Under en tid så har det varit mycket diskuterande om genus och jämställdhet. Det är väl helt okej men nånstans kan jag tycka att det går till överdrift ibland. Vi är inte alla lika. Det betyder inte att vi ska göra skillnad i livet vad gäller olika saker. Män/kvinnor ska inte ha olika förmåner eller behandlas helt olika för att vi har olika kön. Men vi ska heller inte behöva låtsas som att det inte finns två kön .

Det har diskuterats enormt mycket om ordet “hen” . Lady Dahmer är en som tycker det är ett bra ord och försvarar det. Sen finns det dom som inte riktigt uppfattat vad hon menar utan tror att hon menar att man ska kalla alla för “hen”. Jag kan tycka att det är ett användbart ord ibland. Helst på nätet där man ofta använder olika nick. Kallar någon sig för “Saxen” och jag ska skriva om personen så vet jag inte om det är en kvinna eller man och kan därför skriva “hen” istället för h*n. Däremot tror jag inte jag skulle använda ordet i tal, förmodligen för att jag är så pass gammal nu och det aldrig funnits i mitt ordförråd.

Elise Claeson menar att ordet “hen” gör barn förvirrade, att det är en del i utvecklingen att få en könsuppfattning och det kan jag tycka låter vettigt. Barn i en viss ålder intresserar sig för att de är olika. De vill veta varför mamma har bröst och pappa snopp. När de själva får stora bröst/snopp, hur bäbisar kan komma osv. Den simpla förklaringen är “Mamma är flicka, pappa är pojke. Vi ser olika ut” . Det innebär inte att pojke/flicka är bättre eller sämre eller att vi måste vara på ett visst sätt, bara att vi är olika.

Men jag tycker samtidigt att LD har många poänger i att man ofta säger “pojken” eller “flickan” precis som om det var det viktigaste (könet), istället för namnet. Här är en annan vinkling på ordet “hen”.

Däremot finns otroligt nog mycket av de här gamla grejerna som “Men storpojkar gråter väl inte” kvar. Det har jag hört mängder av gånger, däremot har jag aldrig hört någon säga så till en liten flicka. Sånt kan man jobba på att få bort. Man kan jobba på att få bort att flickor ska vara söta och gulliga i krusidullklänningar annars är dom inte en fin flicka, eller att pojkar ska vara intresserad av bilar annars är dom ingen riktig pojke.

Jag tycker man gör så stor sak av allting. Det finns två kön, det viktiga är väl att föra ut budskapet att inget är bättre eller sämre än det andra, att det är personen som är viktig. Vi behöver inte sudda ut de naturliga gränserna och låtsas som att det inte finns olika kön. Vi kan plantera in budskapet att bägge könen är lika mycket värda ändå. Vi kan låta Olle 3 år gå i klänning om han vill ändå, vi kan låta Lena 3 år vara kortklippt och ha bruna byxor ändå. Men i slutänden är de i alla fall en pojke och en flicka. De är olika, de ser olika ut fysiskt. När de växer upp kommer kanske (förmodligen) Olle att bli fysiskt starkare och Lena kommer kanske vara den som är hemma med sitt (och sin blivandes) barn de första månaderna. Inte nödvändigtvis men förmodligen. Men gör man det valet så ska det också vara okej.

Det ska också vara vara okej om Olle sitter hemma och knypplar iförd klänning och Lena jobbar som långtradarchaffis medan maken tar hand om det nyfödda barnet. Men lika lite som man ska påtvinga folk en könsroll så ska man påtvinga folk något slags leverne där det är fult att leva efter det “typiskt” manliga eller kvinnliga.

Det ska lika väl vara helt okej för den lilla flickan/kvinnan att klä sig feminint i rosa och krusiduller, eller pojken att vara “typiskt” manlig och leka med bilar eller bli mekaniker. Som det ser ut i vissa läger nu så är det fult att visa att man själv eller ens barn är flicka/pojke.

Det säger för vissa att man inte är för jämställdhet, att man tvingar in folk i en kvinno/mansfälla. Och det stör mig. Vi är olika, vi ser olika ut, vi har olika “ingredienser” i våra kroppar som ger oss olika egenskaper, vi behöver vara en man och en kvinna för att få barn, män är ofta fysiskt starkare och logiskare, kvinnor är ofta mjukare och mer känslomänniskor, inte alltid men ofta. Men det är okej, det är så vi är skapta. Men det  betyder inte att vi måste vara det eller att det ska göras skillnad på oss i det dagliga livet.