Det kan också sägas att jag inte på något sätt är partisk då jag innan jag började läsa in mig på fallet faktiskt inte alls gillade honom nämnvärt, snarare tvärtom. Det började som i så många andra fall med en separation och ganska långt senare en anmälan från mamman om sexuella övergrepp. Polisen håller förhör med barnet. Och på grund av hur man förhörde barnet så blev det starten på ett flera års långt helvete för så väl pappa som barn. Att förhöra barn kräver att man förstår hur barn fungerar. Det är av största vikt att inte komma med ledande frågor, antydningar eller påståenden då barn lätt påverkas och säger det dom tror de vuxna vill höra.

I detta fall så börjar förhören med att flickan berättar på fråga att pappa är snäll och bra på alla vis. Han har inte gjort något som hon inte tycker om. Polisen ställer då frågan om vad flickan menat med att dom har en hemlighet. Flickan svarar efter lite vånda att det är att hon vill vara hos pappa lika mycket som hos mamma (lojalitetskonflikt, vill inte göra mamma ledsen. Mycket vanligt hos barn där föräldrarna strider mot varandra). Det är tydligen inte de svar polisen vill ha så då börjar de fråga om hon sett pappas snopp osv. Vad hon gjort/brukar göra med pappas snopp. Oh my god….Där talar alltså polisen om att de vet att hon gjort något med pappas snopp (något hon själv öht inte ens nämnt) och de vill ha ett svar på vad hon gjort.

Om ingenting hänt, vad ska ett litet barn säga i den situationen? Där spelar olika faktorer in för vilket svar de kan få. Hur stor fantasi barnet har, barnets personlighet (vågar det säga emot, ifrågasätta, stå fast vid sin sanning?) barnets ålder, går det på dagis/skola och hört andra prata om snoppar, knulla osv.

Om man läser förhören så är det tydligt att det är dom som talar om för barnet att något hänt, det är inte barnet som berättar för dom att något hänt. Att de vill ha ett svar av henne. Att svaret att pappa är snäll och att flickan vill vara mer med honom är fel, det vill ha ett annat svar. Så de fortsätter fråga ut henne och ger henne lite “hjälp” genom att börja prata om pappas snopp, fråga hur den ser ut, vad hon brukar göra med den. Styrningen är tydlig.

Polisens utfrågningar och barnets aningen förvirrade svar och utspel gör givetvis mamman mer orolig och cirkusen är igång. I detta fall pågick cirkusen i flera år. Anmälning på anmälning mot pappan gjordes, flera uppenbart falska anklagelser där det var en omöjlighet att han kunnat göra det som påstods av olika skäl. Efter flera års kamp för upprättelse och för att få träffa sitt barn så blandas nya utredare och beslutsfattare in, människor som inte fastnat i fixeringen att han skulle vara skyldig till de mest groteska händelser.

Under dessa år mådde flickan oerhört dåligt, något som togs som ett belägg för att hon måste varit utsatt för något hemskt. Att hon kanske mådde dåligt av att konstant utsättas för den press det innebar att tvingas välja förälder, förhör, drama och bråk tycktes inte slå de beslutande . Hon var livrädd för sin pappa för hon hade ju fått höra att han hade gjort hemska saker. Men hon kunde inte riktigt förklara vad han gjort. Han var bara hemsk och farlig. Vid ett tillfälle under en utredning säger till och med flickan vänd till sin mamma att “Vad var det jag skulle säga nu?” Tydligare än så kan det inte bli. Idag bor flickan hos sin pappa och hon mår  bra. Pappan sätter flickans behov i första hand och istället för att “hämnas” så försöker han se till att barnet får sitt behov av en relation med bägge sina föräldrar tillgodosedd.

Flickan är inte längre rädd för sin pappa utan känner sig trygg med honom. Detta är ett fall där man i ett mycket tidigt skede borde uppfattat att något inte stämde med alla anklagelser och tokiga anmälningar, och därför vore det perfekt att använda som ett exempel på hur det typiska umgängessabotaget kan se ut, och inte minst hur illa barn kan fara om socialtjänst och polis utgår från egen föreställning om hur världen ser ut  snarare än barnens bästa.

Kan tjänstemannaansvar hjälpa?
Jag vet inte vad som ska till för att få stopp på dessa galenskaper. Det bästa vore förstås om föräldrar kunde sluta använda sina barn som slagträn för att de vill ha ensamrätt på det barn de båda är föräldrar till, eller för att de hatar sitt ex. Men egoistiska stoll kommer alltid finnas, likaså kommer det alltid finnas personer som låter sig påverkas av sina föräldrar/vänner/nya partners, eller människor med skeva ideologier som har makt att påverka och besluta.

Det enda jag kan komma på just nu är väl att man inför ett tjänstemannaansvar. Om man blir personligt ansvarig för sina beslut och utlåtanden så kanske det blir lite svårare att laborera med sanningen eller att utgå från personlig ideologi istället för barnets bästa. Och har man varit involverad och ansvarig för något fall liknande de som beskrivs i artiklarna eller det fall jag beskriver så bör man fråntas rätten att arbeta med att handlägga barnaärenden, eller ens jobba på ett dagis. För detta vansinne skadar barnen precis lika mycket som om dom utsätts för andra former av övergrepp, om än på olika sätt…

Posted in samhälle och politik | Tagged , , , , , , | 16 Comments

Att inte sälja alvedon i butiker kommer inte ändra ett skvatt

I November ska bl.a Alvedon i tablettform sluta säljas i affärerna. Detta efter att allt fler förgiftats efter att man började sälja utanför apoteket för sex år sen. Framför allt ska det då vara främst unga kvinnor som medvetet väljer att skada sig genom att överdosera.

Alvedon

Jag tänker så här, om en person vill skada sig själv/ta sitt liv så finns det tusen sätt att göra det på. I ett normalt hem finns alltid saker du kan använda till att skada dig själv. Ute i samhället finns det alltid sånt som gör det möjligt (höga hus, berg, tågspår, motorväg etc). Det är ju inte så att om man plockar bort Alvedon så kommer dessa personer som nu valt just det sättet, att sätta sig ner och tänka att “Åh nej, hur ska jag nu kunna skada mig själv”.

Men är det inte bra om man gör det lilla man kan för att försöka förhindra det då? Jo visst men jag tror inte att dessa självskadepatienter kommer att minska, det enda som händer är att de väljer ett annat sätt att skada sig på bara. Att tro att någon skulle avstå att skada sig för att den inte får tag på Alvedon är imbecillt. Sen kan det förstås kännas bra för de som säljer att de inte bidragit, men som problem med självskadande gör det varken till eller ifrån.

Nu lär väl ingen bli särskilt drabbad för att de slutar sälja Alvedon i tablettform eftersom det fortfarande ska säljas tex brustabletter, men det är mer resonemanget som stör. Problemet är inte att man säljer Alvedon i affären, problemet är att människor mår så dåligt att de vill skada sig själva och att de inte får den hjälp de behöver för att må bättre.

Jag kan ge mig den på att i November 2016 kommer man gå ut med att si och så mycket har förgiftningsfallen med Alvedon minskat under året, också kommer man tro, eller åtminstone vilja få det att låta som att man med det påverkat något. Men man kommer inte att titta på vilket annat sätt att skada sig som ökat istället. Det blir bara ännu en grej där man trixar med ord för att få något att verka bra. Ungefär som när man ändrade sjukskrivningsreglerna och hävdade att folk blivit allt friskare, utan att tala om att färre var sjukskrivna pga att de helt enkelt blev utförsäkrade eller nekades sjukskrivning. Inte att de var friskare.

Så kommer stoppad försäljning i affärerna ha någon verklig betydelse egentligen, kommer det minska antalet (främst unga) kvinnor som skadar sig själv. Nej jag har svårt att tro det. Är det en bra idé ändå? Jag vet inte, själv använder jag brustabletterna så jag kommer inte påverkas, men för de som använder i tablettform kommer det förstås bli lite bökigare om de måste anpassa sig till apotekets öppettider, men det är väl å andra sidan inte heller hela världen. Men någon verklig skillnad för människor kommer det inte göra tror jag…

Posted in samhälle och politik | Tagged , , , | 27 Comments